”Låt henne flyga själv då – kanske blir hon kidnappad där borta!” muttrade svärmor bistert Kvävande kväll i semesterns förväntan skulle ha varit fylld av lättsam föraning och trevliga bestyr. Men hemma hos Anton och Alice låg spänningen i luften. I vardagsrummets mitt, likt en staty av oro, stod Svetlana Leonidovna med TV-dosan hårt i handen. – Jag förbjuder det! Har ni blivit tokiga?! – rösten, van att leda skolklasser, klang av stål. På TV:n frös bilden från nästa sensationsreportage: en dyster programledare målade röda hot-pilar över Sydostasiens karta. Alice, som med nästan skrämmande lugn packade resväskan, suckade bara tungt. Hon kände igen detta drama. Anton, uppgiven i ansiktet, försökte säga sitt. – Mamma, sluta nu! Det där är bara dumheter! Vi ska till ett normalt hotell, charterresa… – Dumheter?! – Svetlana Leonidovna slängde upp händerna så fjärrkontrollen nästan for i väggen. – Du, Anton, borde tvätta hans ögon! Hon drar dig till döds! I Thailand… där är varannan människohandlare! Du skickas för att köpa en öl i en gränd, och kommer aldrig tillbaka – njurarna och levern borta! Och henne… – ett tragiskt svep mot Alice, – säljer de till slavhandel eller bordell! Det sa de på TV! Alice stannade med tröjan i handen, höjde lugnt blicken och väntade ut pausen – något Anton aldrig skulle klarat. – Svetlana Leonidovna, – rösten lugn men tydlig. – Tror du verkligen på allt detta? Att varje thailändare är transplantations-maffioso och hallick i ett? – Sluta fjanta! Du har inget att komma med mot fakta! De visar det på TV! Folk åker dit för billig exotik och hem får släkten deras delar i en colaburk! Anton drog handen över ansiktet. – Mamma, det där är pensionärs-TV, för folk med adrenalinbrist. De vill skrämmas så folk fortsätter titta. Miljontals turister åker ju… – Och tusentals försvinner! – kontrade Svetlana Leonidovna. – Och Alice har säkert redan köpt biljetterna? Inte tänker du lämna tillbaka? – Köpt – men lämnar inte tillbaka, – sa Alice bara. – Vi har sparat två år till denna resa. Jag har läst forum, kollat omdömen, bokat via seriös resebyrå. Vi tänker inte irra runt i gränder om natten. Vi ska sola i Pattaya, åka på utflykter, äta tom yum… – De kommer att förgifta er, Gud vet vad de slänger i deras soppor, – muttrade svärmor. – Anton, snälla barn, tänk om. Låt henne åka själv om hon nu måste. Hennes risk – hennes problem. Du stannar här, trygg och frisk. Ett modershjärta känner på sig fara. En tung, outhärdlig tystnad. Då kom det, det som Alice kanske samlat mod till i åratal. – Jaha, – sa hon och smällde igen resväskan. – Du har rätt, Svetlana Leonidovna. Risk är modigt. Jag flyger själv. – Alice! Vad gör du nu? – chockad, Anton. – Du hörde mamma. Hennes hjärta anar oro. Jag kan inte ta ansvar för dina njurar och lever – och än mindre för att du säljs till slavhandel. Stanna hemma. Drick te med mamma och se konspirationer på TV. Själv reser jag rätt in i elden. Själv. Svärmor såg både triumferande och förvirrad ut. Hon hade fått som hon ville, men svärdotterns oväntade mod rubbade rytmen. – Helt rätt, – mumlade hon, men utan samma glöd. – Du har bara dig själv att skylla. Anton försökte övertala, men Alice var benhård. Natten före avfärd låg de tysta, rygg mot rygg. – Ångrar du dig inte? viskade Anton. – Nej! svarade Alice kort. ***** Planet landade i Bangkok och den varma, fuktiga luften omslöt Alice som en filt. Rädsla? Nej, bara trötthet och brinnande nyfikenhet. Hon följde reseplanen – vandrade bland leende ansikten, förundrades av skinande tempel, åt sanslöst god street food. Ingen försökte ens sno plånboken, än mindre henne själv. Marknadens försäljare log och försökte pruta ner priset tio baht. Hon la upp bild i familjechatten, obligatoriskt även till svärmor (som krävt det): leende Alice med fruktig drink mot turkost hav. Text: ”Än så länge har ingen plockat ut några organ. Ingen har