Dagen då jag gick för att skilja mig, klädd som en brud.
När min make sa att han ville skiljas, öppnade jag garderoben och tog fram min brudklänning.
Vad sysslar du med? frågade han, plötsligt alldeles blek.
Jag ska ha på mig den här i tingsrätten, svarade jag och skakade klänningen så dammet singlade som snöflingor kring mig.
Har du blivit tokig? Man kan väl inte gå till skilsmässan klädd som brud!
Självklart kan man det. Och du, du tar på dig din bröllopskostym. Om du avlade löften i den kostymen, får du bryta dem i samma tyg.
Hans blick letade förgäves efter protester mellan galgarna. Tjugo minuter senare rotade han tyst efter sin gamla mörkblå kostym längst in i garderoben, mumlande för sig själv som en sur göteborgare i regn.
När vi klev in på Stockholms tingsrätt stannade säkerhetsvakten i dörren som om han såg ett spöke i julnatten. En kvinna ropade glatt Grattis! men blev snabbt tillrättavisad av en väninna: Men hallå, fattar du inte de ska skiljas!
Domaren tappade nästan hakan när vi steg in jag i full brudmundering med slöja, pärlor och allt. Han i kostymen, slipsen perfekt knuten och skorna nyputsade som inför Nobelfesten.
Fröken, sa domaren och knep ihop sina ord som om han höll på att spricka av skratt, får jag fråga varför ni är klädd som brud?
Jo, Ers höghet, sa jag med rak rygg, den här mannen lovade mig evig trohet iklädd precis de här kläderna. Eftersom vare sig döden eller livet fått oss att skiljas, utan bara hans önskan, tycker jag att han ska se mig såhär en gång till när han tar tillbaka allt.
Min make såg på mig med ögon som plötsligt blev lika blanka som Mälaren på midsommarnatten.
Jag har aldrig ljugit för dig. Jag älskade dig verkligen den där dagen.
Och nu då? frågade jag och min röst skar sig, som om orden var frostiga kottar.
Domaren harklade sig och kände på sin slips.
Vet ni vad? Ni får en halvtimmes paus. Gå ut, promenera längs Kungsträdgården, prata med varandra. Om ni kommer tillbaka i samma kläder och fortfarande vill skiljas, ja, då fortsätter vi. Men min magkänsla säger mig att två människor som går hit såhär har mycket kvar att säga.
Vi gick ut i korridoren som var tom och kall som en novembernatt i Norrland. Han rättade till min sneda slöja.
Du ser vacker ut, sa han. Precis som då.
Du ser också fin ut, medgav jag. Fast du är en dåre.
Vi stod där bland bleka väggar och doften av damm, klädda som brudpar, fast i drömmen om något som kanske aldrig varit.
Om vi istället började han trevande, gick och åt prinsesstårta och mindes varför vi gifte oss?
Kanske är äkta kärlek just det: att även till skilsmässan komma klädd som till ett bröllop. Eller så är vi bara två dramatiska svenskar som aldrig fattat grejen med lagom.
