Ur skuggan av min mamma
Jag är trettiofem år gammal och heter Linnéa Lundqvist. Trots att jag varit ekonom på samma kontor här i Göteborg sedan högskolan, har jag aldrig vågat träffa någon man. Jag tar sällan hand om mig själv, går mest i stora, mörka kläder, är lite rund och har ett sorgset drag om munnen. Mamma, Ingrid Lundqvist, fick mig när hon var arton och vem min pappa är har jag aldrig fått veta. Min uppväxt var hos mormor på landet utanför Borås; ingen värme eller omtanke där, bara stränga regler och krav. Ingen kram från mamma heller, hon var mest i stan, festade och bytte pojkvänner. Någon gång ibland, varje månad, kom hon ut och lämnade en present till mig sedan var hon borta igen.
Jag bor fortfarande i en tvåa med mamma. Ingrid är över femtio men ser ung ut, är smal och använder dyra krämer, går till frisören och dejtar ibland. Jag är helt hennes motsats. Nu, efter jobbet, lämnade jag över papper till min kollega som ska vikariera för mig under semestern.
“Så var det dags för semester igen”, tänkte jag. Semesterersättningen har nyss kommit in på kontot. Tyvärr vet jag att mamma kommer kräva alla pengarna, så min semester blir återigen hemma. Jag har tröttnat på det här varför kan jag aldrig bestämma själv? Jag är ju ingen unge längre, varför håller hon mig så hårt? Alltid ska hon ha varenda krona, min lön har jag aldrig fått bestämma över. Ingen ljusning i mitt liv…
När jag öppnade dörren stod mamma redan i hallen och väntade.
“Så, nu är du hemma,” sa Ingrid genast. “Har du fått semesterpengarna? Ge mig dem.”
“Ja, de har kommit. Vänta, låt mig ta av mig jackan först,” svarade jag.
“Det kan du göra sen…”
Med nervösa händer letade jag efter plånboken i min gamla axelväska.
“Inte nog med att du har den där bedrövliga väskan, du ser ju ut som en tant hela du. Skäms du aldrig?” hörde jag mamma säga, lika direkt som vanligt.
Tårarna brände i mina ögon. Plötsligt sa jag, förvånad över min egen röst: “Hur skulle jag ha råd med något nytt när du ändå tar alla pengar?”
Och då började hon håna mig: “Det är inte bara väskan, du är ju själv slarvig och tjock! Ska du inte börja banta och ta hand om dig? Det är pinsamt att visa sig med dig någonstans.
“Pinsam?” utbrast jag. “Men du vill ju bara ha mina pengar! Jag följer ju ändå aldrig med dig ut. Och du skäms inte för att ta allt av mig! skrek jag, vände tvärt på klacken och rusade ut genom dörren.
Jag sprang nerför trappan, ut på gården och satte mig på en bänk, gömde ansiktet i händerna och grät. Hur länge jag satt där vet jag inte, men så hörde jag plötsligt en röst.
“Linnéa, varför sitter du här?” Jag tittade upp. Det var Elsa Karlsson från första våningen. Hon satte sig bredvid och lade handen på min.
“Vad har hänt, är det så illa att du sitter här och gråter? undrade Elsa.
Det bara rann ur mig jag berättade allt. Hur mamma tar alla pengar, shoppar nya kläder och krämer åt sig själv, medan jag får nöja mig med gamla plagg. Att jag är feg, aldrig vågar säga ifrån, varken till mormor eller mamma.
“Men åh… Nu pratar jag illa om min mamma… Du tror väl jag är skvallerkärring,” rodnade jag.
Elsa visste hur det var med Ingrid, såg alltid lite extra på mig med sympati hon förstod att jag var fast under mammas kontroll.
“Linnéa, nu får du sluta gråta och tycka synd om dig själv. Du är vuxen, dags att börja tänka på dig själv!”
“Ja, vuxen är jag väl… Men ingen har någonsin älskat mig, jag är liksom ingenting,” mumlade jag.
“Du måste flytta från din mamma, det är enda utvägen,” sa Elsa rakt på sak.
“Men vart skulle jag ta vägen? Med min lön kan jag inte ens hyra en etta, och vad skulle mamma säga, hon förväntar ju sig mina semesterpengar…”
“Ingrid klarar sig bra själv, tro mig. Tänkt på dig själv! Jag har ju en stuga utanför Kungsbacka, bodde där med min man innan han dog. Du kan bo där gratis under semestern, du behöver verkligen komma bort.”
“Åh Elsa, är du verkligen säker på att jag får bo där?” frågade jag försiktigt.
“Det är klart. Jag hämtar nycklarna och adressen åt dig.”
Så kom jag till stationen och köpte en biljett till pendeln. Jag satt vid fönstret, tittade tyst på människorna kring perrongen. Jag hade aldrig lämnat Göteborg, mitt hem och min arbetsplats. Men nu, med pendeln mot Kungsbacka och landskapet susande förbi, kände jag en sorts lugn sprida sig.
