— Jag är trött på att passa din lille pojke, — sa svärdottern och åkte till Öland på semester Valentina Andersson hade en son. En bra kille, arbetsam. Men hans fru visade sig vara lite konstig. Ville inte laga mat, vägrade städa. Och på sistone hade hon helt spårat ur. Igår var det dags igen. Bråk. — Kalle, — säger hon till mannen, — jag orkar inte längre! Du är vuxen, men beter dig som ett barn! Kalle blev förvirrad. Han hade ju inte bett om något speciellt. Bara att Marina skulle leta fram hans strumpor, stryka en skjorta och påminna om att fixa ett intyg från vårdcentralen. — Mamma hjälpte mig alltid, — mumlade han. — Då får du väl åka hem till mamma! — utbrast Marina. Nästa dag packade hon väskan. — Kalle, — sa hon lugnt, — jag åker till Öland. En månad. Kanske längre. — Hur längre?! — Så. Jag är trött på att passa en vuxen man som vore han ditt lilla barn. Kalle försökte protestera, men Marina lyssnade inte. Hon tog fram telefonen och ringde: — Valentina Andersson? Det är Marina. Om han inte klarar sig utan barnvakt får du bo hos oss ett tag. Nycklarna ligger under dörrmattan. Och så åkte hon. Kalle satt ensam i den tomma lägenheten och visste inte vad han skulle göra. Kylskåpet tomt. Strumporna smutsiga. Disk överallt. Några dagar senare ringde han sin mamma: — Mamma, Marina har blivit galen! Ingen vet vart hon åkt! Vad ska jag göra nu? Valentina Andersson suckade. Problem med svärdottern igen. — Jag kommer, Kalle. Vi löser det. Hon kom efter en timme. Med en matkasse och sitt vanliga mamma-temperament: Nu ska det fixas. Men när hon öppnade dörren blev hon chockad. Överallt kaos. Kläder på golvet i sovrummet, smutsdisk i köket, tvätt i badrummet. Då insåg Valentina att hennes 30-årige son faktiskt helt saknade livskompetens. Hon hade gjort allt för honom hela livet. Skapat… ett stort barn. — Mamma, — gnällde Kalle, — vad blir det till middag? Var är mina skjortor? När kommer Marina hem? Valentina började städa tyst, men i huvudet snurrade tankarna: Vad har jag gjort? Skyddat min lille pojke från vardagen, svårigheter och själva livet! Och nu, utan någon kvinna, var han helt hjälplös. Marina? Ja, hon hade bara flytt från det stora hjälplösa barnet. Och man kan förstå henne. Tre dagar bodde Valentina hos sin son. Varje dag stod det klarare: Hon hade uppfostrat ett stort barn. På morgonen började Kalle klaga: — Mamma, vad blir det till frukost? Var är min skjorta? Finns det några rena strumpor? Valentina strök, kokade, städade och iakttog. Föreställ er: En trettiårig man kunde inte sätta på tvättmaskinen! Visste inte vad bröd kostade! T o m te lyckades han misslyckas med — antingen brände han sig på hett vatten eller så spilde han ut socker. — Mamma, — klagade han på kvällarna, — Marina har blivit så otroligt sur! Förr låtsades hon åtminstone vara glad. Nu är hon helt främmande. — Och hur beter du dig själv? — frågade Valentina försiktigt. — Som vanligt! Jag kräver inget särskilt. Jag vill bara att frun ska vara fru och inte någon bitter tant! Valentina såg på sin son. Herregud. Han fattade verkligen ingenting! — Kalle, hjälper du Marina någonsin? — Vadå hjälper? — han blev uppriktigt förvånad. — Jag jobbar ju! Drar in pengarna! Är inte det nog? — Och hemma? — Vadå hemma? Jag är ju trött efter jobbet! Vill koppla av. Och så ska hon ha hjälp med både disk och matinköp. Men sånt är ju kvinnogöra! Det märkligaste: Valentina hörde plötsligt sig själv. Egna ord, som hon alltid sagt till sonen: “Kalle, rör inte — mamma fixar!” “Du behöver inte handla — mamma springer!” “Du är man, det där är inte din uppgift!” Hon hade själv skapat ett monster. Ju mer hon såg, desto mer skrämmande blev det. Kalle kom hem — och la sig direkt på soffan. Väntade på middag. Ville att någon skulle berätta dagens nyheter. Underhålla honom. När ingen lagade middag automatiskt blev han grinig: — Mamma, hur lång tid tar det? Jag är ju hungrig! Som ett barn. Det värsta var hur han pratade om Marina. — Hon är så himla nervig nu, — klagade han. — Alltid arg. Borde hon träffa läkare? Kolla hormonerna? — Eller så är hon bara trött? — föreslog hans mamma. — Trött på vad? Vi jobbar lika mycket! Men hemmet ska ju kvinnan sköta. — Ska?! — Valentina exploderade. — Vem har sagt det?! Kalle