Farmor Agda! ropade Mattias. Vem har gett dig tillstånd att ha en varg i byn?
Agda Persson grät bittra tårar när hon såg det raserade staketet. Hon hade redan staplat gamla brädor mot det och klämt fast murkna stolpar, hoppats att det skulle hålla tills hon samlat tillräckligt med pengar från sin lilla pension. Men nu låg staketet platt. Det var som om drömmen om helt och tryggt hem smälte ner i den mjuka marken och blev mos med maskrosor.
I över tio år hade Agda skött gården själv, sen hennes älskade make, Pär Andersson, vandrade iväg mot fjärran gröna kullar. Han hade händiga, gyllene händer. Medan Pär levde behövde hon inte bekymra sig om något. Han var snickare av rang och alltid redo att laga en trasig dörr eller bygga om hela fönstret av ingenting. Ingen i byn tvivlade på hans godhet eller arbetsamhet. Tillsammans hade de delat fyrtio solskenår, bara en dag skilde dem från jubileet.
Huset var prydligt, jorden generös, djuren välskötta. Allt tack vare gemensamma ansträngningar.
De hade en enda son Egil, deras stolthet och glädje. Han var van att ta i, behövde aldrig manas för att hjälpa till. När hans mor kom hem, trött från mejeriet, hann han fixa ved, bära vatten, elda spisen och ge djuren mat.
Efter jobbet tvättade Pär händerna och satte sig på verandan med en pipa medan Agda lagade kvällsmål. Familjen åt middag tillsammans och berättade sina drömmar och händelser under dagen. De var lyckliga.
Tiden var snubblande och släppte bara kvar spår av minnen. Egil blev vuxen, lämnade för Stockholm, utbildade sig och gifte sig med stadsflickan Linnea. De bosatte sig i huvudstaden.
Först kom Egil hem på semester, men Linnea övertygade honom att resa utomlands istället. Pär suckade, oförstående: Hur kan Egil vara så trött? Det är väl Linnea som lurar honom! Varför dessa resor?
Fadern längtade, modern drömde. Vad kunde de göra, annat än att leva och hoppas på ett livstecken? En vårdag blev Pär sjuk. Han åt inte, blev svagare. Läkaren skrev ut medicin men skickade snart hem honom att vila ut. Medan näktergalar sjöng släppte Pär taget.
Egil kom till begravningen och grät, anklagade sig själv för att ha missat sista mötet med far. Han stannade en vecka, sedan backade han till sitt stadsliv. Under de senaste tio åren hade han bara skrivit tre brev till mor. Agda var ensam kvar. Hon sålde kon och fåren till grannen.
Varför djur nu? Kon stod länge vid porten och lyssnade på farmors gråt. Agda stängde in sig i den bortre kammaren, höll för öronen och grät.
Utan mandkraft förföll gården. Taket läckte, farstukvisten ruttnade, källaren svämmade över. Agda gjorde sitt bästa. Hon sparade från pensionen för hantverkare, ibland klarade hon sig själv hon hade ju växt upp på landet.
Så levde hon, knappt i mål med utgifterna. Men en dag blev synen dålig. Hon gick till bybutiken och såg knappt priserna. Efter några månader såg hon inte ens butiksskylten.
Distriktssköterskan kom på besök och insisterade på sjukhusundersökning.
Agda, vill du bli blind? De kan operera, så kommer du se igen!
Men farmor var rädd för kirurgi och vägrade. Efter ett år såg hon knappt alls. Men hon brydde sig inte så mycket.
Vad ska jag med ljuset till? Jag lyssnar ändå bara på P1. Radiojournalen förklarar världen för mig. Hemma hittar jag i blindo.
Ibland oroade hon sig ändå. Fler och fler oreda folk kom till byn och tjuvar bröt sig in i övergivna hus och stal vad de kunde. Agda saknade en riktig hund som kunde skrämma bort objudna gäster.
Hon frågade jägaren Simon:
Vet du om skogvaktaren har några valpar? Jag tar gärna den minsta, jag kan fostra honom.
Simon, lokaljägare, betraktade Agda med ett snett leende.
Farmor, varför vill du ha en älghund? De passar för skogen. Jag kan fixa en riktig schäfer från stan åt dig.
Schäfer är säkert för dyr
Inte dyrare än trygghet, Agda.
Ja, ja, du får ordna då.
Agda räknade sina sparade kronor och kom fram till att det skulle räcka. Men Simon, opålitlig, sköt hela tiden på sin hjälp. Agda skällde på honom för tomma löften men tyckte ändå synd om honom. Han var ensam. Enda vännen: en flaska Brännvin.
Simon, jämnårig med Egil, stannade kvar i byn, han trivdes inte i staden. Jakten var hans stora passion. Han kunde försvinna i skogen i dagar.
När jaktsäsongen var slut grävde Simon på tomter, snickrade, lagade maskiner. Pengarna han fick av ensamma tanter gick snabbt till sprit.
Efter rusingen gick Simon till skogs, svullen och skuldtyngd. Efter några dagar kom han hem med fångst: svamp, bär, fisk, kottar. Allt såldes billigt, pengarna försvann. Fyllot hjälpte Agda med sysslor mot betalning. När staketet rasade igen var det Simon hon kallade.
Hund får vänta, suckade Agda. Måste betala Simon för staketet, har knappt pengar kvar.
Simon kom med sin ryggsäck, där något rörde sig bland verktygen. Leende ropade han på farmor.
Se vad jag har med, sa han och öppnade väskan.
Agda kände med handen en liten, fluffig skalle.
Har du ändå gett mig en valp? utbrast hon.
