Man måste säga till i förväg, jag har ju inte lagat något! Vet ni vad det kostar att ha gäster?! – svärmor ropade Jag är en vanlig svensson, jobbar heltid utan att tro jag är nån drottning. Jag och min man bor i vår egen lägenhet i Stockholm, kämpar med lån, elräkningar och jobb från morgon till kväll. Svärmor bor i en svensk småstad, där också min svägerska bor. Allt hade varit okej om de inte bestämt att vår lägenhet är helgens spa. Först lät det gulligt: – Vi kikar förbi på lördag. – Bara en kortis. – Vi är ju ändå släkt. Javisst, “kortis” betyder sovgäster; “kika förbi” – med matkassar och tomma kastruller, förväntar sig festmiddag. Varje helg samma sak: Jag stressar efter jobbet till Ica, lagar, städar, dukar, ler, och sedan diskar halva natten. Valentina, min svärmor, kommenterar: – Varför ingen majs i salladen? – Jag vill ha kraftigare soppa. – Så här gör vi inte i vår stad! Och svägerskan fyller på: – Oj, vad trött jag är efter resan. – Finns det ingen efterrätt? Och aldrig ett “tack”, aldrig “kan jag hjälpa till?”. En gång sa jag till min man: – Jag är inte hushållerska och vill inte serva din släkt varje helg. – Kanske borde vi göra något åt det här. Då fick jag en idé. Nästa gång svärmor ringer: – Vi kommer på lördag! – Oj, vi har egna planer, säger jag lugnt. – Vad för planer? – Våra egna. Och vet ni? Vi åkte faktiskt iväg – men till Valentina. På lördagsmorgonen står vi på hennes trapp. Svärmor öppnar dörren – helt ställd. – Vad är det här?! – Vi kommer till dig som gäster. Bara en kortis. – Man måste säga till i förväg, jag har ju inte lagat något! Vet ni vad det kostar att ha gäster?! Jag tittar lugnt på henne och säger: – Ser du nu, såhär har jag det varje helg. – Så du försöker lära mig en läxa?! Din fräckis! Det blev ett sådant liv att grannarna reagerade – vi åkte hem. Och vet ni det bästa? Sedan dess – inte ett spontanbesök utan inbjudan. Inga “vi kikar förbi” och inga helger i mitt kök. Ibland måste man bara visa folk hur det känns att stå i ens egna skor för att bli förstådd. Gjorde jag rätt? Hur hade ni gjort i samma situation?

Man måste faktiskt få en förvarning jag har inte förberett något! Vet du vad det kostar att ta emot gäster, eller?! ropade svärmor, Birgitta

Jag är svärdottern: helt vanlig, jobbar, ingen krona på huvudet. Jag och min man, Tomas, bor i vår egen lägenhet i Stockholm drar hela lasset själva: lån, elräkningar, jobb från morgon till kväll.

Birgitta bor kvar på landet i Småland, tillsammans med min svägerska, Gunhild. Och allt vore helt okej, om de inte hade bestämt att vår lägenhet var någon slags weekendspa. Och det började ungefär så här gulligt:

Vi tittar förbi på lördag.

Det blir inget långt besök.

Vi är ju ändå släkt.

Visst, inget långt betyder övernattning; tittar förbi kommer med överfulla ICA-kassar, tomma gratängformar och hungriga blickar som hoppas på smörgåsbord.

Varje helg samma sak: jag kutar nervöst mellan Hemköp och Willys efter jobbet, lagar mat, städar, dukar upp, ler som en svensk vindögd älg på julkort, och när gästerna väl gått ligger jag halva natten med händerna i diskhon. Birgitta sitter och kommenterar med sin klassiska stil:

Ska det verkligen inte vara majonnäs i salladen?

Jag gillar min ärtsoppa lite mustigare.

På landet hade vi aldrig gjort så.

Och Gunhild fyller på:

Oj, man blir helt slut av tågresan.

Finns det inget dessert?

Och aldrig så mycket som ett tack eller ska jag hjälpa till?

En kväll tappade jag tålamodet och sa till Tomas:

Jag är ingen hushållerska och vill faktiskt inte jobba catering för din familj varje helg.

Kanske faktiskt dags att göra något åt det här, sa han och såg ut som en ledsen sillsallad.

Då fick jag en genialisk idé.

Nästa gång ringde Birgitta:

Vi kommer på lördag!

Ojsan, vi har faktiskt planer i helgen, svarade jag lugnt.

Vilka planer då?

Ja, våra egna.

Och vet ni vad vi gjorde? Inte planer, utan vi åkte till Birgitta! Tidigt på lördagsmorgon stod Tomas och jag och trängdes på hennes grusuppfart. Birgitta öppnade dörren och frös till.

Vad är detta?!

Vi är på besök. Blir ingenting långt.

Man måste få förvarning jag har ingenting lagat! Vet ni vad det kostar att ta hand om gäster?!

Jag såg blint på henne och sa:

Ser du, Birgitta så har jag det varje helg.

Så nu ska jag läras upp eller?! Fräckt!

Hon gapade så att grannarna glodde och vi satte oss snällt i bilen och åkte hem.

Och vet ni vad som hände sen? Inte ett enda besök utan inbjudan. Inga vi kanske tittar förbi och inga helger med släkt i köket. Ibland behöver folk bara få testa livet på din sida då börjar de se.

Vad tycker du, gjorde jag rätt? Hur hade ni gjort i min situation?