Gåvan – Jaha, grabben, berätta nu, hur har du haft det idag? Viktor, nyss hemkommen från jobbet, lyfte upp sin femårige son Andreas och satte honom bredvid sig i soffan, rufsade om de mjuka, rågblonda håret. Medan mamma Paulina stod i köket och lagade middag, umgicks pappa med sin älskade – och ännu så länge enda – son. Lägenheten var varm och ombonad, och i vardagsrummet mellan den surrande teven och bokhyllan stod en färgglatt pyntad, liten men stolt julgran och glittrade mystiskt. Det var exakt ett dygn kvar till nyår. – Det har varit bra med mig! – konstaterade arvtagaren. – Men min kompis Kalle har haft det dåligt. – Vad är det med honom då? – frågade Viktor nyfiket. – Kalle, är det han från granntrappuppgången? – Ja, just det, – nickade Andreas. – Han fick ingen julklapp på förskolans nyårsfest idag, – kom Paulina fram ur köket, omgiven av doften från den grillade kycklingen. – Stackars grabb… Nå, tvätta händerna nu, gubbar, maten är klar! – Hur kan det vara så? – sa Viktor förvånat och reste sig från soffan. – Alla fick alltså, men Kalle blev utan? Här är det något som inte stämmer. – Jo, alla fick, men inte Kalle, – bekräftade Andreas, som klättrade ner från soffan efter pappa. – Tomten och hans hjälpreda delade ut till alla, men han fick inget. Och han satt där och väntade. – Vad är det för Tomte och hjälpreda som kan glömma ett barn? – muttrade Viktor irriterat. Han drog fram en stol och satte sig vid bordet. – Det är nog inte deras fel, – ryckte Paulina på axlarna. – Det kan vara att Kalles mamma glömde betala in till den gemensamma julklappen, eller så fanns inte pengar. Det händer ibland. Andreas, har du tvättat händerna? – Det har han, han var med mig i badrummet, – sa pappa och började dela upp den gyllene kycklingen på tallrikarna. – Okej, så kanske det inte kom in någon betalning. Men hur kunde förskolechefen… vad hette hon nu, Ann-Kristin? Hur kunde Ann-Kristin tillåta något så förödmjukande som att barnet blir utan present inför alla andra? – Det var Ann-Kristin som var Tomtens hjälpreda, – tillkännagav Andreas. – Och Tomten var vaktmästaren. – Ännu värre! – kunde Viktor inte lugna sig. – Kunde de inte trolla fram en extra klapp? Föräldrarna kunde ha löst det efteråt. Vilken kyla! – Uppenbarligen kunde de inte det, – suckade Paulina. – Men om det varit jag hade jag sett till att även Kalle fått något. – Och Kalles mamma själv då? Hur kunde hon låta sin son bli utan klapp? – Viktor gav sig inte. – Jag fattar det inte … Förresten, sonen! Viktor vände sig mot Andreas, som tuggade på sin kycklingklubba med god aptit. – Hoppas du delade med dig av din present till Kalle sen? Sonen gav pappa en förebrående blick. – Jag ville – och så ville även Sara, Natalie, Alex och andra. Men Kalle ville inte ta emot från någon. – Vilken stolthet! – utbrast Viktor. – Inte grät han väl ändå när han blev utan present? – Ingen aning… Jag såg inte, – sa pojken ärligt. – Oj, vilken kille! – sa Viktor imponerat igen. – Han förtjänade verkligen bättre. – Ja, det är synd om Kalle, – sa Paulina medkännande. – Måste varit pinsamt för honom. – Då föreslår jag att vi återställer rättvisan! – utbrast Viktor bestämt, med rosiga kinder och glittrande ögon. – Och hur då? – undrade Paulina, och torkade munnen med en servett. Även Andreas såg undrande ut. – Såhär! – svarade Viktor mystiskt. – Vem vet vilken lägenhet Kalle bor i? Vet du, Andreas? – Nej, – skakade han på huvudet. – Jag har aldrig varit hemma hos honom. Vi umgås bara på gården och på förskolan. – Jag kan nog ta reda på det, – sa Paulina efter en stunds funderande. – Min kompis känner nästan alla i huset. Jag ringer och frågar. Men varför? – Bara ring. Och gärna nu. – bad Viktor bestämt. – Okej då, – Paulina nickade. – Men då får ni röja av bordet och diska! – De bor i trettiofemman, och heter Schytt. Mamman heter Valentina. Pappan finns inte kvar. Eller han var där men har gått, ingen vet riktigt om han gick själv eller om hon slängde ut honom. De lever alltså själva. – Hur vet du sånt? – sa Viktor roat. – Min vän Alice brukar få höra allt – hon är ju med i kvartersrådet! – log Paulina. – All viktig info hamnar där. – Då så, – sa Viktor. – Andreas, har du ätit upp hela din present? – Nej… Mamma sa att för mycket godis är onyttigt. – Hon har rätt, – sa pappa gillande. – Har du kvar presentpåsen? – Ja, – sa Andreas. – Jag öppnade den försiktigt. – Bra, – sa pappa och rufsade honom i håret igen. – Kan du lägga resterna i en annan påse och ge din till mig? – Varför då? – undrade Andreas, men gick ändå till sitt rum och kom tillbaka med den färgglada presentpåsen. Han