Den bästa, en riktig schäfer, farmor.
Valpen pep och försökte ta sig ut. Agda blev nervös.
Jag har bara pengar till staketet!
Kan inte bära tillbaka honom nu! sa Simon. Du anar inte vad jag betalade tusen kronor för hunden!
Farmor gick till butiken, där expediten lånade henne fem flaskor sprit och skrev in namnet i skuldlistan.
På kvällen hade Simon lagat staketet. Agda bjöd på lunch och en snaps. Fyllot blev glad och undervisade om hunduppfostran medan valpen sov vid spisen.
Mata honom två gånger per dag och skaffa en stark kedja. Jag kan hundar.
Så fick Agda en ny vän Sockan. Hon älskade valpen, och han var trofast tillbaka. Varje gång Agda gick ut i gården hoppade han glatt och försökte slicka hennes ansikte. Men ett bekymmer fanns hunden växte sig enorm, som en kalv, men lärde sig aldrig skälla. Agda oroade sig.
Ack, Simon! Ack, lurendrejare! Du sålde mig en värdelös hund!
Men vad skulle hon göra? Han var så snäll. Han behövde väl inte skälla. Grannhundarna vågade inte ens gläfsa åt Sockan, som växt henne nästan till midjan på tre månader.
En vinterdag kom Mattias, byns andra jägare, för att köpa mat och tändstickor inför säsongen i skogen. Han stannade till vid Agdas hus och stelnade, när han såg Sockan.
Farmor Agda! ropade han. Vem har gett dig tillstånd att ha varg i byn?
Agda klämde händerna mot bröstet.
Åh, kära jag! Den lurige Simon lurade mig! Han sa att det var en ren schäfer
Mattias rådde allvarligt:
Farmor, du måste släppa honom fri i skogen. Annars kan det sluta illa.
Farmortårar fyllde ögonen. Hur skulle hon kunna skiljas från Sockan? En snäll, mjuk varelse, även om han var varg. Men den sista tiden hade han blivit rastlös, dragit i kedjan, längtade till friheten. Byns folk såg på honom med rädsla. Hon hade inget val.
Mattias tog vargen till skogen. Sockan vinkade med svansen och försvann mellan träden. Ingen såg honom igen.
Agda saknade sin vän och förbannade listige Simon. Och han ångrade själv hur allt blivit, trots goda avsikter. En gång, när han virrade i skogen, hade han sett björnspår. Ovanligt pip hördes. Det lät inte som björnungar. Han böjde undan buskar och fann ett gryt. Där låg en död vargtik och hennes ungar, björnen hade slagit till mot boet. En blev kvar, gömd i grytet.
Simon tyckte synd om ensamungen, tog med honom hem och gav honom till Agda. Han trodde att vargen skulle rymma till skogen när han växte, då skulle han skaffa en riktig hund till farmor. Men allt förstördes av Mattias.
Simon gick några dagar runt hennes hus utan att våga sig in. Stormen rasade ute och Agda tände spisen mot kölden.
Plötsligt knackade det på dörren. Agda öppnade. En man stod där.
God kväll, farmor. Får jag sova här? Jag gick vilse på väg mot grannbyn.
Vad heter du, min vän? Jag ser dåligt.
Boris.
Agda rynkade brynen.
Det finns väl inga Boris här i byn
Jag bor inte här, farmor. Har nyligen köpt ett hus. Ville titta, men bilen fastnade, så jag måste gå. Och snön yr!
Är det Danils gamla hus du köpt?
Han nickade.
Just det.
Agda bjöd fram honom, satte på tevatten. Hon märkte inte hur han girigt glodde på byrålådan där lantliga tanter brukar gömma pengar och smycken.
När Agda fixade med spisen började gästen rota i skåpet. Farmor hörde skramlet.
Vad gör du där, Boris?
Men det var ju valutareform! Hjälper dig bli av med gamla pengar.
Agda blev sträng.
Nej, det är lögn. Ingen reform har varit! Vem är du?!
Mannen drog fram kniv och höll mot hennes haka.
Tyst, gumma! Fram med pengar, smycken, mat!
Agda var vettskrämd. Ett brottsligt ansikte, gömd för polisen, bestämde hennes öde
Då bröt sig plötsligt Sockan in genom dörren, stor som en midvinterdröm, kastade sig över tjuven. Han skrek, men tjock halsduk räddade honom från bettet. Han stack kniven i vargens skuldra. Sockan hoppade undan och brottslingen flydde.
Just då kom Simon för att be om ursäkt. Vid grinden såg han en man med kniv fly och svordomar. Simon rusade till Agda på golvet låg blodiga Sockan. Simon förstod genast, rusade till Polisen.
Rånaren greps. Dömdes till ny cell.
Sockan blev byns hjälte. Folk kom med mat, hälsade honom. Vargen var fri, aldrig mer kedjad, men han kom alltid tillbaka till Agda, vandrande vid Simons sida efter jaktens dagar.
En dag stod en svart SUV på gården. Någon högg ved. Det var Egil, Agdas son. När han såg Simon öppnade han famnen.
På kvällen satt alla vid bordet, Agda lyste av glädje. Egil övertalade henne att åka till stan för operation och få synen tillbaka.
Ja ja, det får väl bli så suckade farmor. I sommar kommer barnbarnet, vill ju se honom. Simon, vakta huset och Sockan, går det bra?
Simon nickade. Sockan la sig nöjt vid spisen, huvudet på tassarna. Hans plats var där, nära vännerna, mitt i den drömlika tillvaron.
Gillar ni märkliga historier? Följ oss! Berätta gärna i kommentaren vad ni känner, och ge lite värme med en gilla.
