5 april
Fredag kväll.
Min mamma, Birgitta, ringde igen och gav mig sin vanliga föreläsning:
Din fru är inte ordentlig nog, förstår du. Du måste förklara för henne hur hon skall bete sig!
Jag suckade och gick in till Lovisa, min hustru.
Lovisa, du… Förlåt, men mamma ska ha inflyttningsfest imorgon. Hon har bjudit in över trettio personer. Du vet ju hur det ser ut i hennes nya lägenhet inget är på plats än. Kan du hjälpa oss?
Lovisa såg på mig, men log lätt:
Självklart, Birgitta. Det ordnar jag.
Fast jag visste att Lovisa egentligen hade sett fram emot helgen på annat sätt.
Sen började cirkusen. Trettio små smörgåsar. Räkcocktail. Köttfat. Fruktfat. Bord och stolar skulle möbleras, blommor sättas ut.
Och där stod Lovisa, fredag kväll, istället för att njuta av en middag med mig, och packade påsarna inne på Willys.
Lördag morgon, klockan sex, stod hon och stekte bacon i mammas kök.
Jag hörde hur Lovisa ropade:
Erik, kan du åtminstone hjälpa mig med att flytta bordet?
Jag ryckte på axlarna.
Du har ju så mycket bättre koll än jag!
Och så scrollade jag vidare i mobilen.
Vid tretiden var mammas hem skinande fint. Ljus, doft av kaffe, rosor i vas. Vardagsrummet fyllt av mat Lovisa hade gjort det perfekt. Själv såg hon utmattad ut.
Klockan fyra dök gästerna upp; gamla arbetskamrater, grannar, vänner från bridgeklubben. Alla kramade mamma och gav presenter handdukar, glas, en presentcheck från ICA.
Lovisa stod i köket och skar citron.
Var är Eriks fru? frågade någon.
Mamma vinkade nonchalant:
Hon fixar i köket, Lovisa! Kom och hälsa!
Lovisa gick ut, log artigt, hälsade på alla.
Vilken omtänksam svärdotter ni har, Birgitta! utropade en dam i blå kavaj. Det syns, hon har händerna med sig!
Ja, jag har verkligen uppfostrat henne väl! sa mamma och fnissade nöjt. Nu har jag ett riktigt stöd.
Sedan blev det extra tydligt.
Alla hade fått varsin stol utom Lovisa.
Oj, Lovisa, du lär ändå inte hinna sitta! sa mamma låtsashögtidligt. Håll koll på maten och se till att gästerna har det bra.
Lovisa nickade. Vad skulle hon annars säga?
Så gick hon runt och serverade. Hällde upp cava, bar fram sallader, städade undan servetter. Vid bordet skratt, skålar och historier.
Birgitta, kommer du ihåg när vi jobbade på posten tillsammans? sa någon och skrattade.
Lovisa lyssnade tyst.
Lovisa, kan du fixa lite mera frukt? ropade mamma.
Lovisa gick ut till köket. Sköljde vindruvor.
Underbart fint! sa gästerna. Birgitta, du har verkligen en riktig hemmafru!
Erik är smart, fyllde damen i blått i, han valde rätt kvinna! Välordnat hem och middag varje dag!
Alla skrattade, även jag log.
Men vad log jag åt, egentligen? Att min fru jobbar gratis åt min mamma?
Och ännu var det inte slut.
Samtalen blev muntrare, vännerna pratade öppet, musiken höjdes.
Birgitta, berätta nu om Erik och alla hans flickvänner på universitetet! nu fnissades det rejält.
Det var tider det! sa mamma, glatt. När han var tjugo var ju hela klassen förälskad i honom!
Alla skrattade. Jag blev röd, men var van vid mammas beröm.
Lovisa torkade glas. Hon var osynlig, som en bit inredning användbar, men inte sedd.
Ja du, i plugget stod flickorna först i kö för honom! skrytte mamma. Dekanen skojade till och med: “Erik blir en Casanova!”
Nåja, mamma. försökte jag dämpa.
Men det är ju sant! Lovisa vet ju att hon inte var den första, skrattade mamma. Det är viktigt att män får erfarenhet, annars kan de inte bygga familj!
Kvinnan i blått nickade.
Absolut, Birgitta. Det är bra för kvinnan också då vet hon att mannen är mogen.
Just precis! sa mamma. Och Lovisa är lugn. Hon är inte svartsjuk!
Alla vände sig mot Lovisa, väntade på ett bekräftande leende.
Lovisa nickade, hade knappast något val.
Hur träffades ni egentligen? undrade en granne.
Lovisa öppnade munnen, men mamma hann före:
På Handelsbanken, såklart! Erik blev projektledare, och Lovisa jobbade som rådgivare. Det syntes direkt att hon var ansvarsfull.
