Min mamma är 89 år gammal. För två år sedan flyttade hon hem till mig. Varje morgon hör jag henne tassa upp runt halv åtta. Hon börjar genast prata lågmält med sin gamla katt, Misse, och ger henne mat. Därefter gör hon i ordning sin frukost och sätter sig med en kopp kaffe på den soliga balkongen tills hon känner sig riktigt vaken.
Sedan tar hon fram moppen och går runt hela huset ungefär 240 kvadratmeter. Hon brukar säga att det är hennes dagliga träning. Om humöret är rätt lagar hon mat, plockar i ordning köket eller gör sina vanliga gymnastikövningar.
Efter lunch är det dags för hennes skönhetsritual, som ändras lite då och då. Ibland går hon igenom sin stora garderob nästan som en liten samling från Nordiska museet, då många kläder är svenska designklassiker. Vissa plagg ger hon till mig, andra till någon vän, och några säljer hon vidare hon är som en affärskvinna. Jag säger ofta till henne:
Mamma, om du hade satsat de där pengarna på börsen, skulle du bo som en drottning nu!
Då skrattar hon och svarar:
Jag älskar mina kläder! Dessutom, någon dag är allt ditt. Din syster har ändå ingen känsla för stil.
För lite omväxling brukar vi fem gånger i veckan ta en promenad på tre kilometer runt närliggande sjön. En gång i månaden har hon tjejkväll med sina vänner. Hon är en storläsare och rotar alltid bland böckerna i min bokhylla. Varje dag ringer hon sin syster, Ingrid, som är 91 år och bor i Malmö men hälsar på oss två gånger om året. (För övrigt arbetar min moster fortfarande som bokförare åt en privat klient.)
Förutom katten är hennes största glädje den surfplatta som jag gav henne i julklapp. Hon läser om sina favoritförfattare och kompositörer, lyssnar på nyheterna, ser balett, opera och gör mycket mer. Runt midnatt hör jag ofta henne muttra:
Nu borde jag sova, men på YouTube började Pavarotti sjunga av sig själv.
Min mamma och hennes syster har verkligen haft tur med generna. Men ändå klagar hon ibland:
Jag ser fruktansvärd ut! säger hon.
Jag försöker få henne att tänka positivt:
Mamma, i din ålder har de flesta redan vandrat vidare till andra sidan…
Så inser jag att varje dag med min mamma är något att uppskatta, och att livskvalitet inte mäts i pengar eller utseende utan i skratt, gemenskap och förmågan att hitta små glädjeämnen i vardagen.