tömde ut innehållet, och glänsande godis och kakor rullade ut på bordet. Mamma, som hade iakttagit dem tyst en stund, sa: – Så ni vill glädja Kalle med en present ändå? När då, och vem lämnar över? – Helst ikväll! – svarade Viktor. – Visst, Andreas? – Såklart! Ikväll! – tändes sonen på idén. – Jag lägger några av mina godisar till honom! – Om du vill det, – log Viktor stolt. – Vi går tillsammans till honom va? – frågade Andreas och stoppade tillbaka en del godis i påsen. – Men du har ju redan försökt bjuda honom idag, det gick ju inte så bra, – tvivlade pappa. – Han verkar stolt. Vi får lösa det annorlunda… Han gick in i rummet och kom tillbaka – utklädd till Tomten! I vita stövlar, röd dräkt med vit päls, luva, stor vit skägg, stav i handen och en presentpåse dekorerad med gyllene stjärnor (fast tom). Andreas stirrade förvånat. Och frågade: – Pappa, var det du som var Tomten förra året också? Och året innan? – Ja, det var jag, – erkände Viktor. – Ursäkta att jag säger det först nu, men förr eller senare hade du nog anat. De frågade mig på jobbet en gång om jag ville vara Tomten, och sen har jag fortsatt. Och så får jag ju vara Tomte för dig och mamma med! Gillade du förra årets Tomte? – Jättemycket! – berömde Andreas pappa. – Skönt att vi har vår egen Tomte! Han sprang fram och kramade sin pappa om benen. Irina lade till fler godisar, knöt band om den välfyllda påsen, Viktor lade den i Tomtens presentpåse. Han sa, och rättade till skägget: – Ingen protest mot att jag besöker stackars Kalle nu? – Nej! – svarade mamma och son nästan i kör. – Kan jag följa med dig till Kalle, pappa? – Är du då min tomtehjälpreda? – log pappa. – Jag vill vara en kanin! – ropade Andreas och for iväg till sitt rum. Mamma och pappa såg på varandra och skrattade. Andreas kom tillbaka i kanindräkt – samma han hade på förskolans fest tidigare under dagen. Vit overall, spetsiga öron och svans. Han bar en mask med utklippta ögon och tecknade morrhår under nosen. – Nåväl, hoppas Kalle inte känner igen dig, – sa pappa. – Men ta jackan på dig, det är fortfarande vinter! Och så gick pappa och son mot dörren. Paulina kunde knappt hålla sig för skratt när lilla kaninen släpade Tomtens presentpåse efter sig vid sidan av den stavbärande pappa i dräkt. Tio minuter senare kom Viktor hem själv, tydligt röd om kinderna och lite förlägen. – Var är Andreas? – undrade Paulina bekymrat. – Ingen fara, han är med Kalle och leker. Jag hämtar honom om en halvtimme, – sa Viktor, och drog av sig skägget med ett blossande ansikte. Han satte sig i soffan fortfarande som Tomte, och sa: – Vilken grej! Så berättade han vad som hänt. Det visade sig att han och Andreas ikväll varit… sjätte paret som kommit med nyårspresent till Kalle! Och troligen inte de sista. Förskolechefen Ann-Kristin hade nyss gått därifrån; inte utklädd denna gång. – Hon bockade och bönade och bad om ursäkt inför Kalle och hans mamma, – berättade Viktor när han tog av sig dräkten. – Någon hade filmat festen och lagt ut den på lokalnätet. Tusentals visningar och massor av kommentarer! – Jaså? – sa Paulina förvånad. – Måste kolla! – Men det viktiga är, – sa Viktor, – att Kalles mamma hann betala in, fast lite för sent… – Ja, mamman har kanske sitt ansvar, – avbröt Paulina klokt. – Men hon lever ensam, pengar saknas ibland. Förskolan borde kunnat lösa det. – …Men ledningen ville inte vara flexibla och strök sonen från presentlistan, – Viktor kunde inte släppa det. – Oskyldig pojke blev utanför. – Om jag var chef över Ann-Kristin hade hon fått avgå, – sa Paulina bestämt. – Sådant får inte hända! – Kanske får hon gå… Eller lär sig av sina misstag, – Viktor höll med. – Sådant får inte förekomma bland dem som jobbar med barn. Han blev tyst och gnuggade hakan. Så såg han upp på Paulina. – Och vet du, Kalles pappa kom till slut också! Med presenter och hängande huvud och tårar… – Skojar du? – sa Paulina glatt. Precis då öppnades dörren och Andreas kom hem. – Varför kom du hem själv? – sa Viktor förvånat. – Jag skulle ju hämta dig! – Vadå, jag är ju inte liten längre, – protesterade Andreas. – Och det blev tråkigt där. – Hur då? – undrade pappa. – Kalles mamma och pappa grälade först, sen grät dem. Vi gick in i köket och de kramades. När Kalle kom satte de alla tre igång att krama och gråta igen. Knasigt! De märkte inte ens att jag gick… Viktor och Paulina såg på varandra och skrattade lättat. – Jaha, mina kära, nu blir det te, – sa Paulina. – Och sen, för de som är vakna, tar vi emot det nya året. Låt oss hoppas det blir lyckligare för alla! – Ja, det hoppas vi! – sa Andreas storsint.