Förr i tiden hade folk det där lilla extra.
Kylskåp som talade tillbaka.
Bilar som pep så fort man gjorde minsta lilla misstag.
Trädgårdsmaskiner dyrare än depositionen till min första lilla etta i Malmö.
Jag då?
Jag har en gammal gräsklippare med flagande färg, trilskandes starthandtag och en envishet som en fjällget.
Hon kom in i mitt liv som det mesta man behöver för att klara sigav en slump och en nödvändighet.
Min exman köpte henne för några futtiga kronor på en loppis, en tid då vårt liv fortfarande var vi, när vi fortfarande trodde på evigheten och hyran alltid betalades i tid. När skilsmässan kom, delade vi på det vi kunde.
Han drog iväg med det stora sådant som ser imponerande ut på bilder.
Jag behöll sånt som höll vardagen rullande.
Några köksredskap.
En dammsugare som lät som dödsrosslingar.
Och gräsklipparenför gräsmattan brydde sig inte om att mitt sparkonto var magert.
Jag behöll henne inte för nostalgin.
Jag hade henne för att jag inte hade råd med något nytt.
Tiden gjorde sitt.
Min exmans liv föll samman som torra löv i nordanvindendåliga beslut, högljudda ursäkter, märkligare åsikter. Andras uppdateringar om honom kom alltid i den där försiktiga tonen, som om de bar på något ömtåligt.
Han förlorade allt stort.
Det där som såg ut som framgång.
Det som fick honom att verka mäktig.
Under tiden behöll jag gräsklipparen.
Och åren lades på hög.
Elva år då det bara varit jag som tagit hand om henne.
Elva år av att lära mig klara saker på egen hand.
Elva år av att vara den som lagar, fixar, får det att funka.
Saken är den: Jag har inget förråd.
Ingen mysig bod.
Inte ens ett litet uppvärmt garage.
Inget riktigt ställe för utrustning.
Så hon har stått ute, året runt, mitt i snålblåsten där vintern gnager på henne.
Skånsk vinter är inte nådig.
Den kylan får plast att spricka, metall att värka.
En vind som hotar och snön som tynger ner.
Varje år väntar jag det värsta.
Varje vår går jag ut som om jag närmar mig en gammal vän som kanske glömt mig.
Jag borstar jordrester från hennes ram.
Pillrar loss löv som fastnat där löv aldrig ska fastna.
Kollar bensinen som en sköterska tar pulsen.
Så trycker jag på det där lilla mjuka gummihjärtat primern som pumpar bensin i motorn.
Det blir ett litet ljud.
Ett försiktigt löfte.
Sedan är det ritualen.
Jag sätter ner fötternastorlek 38, knappast några mekanikerkängor, men de får duga.
Griper tag i metallhandtaget.
Rycker i snöret.
Ingenting.
Drar igen.
Fortfarande tyst.
Drar tredje gången och mumlar nåt halvdramatiskt ut mot universum, som om jag plötsligt blivit någon som tigger hos asagudarna:
Snälla, inte i år. Inte i dag.
För om hon inte startar, är det inte bara en irritation.
Det är en oväntad utgift.
Ett nytt problem.
En påminnelse om att livet kan bli jobbigare på nolltid.
Och så, som om hon blivit kränkt av att jag tvivlade
vrålar hon igång.
Inte artigt.
Inte försiktigt.
Men med ett rivigt, skramlande läte som säger:
Jag är kvar. Vi kör.
Varenda vår.
Elva vårar.
Efter regn, snö, is, gyttja, värmeböljor, och allt annat skyn har kastat på henne, så vaknar hon och gör sitt jobb.
Och varje gång hon gör det, känner jag en fånig men varm tacksamhet svälla i bröstet.
Inte för att hon är en gräsklippare.
Utan för att hon är ett bevis.
Ett bevis på att något får vara gammalt och kantstött men fortfarande finnas där.
Bevis för att uthållighet inte måste vara glamorös.
Bevis för att man kan överleva utan att glänsabara man är envis.
Folk snackar sällan om de tysta segrarna.
De firar de stora lyften.
Ny bil, nytt hus, nytt liv-ögonblicken.
Men ibland är den verkliga segern mindre:
En maskin som vägrar ge upp.
En kvinna som håller livet igång mot alla odds.
En gräsmatta som klipps för att någonjagfortsätter välja att göra det.
Nu är jag alltså femtio.
Ryggen gör mer ont än förut.
Tålamodet är kortare.
Plånboken kräver fortfarande ständigt nya beräkningar.
Men när gräsklipparen brummar igång, står jag där och flinar som en fåne, händerna om handtaget, håret i oreda, och lyssnar på hennes ljudliga pepp.
Hon vet inget om min historia.
Men hon har liksom blivit en del av den.
Så ja.
Jag älskar min gräsklippare.
Inte för att hon är fin.
För att hon är trogen.
Och i en värld där så mycket faller isär, är trofasthet en sorts mirakel. Så länge hennes motor hostar igång, ser jag till att klippa det där lilla gröna stycket av världen som tillhör mig. Och när hon till sist tystnar, när den sista svarta bensinskvetten tagit slut och metallen inte längre orkar mer, då har vi båda gjort vårt. Då ska jag ställa henne där, mitt på den välklippta mattan, och lyfta handen i en hälsning till både sommarvinden och det förgångna.
För allt jag har lärt mig av henneatt bita ihop, fortsätta, lappa och laga det som gårbär jag med mig, även de dagar när inget motordrivet svarar. Det är kanske ingen framgångssaga som får människor att stanna upp i beundran, men det är min saga. Och ibland är det tillräckligt att vinna över en vinter till, en start till, en vår till.
Det är min vackraste envishet. Och tills vidare, med rufsigt hår och jord under naglarna, klipper jag vidareett varv till runt livet.