Ansvarsfull som om det vore en meritlista.
Jag sa till Erik: “Titta på henne, hon är familjeduktig inte någon flamsig tjej”.
Det kändes som om de pratade om Lovisa som en vara “bra för familjen”.
Ja, du valde rätt! sa kvinnan i blått. Hon har ju ordnat hela inflyttningsfesten!
Absolut, sa mamma. Man kan verkligen lita på henne. Inte som dagens självupptagna unga människor.
Och ändå satt jag tyst. Jag sa inte “men sluta”. Jag sa inte “det räcker nu”. Min fru blev talad om, som om hon var ett redskap, inte en människa.
Sedan kom den klassiska frågan:
När ska ni få barn, då? Birgitta, du vill väl ha barnbarn!
Mamma suckade.
Jag drömmer verkligen om det! Men de unga skjuter på det hela tiden jobb, annat. Tiden går!
Lovisa blev röd. Hon och jag hade ju försökt få barn i två år nu. Hon hade gått på undersökningar, tagit vitaminer men varje månad kom besvikelsen.
Nu är det ju deras ensak, sa grannen lugnt.
Javisst, instämde mamma. Men jag har sagt till dem flera gånger det är dags nu! Jag vill ha barnbarn!
Lovisa bet ihop.
Hon visste mycket väl att “tjat” inte räckte. Det kom varje vecka “Något nytt?” och Lovisa tvingades alltid rodnande skämmas.
Kanske de inte är redo? sa en gäst försiktigt.
Vadå inte redo? mamma himlade med ögonen. Vi fick barn i deras ålder ändå! Nu är det bara undanflykter. Moderinstinkt har man, punkt slut!
Lovisa gick bort till fönstret.
Lovisa! ropade mamma. Kom till oss, vi pratar om viktiga saker!
Lovisa ställde sig tyst bredvid mitt fåtölj.
Se vilken foglig fru Erik har, fortsatte mamma. Säger man till henne, så gör hon det!
Ja, suckade damen i blått. Det viktigaste för en fru är att maken är lycklig och att familjen är välmående!
Precis! sa en annan gäst. Kvinnans lycka är i hemmet och barnen.
Lovisa stod och lyssnade, och jag kände att något krampade ihop i mig. De pratade om henne, men aldrig med henne.
Birgitta, minns du Eriks första tjej? Vad hette hon, Linnea?
Ja, fy! skrattade mamma. Hon var snygg men envis tur att det tog slut!
Varför då? undrade gästerna.
Mamma såg sig runt:
Hon skulle alltid ha sista ordet. Bara bråk och diskussioner. Inte en fru, bara elände! Jag sa till Erik: “Tänk efter, du behöver inte en sån.”
Jag såg nervöst bort, men sa ingenting.
Du gjorde helt rätt! sa kvinnan i blått. Mamma vet bäst vilken tjej som passar. Annars har man det jobbigt hela livet!
Lovisa, kan du hämta mer is, tack! bad mamma.
Lovisa gick ut till köket, öppnade frysen.
Så stod hon där, med is i handen, och blickade ut mot kvällen.
På andra balkonger lyste lampor folk levde sitt liv.
Från vardagsrummet kom sång, någon försökte sig på karaoke, det skrattades.
Lovisa! ropade mamma. Var är isen? Kan du sätta på en kanna kaffe också?
Lovisa satte igång kaffemaskinen. Tog isen, gick ut och ställde den på bordet.
Där är vår arbetsmyra! sa kvinnan i blått glatt. Lovisa, varför är du så allvarlig? Kom och ha kul!
Hon är bara trött, sa mamma. Hon har stått hela dagen. Men det är så det är kvinnor ska klara allt. Sån är kvinnans lott!
Ja! instämde grannen. Männen får stå för inkomsten!
Men… tjänar inte jag pengar också? sa Lovisa lågmält.
Alla tystnade och vände sig mot henne.
Vad sa du, kära du? undrade mamma förvirrat.
Jag sa tjänar inte jag också pengar? sa Lovisa högre.
Jag rynkade pannan:
Vad menar du med det här, Lovisa?
Tanten sa att män ska arbeta och vila, men jag jobbar också! Vad är skillnaden?
Gästerna såg på varandra.
Men du jobbar ju, självklart, svarade damen i blått. Fast det är ju ändå annorlunda.
Annorlunda hur?
Ja… hon letade efter orden. Du är rådgivare, Erik är projektledare. Han har mer ansvar.
Så min jobb räknas inte på riktigt? Hemma är allt mitt ansvar också. Så jag jobbar dubbelt, medan Erik bara jobbar på kontoret, men han ska slippa göra något hemma.
En osäker stämning spred sig.
Lovisa, vad håller du på med? sa jag irriterat. Vad har det här med saken att göra?