Väl framme gick jag till stugan. När jag låste upp och steg in mötte tystnaden mig. Jag sjönk ned i en gammal fåtölj.
“Så stilla och fridfullt, vilket okänt frihetsland,” tänkte jag.
Ingen mamma som drev eller kommenterade. Jag hittade fjärrkontrollen på bordet och satte igång TV:n, ett talkshowprogram. Hemma skulle mamma genast ha bytt kanal.
Du tittar ju på så konstiga program, brukade hon håna mig, ibland kallade hon mig riktigt fula saker. Jag kunde aldrig svara, bara sjunka djupare ihop när hon skrattade åt min smak.
Jag gick ett varv i stugan, satte igång kylskåpet och la in lite mat jag köpt vid stationen bacon, ost, och yoghurt.
Kokade mina piroger och åt mig verkligen mätt.
“Skönt att vara ensam!” log jag för mig själv.
Plötsligt ringde mobilen, det var mamma.
“Så du har rymt nu, jag såg dig med Elsa på bänken. Visst, bo ensam du, tänk efter sen. Du kommer komma tillbaka, ingen hjälper dig för du är hjälplös och dum. Klarar dig aldrig utan mig…”
Jag stängde av, visste vilka ord som skulle följa. Märkligt nog var jag inte ledsen alls. Senare på kvällen ringde Elsa själv:
“Linnéa, hur har du det? Kommit i ordning?”
“Ja, tack, Elsa!”
“Imorgon kommer min systerson Samuel förbi med dina grejer.”
“Mina grejer?”
“Mamma Ingrid kom med påsar till mig: ‘Du har tagit min dotter, ta hennes prylar också.'”
“Okej, Elsa… Hur känner jag igen honom?”
“Högt, glasögon och vit Volvo, han hittar hit. Och sluta oro dig, du ska leva ett eget liv nu, ta hand om dig själv du är faktiskt fin, du måste bara vilja! Lycka till, Linnéa!”
Nattens regndroppar glimmade i gräset, någon hund hördes, fåglar sjöng.
Jag funderade över Elsas ord, gick till spegeln.
“Hon har rätt. Om jag ser riktigt på mig själv har jag fina ögon, bara sorgsna, tjockt hår, men alltid uppsatt som en gammal tant Måste verkligen börja ta hand om mig själv, banta lite kanske…”
Sov som en stock den natten. När jag vaknade flödade morgonsolen in genom gardinen. Jag öppnade fönstret, andades in doften av våt gräs, hörde fåglar och skällande hundar från andra sidan åkern.
Vilken underbar morgon, tänkte jag och sträckte på mig.
Jag satt på verandan och drack kaffe, kollade TV och började undra om jag kunde byta jobb, kanske skaffa en egen lägenhet. Jag tänkte knappt på mamma alls, hjärtat slog för något nytt.
Någon knackade försiktigt på dörren.
Vem kunde det vara? Försiktigt öppnade jag.
Där stod Samuel, lång och glasögonprydd, med en stor blå IKEA-kasse i handen.
“Hej! Samuel heter jag, Elsa Karlssons systerson. Är du Linnéa?”
“Ja, kom in,” sa jag blygt.
“Jag har med dina saker, och hjälper dig gärna med allt. Om du behöver åka någonstans så har jag bilen parkerad. Elsa har sagt att du är blyg och försiktig men du kan lita på mig!”
Så mötte jag min blivande man. Samuel föll för mig, och med honom vågade jag släppa alla gamla rädslor. Mitt första förhållande; och jag blommade upp, blev smalare, började vårda mig själv. Jag gick till salongen, köpte nya kläder, kunde plötsligt le mot spegeln och såg liv i mina ögon.
“Är det verkligen jag?” log jag till min nya spegelbild.
Samuel bjöd mig till sin lägenhet i stan. “Linnéa, du är precis den kvinna jag har drömt om omtänksam och uppriktig. Ska vi inte bara gifta oss?”
Klart jag tackade ja; allt kändes rätt. Vi hade ett litet, stillsamt bröllop, och mamma Ingrid ja, hon kunde inte låta bli att vara spydig, men Elsa fick henne att ge sig. Ingrid gick hem tidigt, och ingen saknade henne, inte ens jag.
Samuels släktingar gillade mig, och han såg på mig med varma ögon.
“Linnéa och jag till sist har lyckan landat,” tänkte han.
Snart väntade vi vårt första barn, och jag var lycklig livet kom sent men fick det ändå! Jag bara förändrades, både på ytan och inombords, när jag slutligen vågade stå upp för mig själv. Både jag och Samuel blev lyckliga.
Vad har jag lärt mig? Att ingen annan kan ge dig frihet du måste ta den själv, och välja att älska dig själv. Tack för att du läst min berättelse. Må framtiden vara god mot oss alla!