erbjudit slaveri. Beredd att vänta.” Anton skickade hjärtan. Svetlana Leonidovna – tyst. Sedan åkte Alice norrut, till Chiang Mai. Där, på ett litet pensionat, lärde pensionatsvärdinnan Nok henne laga riktig pad thai – och plötsligt förändrades allt. Nok, som talade knackig engelska, påminde Alice förvånande mycket om svärmor. Nok oroade sig dygnet runt över sin dotter, som arbetade i Seoul. – Hon är ensam där, det är kallt, folk ler inte, maten är konstig, – suckade Nok och rörde i woken. – Jag har sett på TV att de har strålning i luften där och att alla är arga! Alice såg hennes bekymrade ögon – och började gapskratta tills tårarna rann. Nok såg frågande ut. Men så förklarade Alice, med bilder, gester och enkla ord, om svärmor, TV:n, organ och slaveri. Nok lyssnade med stora ögon, och skrattade snart så klockorna klämtade. – Gode tid, dessa mammor! Vi är alla likadana! Vi är rädda för det vi inte känner till. TV visar bara strunt, även i Thailand! Den kvällen, under stjärnhimlen på verandan, ringde Alice inte Anton – utan Svetlana Leonidovna på videosamtal. Svärmor såg trött och misstänksam ut. – Nå? Lever du? kom det utan förord. – Helt och hållet, och alla organ på plats, Svetlana Leonidovna. Titta. Alice vände på kameran – ut kom Nok med te och frukt, vinkade glatt mot den stränge damen på skärmen. – Hej! Din svärdotter är toppen! Hon lagar mat som en mästare! Jag ser efter henne – och här säljs ingen till slavarbete! – och Nok gav Alice en kram. Svärmor teg, tittade på Nok och på Alice solbrända, lugna ansikte. – Och… och organen? – pep hon, nu utan samma tvärsäkerhet. – Allt på rätt plats, log Alice. Till och med aptiten har återvänt. Svetlana Leonidovna, här är otroligt vackert och folk är snälla. Och vet du, Nok är rädd att hennes dotter har det hemskt i Korea – för det har hon sett på TV. Det blev en lång tystnad. – Låt mig prata med henne, – sa svärmor plötsligt. – Den där… Nok. Alice gav över telefonen. Trots att de inte begrep varandras språk, verkade de förstå varandra. Nok skrattade, svärmor mjuknade efter hand. Vid samtalets slut försökte svärmor nästan le. Det blev snett – men ändå ingen panikmask. När samtalet bröts fick Alice sms från Anton: ”Mamma stängde just av TV:n. Sa: ’Nu räcker det med den här paniken’ och undrade när du kommer hem.” Alice väntade med att svara. Hon såg på stjärnorna över Chiang Mai och fotade två leende kvinnor: sig själv och Nok, arm i arm. Text: ”Fått en bundsförvant. Flyger paraglider imorgon. Allt i kroppen är kvar. Kram.” Hemresan kändes lätt. På Arlanda väntade Anton och en bit därifrån stod svärmor med en knippe fåniga astrar. Hon kramade inte om men startade inget bråk heller. Hostade till och räckte över blommorna. – Så du överlevde alltså? – Som du ser. Inga nya ägare ens… – Nåväl, – mumlade hon och viftade bort det. – Berätta hur det var… Hur mår din Nok? På vägen hem berättade Alice om tempel, maten, vänliga människor och roliga missöden. Svärmor lyssnade, ställde ibland frågor. TV:n stod tyst. På den svarta skärmen speglades tre personer: maken med armen om sin fru och svärmor – som för första gången började se världen, inte genom sensations-TV, utan genom ögonen på någon som gått genom elden och kommit hem – hel och lycklig. Och på kvällen, över en kopp te, sa Svetlana Leonidovna försiktigt: – Nästa år… om ni vill, kanske jag följer med? Men inte till de allra vildaste platserna… Anton och Alice utbytte ett leende. Det var oväntat att svärmor plötsligt såg allt i nytt ljus. Men några dagar senare kom hon på besök, het och upprörd från start: – Jag följer INTE med! Du hade bara tur, Alice! Såg precis på TV – massor fritagna från fångenskap. Inte riskera det! – Som du vill, log Alice. – Anton, du har inget där att göra heller! Sverige är också stort, – deklarerade svärmor. Sonen skakade på huvudet men sa inget – han visste att det var lönlöst att diskutera.