blev osäker. Mamma har ju aldrig skällt ut mig förr. På fjärde kvällen orkade Valentina inte längre. Kalle satt och slösurfade på mobilen, och suckade: han hade tråkigt utan frun. I köket diskberg, strumpor på golvet, obäddad säng. — Mamma, — klagade han — vad blir det till middag? Valentina stod vid spisen och kokade soppa. Som hon gjort i trettio år. Men plötsligt kände hon: nu får det vara nog. — Kalle, — sa hon och slog av plattan, — vi måste prata. — Jag lyssnar, — utan att lyfta blicken från mobilen. — Lägg undan mobilen. Titta på mig. Något i hennes röst fick Kalle att lyda. — Son, — började Valentina tyst, — fattar du varför Marina lämnade dig? — Hon fick tillfälligt spel. Kvinnor är ju sådär. Hon kommer nog tillbaka när hon vilat upp sig. — Nej, hon kommer inte tillbaka. — Va?! Hur då inte tillbaka?! — Jo. För hon är trött på att vara mamma åt ett stort barn. Kalle hoppade upp ur soffan: — Mamma! Vad säger du? Jag jobbar ju, drar in pengar! — Och? — Valentina reste sig. — Vad gör du hemma? Har du inga händer? Är du blind? Kalle blev blek. — Hur kan du säga så? Jag är ju din son! — Just därför säger jag det! — Valentina satte sig, händerna skakade. — Mamma, är du sjuk? — sa han rädd. — Sjuk! — skrattade hon bittert. — Jag är sjuk av kärlek. Blind moderskärlek. Jag trodde jag skyddade dig. Men jag har snarare uppfostrat en egoist! En trettiårig man som är hjälplös utan kvinna! Som tror världen är skyldig honom allt! — Men… — försökte Kalle. — Men ingenting! — avbröt Valentina. — Du tycker Marina ska vara din andra mamma? Tvätta, laga mat, städa efter dig? Varför? — Jag arbetar ju. — Det gör hon också! Men hon tar ansvar för hemmet ändå! Och vad gör du? Slappar och väntar på att bli betjänad! Kalles ögon blev blanka. — Men det är ju så alla har det hemma. — Nej! — skrek Valentina. — Normala män hjälper sina fruar! Diska, laga mat, ta hand om barn! Du vet ju inte ens var tvättmedlet finns! Kalle satt tyst med ansiktet i händerna. — Marina har rätt, — sa Valentina lågt. — Hon är trött på att vara din mamma. Jag är också trött. — Vadå trött? — Bara trött. — Valentina tog sin väska i hallen. — Jag åker hem nu. Du blir kvar här. Ensam. Och du ska försöka bli vuxen. — Mamma, vad menar du?! — Kalle hoppade upp. — Ensam? Vem ska laga mat? Vem ska städa? — Du! — ropade hon. — Precis som alla andra vuxna människor! — Men jag kan inte! — Det lär du dig! Eller blir du en ensam och infantil loser! Valentina tog på sig jackan. — Mamma, gå inte! — bad Kalle. — Vad ska jag göra helt ensam? — Det du borde ha gjort för tjugo år sen, — svarade hon. — Ta ansvar för ditt eget liv. Och så gick hon. Kalle blev ensam kvar i den smutsiga lägenheten. För första gången — helt ensam. Ansikte mot verkligheten. Kalle satt kvar på soffan till midnatt. Magen kurrade. Diskhögen stank. Strumpor på golvet. — Jäklar, — mumlade han, och för första gången på trettio år började han diska själv. Det gick sisådär. Tallrikarna gled, händerna sved av diskmedlet. Men det blev rent. Sedan försökte han steka ägg. Brände vid. Testade igen — gick att äta. På morgonen insåg han att mamma hade rätt. En vecka gick. Kalle lärde sig varje dag — tvätta, laga mat, städa. Handla och fatta vad saker kostar. Planera för att hinna allt. Det visade sig vara ett riktigt jobb. Och då fattade han hur Marina haft det. — Hallå, Marina? — ringde han på lördagen. — Ja? — kall röst. — Jag fattar, — sa Kalle direkt. — Jag har betett mig som ett stort barn. Marina var tyst. — Nu har jag bott själv i en vecka. Och jag förstår — nu förstår jag hur jobbigt du haft det. Förlåt. Marina var tyst länge. — Vet du, — sa hon till slut, — din mamma ringde mig igår. Hon bad om ursäkt. För att hon uppfostrat dig fel. Marina kom tillbaka efter en månad. Hon kom hem till en städad lägenhet, till en man som lagat middagen och mötte henne med blommor. — Välkommen hem, — sa han. Valentina Andersson hörde av sig en gång i veckan. Frågade hur de mådde, men bjöd aldrig in sig. Och en kväll, när Kalle diskade efter middagen och Marina fixade te, sa hon: — Du vet, jag gillar vårt nya liv. — Jag med, — sa han och torkade händerna. — Synd att det tog så lång tid att komma hit. — Men vi kom ju ändå fram, — log Marina. Och det var sant.