Far bestämde sig för att gifta sig
Min mamma, Gunillas mamma, dog för länge sedan, för ett femtontal år sedan. Hon var bara fyrtioåtta år gammal när hjärtat plötsligt stannade mitt under vattnandet av violerna i köksfönstret. Pappa var femtiofem då.
Han grät aldrig, han skrek inte. Han bara satte sig i mammas gamla vilstol och stirrade på hennes porträtt på byrån. Han tittade som om han med tankarnas kraft kunde få henne att komma tillbaka till livet.
Den där dagen förlorade Gunilla inte bara sin mamma. Egentligen förlorade hon även sin pappa. Han bodde visserligen kvar i samma lägenhet, men det var bara hans kropp som var där och den bar spåren av någon annan. Någon vilsen själ insvept i sorgens kokong.
Första året blev ett helvete. Gunilla var då tjugotre och fick vara både dotter, sköterska och samtalsterapeut på samma gång. Hon kokade köttgryta som pappa inte åt, tvättade hans skjortor som låg orörda i garderoben, och pratade, pratade, pratade för att försöka dra honom tillbaka upp ur mörkret han fastnat i.
Men pappa sa inget. Ibland svarade han kort, ibland inte alls. Hans minsta ord kändes taggigt avvisande rör mig inte! Låt mig vara! Kom inte nära!
Så småningom reste sig en ogenomtränglig, grå vägg av stumhet mellan dem
***
Tiden gick. De levde sida vid sida men långt ifrån varandra.
På mornarna sågs de vid diskbänken, gav varandra en hastig nick. På kvällen stötte de ihop igen hastigt, innan de försvann in i varsitt rum. Samtalen minimerades. Bandet mellan dem verkade ha lösts upp.
Gunilla lät till slut bli att pyssla om pappa hela tiden. Han blev tacksam för det. Båda vande sig gradvis vid den nya vardagen.
Utan hustru Utan mamma
***
Med tiden kom pappa smått tillbaka till livet.
Han började le mot fru Andersson i porten, som ibland kom över med kanelbullar. Han började följa med Bertil ut och fiska i Mälaren. Tog fram sin gamla bärbara dator och såg om favoritfilmerna.
Gunilla såg inte längre samma hopplöshet i hans hållning och började tro att det värsta var över. Faktiskt tordes hon för första gången vara borta hela sommaren, när hon fick vikariat som sjuksköterska på ett pensionat i Skåne.
Hösten hon kom hem väntade något oväntat.
***
Pappa berättade att han skulle gifta sig.
Det var det första han sa när Gunilla steg in genom dörren, med det där lugna tonfallet som om allt redan var bestämt.
De gick ut i köket och satte sig mittemot varandra.
Jag har träffat någon, sa pappa och log. Hon heter Majken. Vi tänker gifta oss.
Gunilla kände hur kölden kröp längs ryggraden. Det var inte det att han funnit någon. Egentligen ville hon ju att han skulle vara glad. Men det slog genast rött i huvudet: Lägenheten!
Deras hem! Där hon vuxit upp! Där mammas gamla symaskin ännu stod i hörnet, där hennes favoritkopp gömde sig i skåpet! Inte någon ful, kantstött mugg som en främmande kvinna lämnat kvar på diskbänken!
Gunilla såg på den nya saken på bordet med klart ogillande
Pappa, började hon, med rösten full av självbändig kraft. Tycker du inte att det här går lite väl fort? Känner du henne ordentligt? Var har ni tänkt bo? Hoppas verkligen inte här? Det här är ju inte bara din lägenhet. Det är mammas också
Pappa såg långsamt upp på Gunilla. Där fanns inget annat än kall utmattning och besvikelse.
Jaså, nu kom det, sa han tyst. Du var snabbt ute. Och jag lever ändå Lite tidigt att räkna ut arvet.
Jag räknar inte ut! Jag vill bara ha tydlighet! Det är ju rimligt! Får du en ny familj vad händer med mig om något händer dig?
Det får du fundera på då, muttrade pappa och försvann in på sitt rum.
***
Majken kom förbi några dagar senare. Hon var lång, smal, med allvarsamma blå ögon och överdrivet vänlig.