Låt henne resa själv då. Kanske blir hon bortförd där borta, muttrade svärmor, ögonbrynen i djupa veck.

Det var en klibbig kväll strax innan semestern egentligen borde luften varit fylld av förväntan och små lyckliga bekymmer.

Men hemma hos Anton och Märta låg stämningen lika tjock som den tryckande kvällsluften. I vardagsrummet stod Helena Andersson, Antons mamma, som en staty över oro och förmaningar, fjärrkontrollen krampaktigt i handen.

Jag förbjuder det! Har ni blivit tokiga?! Hennes röst, van att styra och ställa efter år av läraryrket, skar genom rummet.

TV:n visade en frusen bild från någon sensationslysten dokumentär: en allvarlig programledare ritade röda pilar över en karta av Sydostasien.

Märta fortsatte packa sin väska med ett lugn som nästan utmanade spänningen i rummet. Hon kände igen scenen så väl. Anton, trött i ansiktet av allt tjafs, försökte inflika något.

Men mamma, nu räcker det väl! Det där är struntprat. Vi ska ju till ett vanligt hotell, allt är bokat av seriösa

Struntprat?! Helena viftade så vilt med handen att fjärrkontrollen nästan flög i väggen. Anton, öppna ögonen! Hon drar med dig till någon dödsfälla! I Thailand, vet du hur det är? Varannan människa där är kriminell! De skickar dig att köpa öl i någon gränd, och sen saknas du för evigt. De tar lever, njurar, allt! Och henne, hon pekade dramatisk mot Märta, henne säljer de till någon hemsk bordell. Det visade de ju på TV!

Märta slutade packa. Hon mötte Helenas stirrande blick och lät tystnaden tala i några sekunder något Anton aldrig fixat.

Helena, Märtas röst var låg men tydlig, Tror du på riktigt att varenda thailändare är organhandlare med bifirma som hallick?

Kom inte här och vara kaxig! Du har ju inget att säga emot fakta! Det är på TV! Folk åker dit för billiga nöjen och kommer inte hem, bara reservdelarna i en colaburk!

Anton drog handen genom håret.

Mamma, det där gör de bara för att skrämma oss äldre så vi fortsätter titta. Varje år åker miljontals dit

Och tusentals försvinner! väste Helena. Märta, du har väl redan köpt biljetter, eller? Ångrar dig väl inte nu?

Klart jag har bokat. Och nej, det är inte aktuellt att boka av nu. Vi har sparat i två år för den här resan. Jag har kollat recensioner, läst på forum, bokat via riktigt svensk resebyrå. Vi ska inte ut i några slumområden mitt i natten direkt det blir utflykter, stränder i Pattaya och god thailändsk mat, det är planen.

Då blir ni förgiftade, vem vet vad de har i soppan där borta, suckade Helena dystert. Anton, snälla, stanna hemma du. Låt henne dra om hon ska hennes risk, hennes problem. Men min son han får stanna och leva.

Det blev knäpptyst. Märta stängde väskan med ett klick.

Okej då, Helena. Du har rätt. Jag får väl ta risken själv. Jag åker ensam.

Märta, vad säger du nu? Anton blev helt paff.

Du hörde ju din mamma. Hennes magkänsla säger fara. Det är inte mer än rätt att du stannar kvar och dricker kaffe med henne och kollar på världens alla faror på TV. Jag får väl utforska all galenskap ensam.

Helena såg förvirrat nöjd men ändå lätt förbluffad ut. Hon hade vunnit, men Märtas coolhet verkade överraska.

Så ska det låta, sa hon, men utan samma intensitet.

Anton försökte protestera, men Märta var orubblig. Natten innan avresa låg de rygg mot rygg, tysta.

Tänker du om? frågade han.

Nej, sa Märta kort.

*****

Planet landade på Bangkoks flygplats och en värmevåg slog emot Märta som en stor blöt filt.

Rädd? Nej, knappt. Bara trött och väldigt nyfiken. De första dagarna höll hon sig till planen: promenerade på de färgsprakande, livliga gatorna, beundrade tempel, åt fantastisk streetfood.

Ingen försökte ens närma sig hennes plånbok, än mindre kidnappa henne. Marknadens försäljare log mest generat och försökte pruta bort tio baht.

Hon skickade bild till Anton och ja, Helena också, för Helena hade ställt krav: en selfiebild på Märta, leende med en fruktjuice mot turkost hav. Texten löd: “Fortfarande med alla organ på plats. Inget slaverbjudande än!”

Anton skickade hjärtan tillbaka. Helena läste men sa ingenting.