Det har med att göra att jag fixat denna fest i två dagar, handlat, lagat all mat, pyntat och ändå har ni inte ens räknat med en stol till mig.
Det var ju inte meningen, försökte mamma ursäkta sig. Vi räknade fel.
Ja, ni räknade fel. Tänkte inte på mig. För jag är hushållspersonal här.
Lovisa! sa jag bryskt. Nu räcker det!
Vad ska räcka? Att säga sanningen?
Ta det lugnt, försökte någon av gästerna. Du är bara stressad.
Nu får du ge dig, sa mamma strängt. Man får inte göra skandal inför folk!
Men ni får prata om mitt privatliv inför folk? Säga att jag fortfarande inte har barn? Prata om Eriks ex?
Mamma blev blek.
Jag ville inte…
Ni pratade om Linnea, om att hon var jobbig för att hon hade en egen vilja. Nu har ni en svärdotter som bara knäpper med fingrarna.
Lovisa såg på var och en.
Vet ni vad? Linnea hade rätt! Man ska inte låta sig bli gratis arbetskraft!
Vad pratar du om! utbrast jag och reste mig.
Vet ni vad jag längtade efter idag? sa Lovisa tyst. Att höra “Här är min fru, hon är smart och kompetent.” Men i stället blev det alltid: “Oj vad duktig, så ordentlig.”
Lovisa, kom igen nu…
Kom igen?! Du sa ingenting, Erik! När mamma sa att jag var bekväm att ha du sa ingenting! När kvinnan i blått snackade om att fruar ska tiga du sa ingenting! När de granskade mitt privatliv du sa ingenting!
Lovisas röst skalv. Barnen kom tårar, men hon höll tillbaka.
Vet ni vad? Nu räcker det med att vara bekväm!
Hon torkade tårarna.
Förlåt att jag spräcker festen. Men jag tänker sluta spela rollen som idealisk svärdotter.
Hon gick mot dörren.
Lovisa, kom tillbaka! ropade jag. Vart ska du?
Till balkongen, för att andas sa hon ärligt. Ni kan fortsätta nu utan servitris.
Dörren till balkongen stängdes. Där ute, under den blå aprilhimlen, fick Lovisa vara ifred.
Hon grät.
En timme satt Lovisa där ute. Först bara grät hon, av besvikelse och lättnad. Sen torkade hon kinderna och såg ut över stadens alla ljus.
Inifrån hördes röster bara mamma och jag kvar.
Jag förstår inte vad som har flugit i henne! sa mamma upprört. Att göra så inför gästerna!
Mamma, kanske har hon en poäng, sa jag osäkert.
Poäng?! Skälla ut sin svärmor? Förstöra festen?
Lovisa lyssnade.
Hon har ju jobbat hela dagen.
Och? Jag slet när jag var ung! Man klagar inte, Erik. Kvinnor ska kunna sin plats.
Lovisa log snett. Efter allt mamma skulle aldrig ändra sig.
Men ändå…
Inget “men”! Du måste prata allvar med henne. Visa hur det ska vara, hon har blivit för bråkig.
Lovisa öppnade och steg in i vardagsrummet där tallrikar och kaffekoppar väntade på disk.
Ett allvarligt samtal låter bra, sa Lovisa lugnt.
Vi ryckte till.
Lovisa, började mamma, nu med inställsam ton. Vad onödigt upprörd du blev. Vi menade inget illa.
Jag vet, sa Lovisa. Ni är bara ovana att jag säger ifrån.
Lovisa, vi tar det hemma, bad jag.
Nej, det som började här, slutar här.
Hon satte sig i en av fåtöljerna:
Erik, jag åker hem till mina föräldrar imorgon. Jag tar ledigt en vecka. Jag måste tänka.
Men vad ska du tänka på? sa jag ängsligt.
Om jag vill stanna i en familj där ingen uppskattar mig.
Du överdriver.
Det är inte att överdriva. Det är ett val. Antingen ändras det, eller så gör jag det.
Mamma fnös:
Typiskt ungdomar! Ultimatum direkt.
Erik, om du bryr dig om vårt äktenskap tänk efter. Inte på hur du ska “sätta mig på plats”, utan varför din fru grät på balkongen medan din mamma tog emot presenter.
En vecka senare satt jag vid Lovisas föräldrars köksbord, vände min ring mellan fingrarna.
Lovisa, kan vi försöka igen? Jag lovar att förändras.
Hon såg på mig länge.
Okej. Vi försöker.
Hon grät aldrig mer på familjefester.
Hon hade lärt sig att kräva respekt.
Denna kväll lärde mig något viktigt. Om att se den jag älskar på riktigt. Om att aldrig blunda när någon behandlas som en bakgrundsfigur. För när man förlorar respekten för sin partner, har man redan börjat förlora sig själv.
