– Nå, där ser man! – utbrast Alex. – Helt rätt! Sista ordet ska alltid vara mannens. Tidigt på morgonen kom Alexanders vuxna sonson, vars bröllop de nyligen varit på, hem till Yfimens i den lilla byn utanför Uppsala. Alex kom för att hämta potatis – han hjälpte alltid sina älskade morföräldrar att både plantera och skörda den. – Nå, berätta nu, Alex, hur trivs du ihop med din Sofia? – frågade farmor direkt, samtidigt som hon pysslade vid spisen. – Det går väl lite upp och ner, farmor… – svarade sonsonen tveksamt. – Upp och ner… – Vänta nu lite, – morfar Ivan spetsade öronen. – Vad då, upp och ner? Har ni redan börjat gräla, eller vad? – Nja… vi försöker bara komma på vem som egentligen bestämmer hemma hos oss, – erkände sonsonen. – Herregud… – suckade farmor med ett leende, – det är väl uppenbart redan. – Ja, – skrattade morfar. – Det är ju frun som alltid har varit och alltid kommer vara familjens huvudperson. – Jaså du… – hördes det från spisen igen. – Morfar, är du allvarlig? – Sonsonen såg förvånad ut. – Skojar du, eller vad? – Inte alls, – svarade Ivan. – Om du inte tror mig, så fråga din farmor. Kom igen, Katarina, är det inte jag som alltid har sista ordet hemma? – Sluta nu med tramset, – skrattade farmor kärleksfullt. – Nej, säg du, – envisades Ivan. – Vem bestämmer till slut, du eller jag? – Nja, jag då… – Hur så? – sonsonen såg skeptisk ut. – Det har jag då aldrig märkt här hemma. Jag tycker ju att det alltid borde vara mannen som bestämmer. – Äsch, Alex, – morfar började skratta igen. – I en riktig familj ser det annorlunda ut än du tror. Jag ska berätta några historier, så förstår du nog. Historia – Nu börjar han, – muttrade farmor otåligt. – Nu kommer han säkert att dra storyn om motorcykeln. – Vilken motorcykel? – sonsonen såg nyfiken ut. – Den som står och rostar i ladan, – bekräftade morfar glatt. – Den blir snart hundra år gammal. Vet du hur farmor fick mig att köpa den? – Farmor? Hon fick dig?! – Ja. Det var hennes egna pengar. Men först var det en annan historia. En gång hade jag tjänat ihop pengar – precis lagom till en motorcykel med sidovagn. Jag sa till Katarina, din farmor: jag vill köpa en motorcykel med sidovagn, så vi kan köra hem potatisen från åkern. Då brukade vi få en extra odlingslott ute på landet. Din farmor protesterade. Tyckte att vi skulle köpa en färg-tv istället – och de var dyra då. Potatisen, sa hon, den har du alltid kört hem på cykeln, så cykla du vidare. En säck på ramen och iväg. Okej då, sa jag, sista ordet är ditt som vanligt. Så vi köpte tv:n. – Men motorcykeln då? – undrade sonsonen. – Motorcykeln köpte vi också… suckade farmor. – Men senare. Morfar din slet ut ryggen, så jag fick själv ta hand om nästan all potatis ett tag. Så när vi slaktade grisarna på hösten och sålde köttet, gav jag alla pengarna till Ivan och sa: åk in till stan och hämta hem motorcykeln med sidovagn. – Nästa höst hade vi pengar igen, – fyllde morfar i. – Jag sa att vi borde bygga en ny bastu för de här pengarna. Den gamla hade ruttnat av från mina föräldrar. Men då ville din farmor ha nya möbler istället. Så vi köpte möbler. – Och på våren rasade bastun ihop, – avslutade farmor. – Det var så mycket snö så taket gav vika… Sedan dess har jag bestämt att vi gör som Ivan vill. – Där ser du! – utbrast Alex. – Helt rätt! Sista ordet ska alltid vara mannens. – Nej, Alex, du har inte förstått, – skrattade morfar. – Jag frågar alltid först innan jag gör något – till exempel: Får jag lägga om taket på spisen? Om hon godkänner, då blir det så. – Och jag säger alltid efter allt det där: Gör som du tycker är bäst. – Så, Alex, i ett riktigt hem har frun alltid sista ordet, – konstaterade morfar. – Förstår du nu? Alexander tänkte först efter, men sedan började han plötsligt skratta. När han skrattat färdigt funderade han igen, och snart klarnade hans ansikte. – Nu förstår jag, morfar. Jag åker hem och säger: “Okej, Sofia, vi åker till Grekland på semester som du vill. Och bilen får väl vänta på service ett tag till. Om den går sönder, så får vi väl pendla med bussen hela vintern. Vi får väl gå upp en timma tidigare – vad gör det?” Är det rätt tänkt, morfar? – Helt rätt beslut, – nickade morfar glatt. – Och om ett år eller två, då kommer ni nog hitta balansen hemma. Och det är faktiskt bäst för båda om det är frun som har sista ordet i familjen. Det är lugnast så – det vet jag av egen erfarenhet…

Jaha, där ser man! utbrast Alex, Det ska alltid vara mannen som har sista ordet!

Tidigt på morgonen kom barnbarnet från Stockholm till Ekmans lilla torp, han vars bröllop morföräldrarna nyligen varit på. Alex hade åkt till landet för att hämta potatis, precis som varje år när hösten och hans kärlek till farmor och farfar kallade. Han hjälpte alltid till med både att sätta och gräva upp den där potatisen.

Men berätta nu, Alex, hur går det egentligen där hemma med din Linnéa? nyfiket undrade farmor Inga, medan hon bullade vid spisen.