Gunilla, jag förstår hur det måste kännas, sa hon. Och tro mig jag har inget anspråk på något. Jag har mitt eget, min egen bostadsrätt. Jag älskar bara din pappa.
Majken försökte vara hjärtlig, men hennes frågor!
Ligger ditt landställe långt bort? undrade Majken så där trevligt nyfiket. Hur länge har ni haft den här lägenheten? Funkislägenheter är ju eftertraktade
Majken tyckte också det var olämpligt att prata om arv i förväg och menade att sådant sårade pappa och fick honom att känna sig ovälkommen.
Efter besöket blev Gunillas oro ännu starkare. Hon var övertygad om att Majken var slug och beräknande. Relationen till pappa gick snabbt från dålig till sämre. Gunilla såg en gammal, kärleksblind man, redo att ge bort allt till första bästa. Han, i sin tur, såg nog bara en misstänksam och girig dotter, som inte brydde sig om hans lycka.
Alla deras samtal blev gräl. Pappa sa att han hade rätt till sitt eget liv. Gunilla svarade att hon hade rätt till en trygg framtid. De sårade varandra, utan att förstå att de i själva verket sargade sig själva.
***
Till slut stod Gunilla inte ut och föreslog att de skulle gå till juristen, så att allt med arvet blev klart en gång för alla.
Pappa var motsträvig, men sa till slut ja, med en suck.
Nåja, om det är så viktigt för dig.
Vägen till kontoret var tyst. Gunilla snurrade nervöst på handväskans rem, beredd på strid.
På kontoret satt pappa en bit bort, sval och uttryckslös, händerna hopknäppta i knäet.
Juristen, en silverhårig dam med stram uppsyn, öppnade sin pärm.
Vi är alltså här för att började hon med myndig röst.
Vänta, avbröt pappa, lågt men med sådan kraft i rösten att Gunilla ryckte till. Jag är här av en annan anledning.
Han räckte ett papper till juristen.
Varsågod.
Juristen tog på sig glasögonen, läste och höjde på ögonbrynen:
Är du säker? Det här är en gåvobrev. Du skänker hela din egendom till din dotter? Utan någon ersättning?
Gunilla tappade andan. Allt? Bara så där? En fälla? Vill han sen säga att hon tvingat honom?
Hon försökte läsa av hans blick.
Men han såg på henne med en uttryckslös trötthet, bara sorg och medlidande. Medlidande för henne, för Gunilla.
Här, sa han lågt, ställde sig upp och la det underskrivna pappret framför henne. Allt du så gärna ville ha. Lägenheten. Sommarstugan. Allt. Nu behöver du aldrig oroa dig för att jag, en gammal stubbe, byter bort allting mot något slags lyckodröm.
Ordet lycka kom med sån bitterhet att hon rös.
Pappa jag det var inte meningen viskade Gunilla, med tårarna rinnande längs kinderna.
Inte meningen? log han snett ett leende värre än alla skrik. Gunilla, under det senaste halvåret har du inte en enda gång frågat om jag mår bra. Om jag fryser, om jag behöver något. Alla dina frågor har gällt papper, kvadratmeter. Mig har du inte sett som din pappa. Bara som ett hinder mellan dig och det du vill ha. Tror du inte att jag märkt det?
Han gick mot dörren. Vände sig om:
Drömde du om den här buren? Ta den. Den är din.
Han försvann ut. Gunilla satt orörlig och stirrade på det kalla arket papper mellan sina händer. Hon hade vunnit! Fått allt! Och insåg i samma stund att hon förlorat
***
Åren gick.
Pappa och Majken är tillsammans än idag. Gunilla ser dem ibland i Coop eller i Humlegården. De går nästan alltid hand i hand. Pappa har blivit äldre, men när han ser på Majken glimmar lycka i hela ansiktet.
Gunilla bor själv.
I en fin, totalrenoverad trerumslägenhet, med dyra möbler och tavlor på väggarna.
På helgerna åker hon till sin stuga. Där är också allt ordnat.
Men lyckan har gått vilse någonstans på vägen
Gunilla förstår nu att pappa inte gav bort lägenheten av ilska eller hämnd. Han gav henne det hon själv hade valt väggar framför människor, papper framför kärlek.
Bytte ut sin egen pappa mot tre rum och en sommarstuga. Och denna insikt är det allra värsta arvet hon fått.