Sen reste Märta vidare norrut till Chiang Mai. Där, på ett litet familjeägt guesthouse, blev hon vän med Nock, en äldre thailändsk kvinna som lärde henne laga riktig pad thai. Nock påminde, på nåt sätt, om Helena.

Nock oroade sig precis som Helena för sin dotter som jobbade i Seoul.

Hon är ensam där, det är kallt och folk ler aldrig, klagade Nock medan hon rörde i woken. Jag såg på TV att de har farlig luft och det är massa elände!

Märta tittade på hennes bekymrade ansikte och började skratta så tårarna rann. Nock såg undrande ut, så Märta förklarade med teckenspråk, bilder och enkla fraser om Helena, om TV:n, om organkidnappning och slavhandel.

Nock lyssnade, gapade och brast själv ut i skratt. Hennes skratt klingade varmt.

Alla mammor är likadana! utbrast hon. Vi oroar oss för allt vi inte känner! TV:n lurar även här!

På kvällen, under stjärnhimlen på guesthouse-verandan, ringde Märta hem inte till Anton, utan direkt till Helena, via videosamtal.

Helena såg trött och lite spänd ut.

Ja, lever du? sa hon rakt på sak.

Jodå, helt oskadd, log Märta. Se själv.

Hon vände kameran mot verandan där Nock dukade med sött te och färsk frukt. Nock log stort mot svärmors dystra ansikte på skärmen.

Hej, hej! ropade Nock glatt. Din svärdotter är bäst på matlagning! Jag tar hand om henne, ingen slav här, jag lovar!

Helena sa inget. Hon betraktade både den glada thailändskan och Märtas solbrända ansikte.

Och och alla organ är kvar? utbrast Helena lite vekt.

Allt kvar! svarade Märta leende. Och aptiten har aldrig varit bättre. Helena, det är underbart här och folk är så snälla. Fast du vet, Nock oroar sig också för sin dotter i Korea, för på TV säger de att det är farligt och alla är elaka

De blev tysta en lång stund.

Ge Nock luren, sa Helena oväntat.

Märta räckte över telefonen. De två kvinnorna, ett halvt jordklot ifrån varandra, pratade i tio minuter. De förstod inte varandras språk men nånting förståddes ändå. Nock skrattade och nickade, och Helenas min blev mjukare för varje minut.

Mot slutet såg hon nästan ut att le stelt, men det var en början.

När samtalet var slut skrev Anton: “Mamma stängde faktiskt av TV:n. Hon sa: ‘Jag tröttnade på detta hysteriska snack.’ Och undrade när du kommer hem.”

Märta väntade med svaret, satt bara kvar och tittade på stjärnhimlen. Sen skickade hon en ny bild: hon och Nock i en varm omfamning, båda skrattande mot kameran. Under stod: “Hittat en allierad. I morgon blir det paragliding. Organen känns trygga. Puss!”

Hemresan gick lätt. På Arlanda väntade Anton, och lite längre bort stod Helena med en bukett alldeles för färgglada astrar.

Hon kastade sig inte i famnen, men det blev ingen scen heller. Hon räckte över blommorna försiktigt.

Ja, då överlevde du tydligen, muttrade hon.

Japp, och fortfarande utan nya ägare

Nåja, snäste Helena. Du får väl berätta. Hur var det med din Nock?

I bilen hem berättade Märta om tempel, mat, vänliga människor och roliga episoder.

Helena lyssnade rätt tyst men ställde småfrågor då och då. TV:n förblev avstängd därhemma.

På den svarta skärmen speglades tre figurer: mannen som höll om sin fru, svärmor som kanske, kanske, höll på att se världen med egna ögon inte TV:ns.

Senare, över kvällste, sa Helena försiktigt, som om hon testade vattnet:

Nästa år om ni vill kanske jag följer med ändå? Men inga orimliga äventyr, hör du.

Anton och Märta utbytte blickar och log. Inte klokt men lite fint ändå, att Helena började se på världen med nya ögon.

Två dagar senare kom hon tillbaka, blossande röd, och utbrast i dörren:

Nej, ni reser utan mig! Märta, du hade bara tur denna gång! Jag såg på nyheterna massor av folk blev räddade ur fångenskap igen. Inte ens tänkt att åka dit!

Som du vill, svarade Märta lugnt.

Anton, håll dig hemma. Sverige har också mycket att bjuda på, minsann!

Anton skakade på huvudet men sa inget. Han visste att vissa strider vinner man aldrig helt men ibland räcker det att de stora rädslorna byts mot något lite mänskligare. Och kanske lite mer nyfiket.