Tja, det är lite både och, farmor mumlade barnbarnet motvilligt. Det växlar

Men vad menar du, frågade farfar Sven bekymrat. Har ni redan börjat käfta, eller vad då?

Nej då, inte riktigt så, svarade Alex. Vi försöker mest bara komma fram till vem som bestämmer hemma.

Åh herregud, skrattade Inga vid spisen, För det råder det ju ingen tvekan om!

Nej precis, skrockade Sven, Alla vet ju att det alltid är frun som är chef hemma.

Jaja, jaja hördes det syrligt från spisen.

Men farfar! Alex stirrade förvånat på Sven. Skojar du nu?

Inte ett dugg, försäkrade Sven. Fråga Inga själv, vetja. Nå, säg nu Inga vems är sista ordet i vårt hus?

Nämen sluta nu, Sven, svarade farmor milt och rullade deg.

Nej, men säg nu är det inte alltid du som bestämmer vad som gäller?

Jo, det är nog ofta så

Det var det värsta! utbrast Alex. Det har jag aldrig märkt. Men jag tycker nog ändå att det borde vara mannen som är herre i huset.

Äh, Alex, skrattade Sven igen. Kan lova dig, i verkliga livet funkar det lite annorlunda än man kan tro. Lyssna här, så ska jag berätta en historia eller två.

Historia

Där kommer det, muttrade Inga och himlade med ögonen. Nu blir det väl något om motorcykeln.

Motorcykeln? undrade Alex förvirrat.

Japp, den där som rostar sönder i ladan, intygade Sven glatt. Den är hopplöst gammal. Vet du hur din farmor fick mig att köpa den?

Fick DU köpa den?

Precis! Det är hennes egen förtjänst. Men först, låt mig börja från början.

Jag hade jobbat ihop tillräckligt för en gammal motorcykel med sidovagn. Säger till Inga jag vill köpa motorcykel så vi kan frakta hem potatis från åkern. Förr fick vi ju ta egna åkrar här ute.

Men nej då, hon stod på sig: Vi köper hellre en färg-tv! De är svindyra nu och du kan lika gärna cykla med potatisen. Säck på pakethållaren och iväg. Jaja, sa jag. Ditt ord är lag. Så det blev tv.

Men motorcykeln då? undrade Alex.

Jodå, vi köpte den senare pustade Inga. Farfar din slog ryggen, så det blev jag som fick släpa all potatis själv. Då gav jag honom alla pengar vi fått när vi sålde grisen till slakt i november och sa: “Köp den där motorcykeln, Sven!”

Ja och året därpå fick vi oväntat pengar igen, fortsatte Sven. Jag ville bygga en ny bastu för den gamla från mina föräldrar hade läckt in. Men din farmor ville hellre köpa nya möbler så att vi blev som folk. Jaja, sa jag, du bestämmer. Det blev möbler!

Och nästan direkt på våren rasade bastun ihop, avslutade Inga. Snön var så tung det året. Från den stunden sa jag gör som du vill, Sven!

Och nu så! utropade Alex. Då har jag ju rätt! Sista ordet måste vara mannens!

Men nej, Alex, nu har du missat poängen, skrattade Sven. Innan jag gör något, så kommer jag alltid till farmor och säger: “Jag tänkte mura om spisen. Vad säger du?” Sedan gör jag precis som hon vill.

Och jag säger alltid: tänk du, så följer jag efter.

Så du förstår, Alex, ytterst är det ändå alltid frun som har sista ordet hemma, påpekade Sven med ett leende. Har du tagit in det nu?

Först såg Alex lite fundersam ut, men så började han skratta så att hela köket skakade. När han var klar såg han plötsligt ut som om något gått upp för honom.

Nu förstår jag, farfar! Jag åker hem och säger: “Okej, Linnéa, vi åker till Spanien på semester, precis som du vill. Och bilen får stå tills vidare, växellådan krånglar ju ändå. Går den sönder så får vi väl åka SL-buss hela vintern. Det är bara att kliva upp tidigare, inget konstigt med det Tänker jag rätt nu, farfar?

Helt rätt beslut, skrattade Sven och nickade nöjt. Om ett år eller två har ni fått kläm på det här.

Och husfrid det får man bäst om man låter frun bestämma. Jag talar av egen erfarenhetInga vände sig om, log och strök Alex över kinden. Det viktigaste är inte vem som bestämmer, utan att ni vill vara tillsammans, sa hon mjukt. Potatisen blir inte mindre tung för att någon ropar högst, men den blir alltid lättare när man hjälps åt.

Ute började löven falla i lätta dansande virvlar runt torpet. Alex kastade en blick på farmor och farfar där de stod sida vid sida vid det välbekanta köksbordet, bland bullplåtar och kaffekoppar, och tänkte att kanske var själva hemligheten att inte bry sig så mycket om sista ordet utan att alltid hitta en väg tillbaka till varandra, oavsett vardagsbråk om motorcyklar eller bastur.

Han drog på sig jackan, fyllde fickorna med nybakta bullar och öppnade dörren mot den svala höstluften. Jag hälsar Linnéa från er, lovade han. Och säger att farmors potatis smakar allra bäst när man äter den ihop.

Sven vinkade efter honom och ropade med glimten i ögat: Och minns nu, Alex vill du vara lycklig så låt henne få sista ordet!

Alex skrattade medan han gick nedför grusgången. Det var märkligt med det där landet ändå, tänkte han. Här fick man alltid med sig lite mer än bara potatis hem.

Och där bakom gardinen stod Inga och såg efter barnbarnet, nöjd över att både kärlek och klokskap ibland gick i arv.