Mitt ex dök upp en lördagseftermiddag med en gigantisk bukett blommor, Marabou-choklad, en kasse presenter och det där leendet jag inte sett på månader. Jag trodde att han kom för att be om ursäkt eller prata ut om allt som förblev osagt mellan oss. Det kändes märkligt, eftersom han efter uppbrottet varit iskallt avståndstagande, som om jag vore en komplett främling. Så fort han kom in började han prata om hur mycket han tänkt på mig, hur mycket han saknat mig, att jag var “kvinnan i hans liv” och att han insett sina misstag. Han pratade så fort att det lät som en inövad replik. Jag stod tyst och lyssnade — jag förstod inte varifrån all denna ömhet kom efter månader av tystnad. Men han kom närmare, kramade mig och sa att han ville att vi skulle “hitta tillbaka till det som är vårt”. Medan han pratade tog han fram en parfym, ett armband och en ask med ett brev. Allt — väldigt romantiskt. Han började förklara att vi borde ge varandra en chans till, att han hade förändrats, att han nu ville göra allting rätt med mig. Jag började känna mig obekväm — det var för bra för att vara sant. Dessutom hade han aldrig varit så uppmärksam när vi var tillsammans. Sanningen kom fram när jag bad honom slå sig ner och frågade rakt ut vad han ville. Då började han snubbla på orden. Han sa att han hade “ett litet bankproblem”, att han behövde ett lån för “ett företag som skulle vara för vårt bästa” och att det enda som fattades var en underskrift: min. Då förstod jag varför han var så kärleksfull och kommit med så många presenter. Jag sa att jag inte tänkte skriva under något. Då förändrades hans ansikte direkt. Leendet försvann, han kastade blommorna på bordet och började skrika åt mig hur jag kunde misstro honom, att det här var “hans livs chans”. Han pratade med mig som om jag var skyldig honom något. Han var till och med fräck nog att säga att “om jag fortfarande ville ha honom” borde jag hjälpa honom. Allt rasade lika snabbt som det kommit. När han såg att han inte skulle lyckas, bytte han strategi. Han började säga att han var “förlorad” utan detta lån, att om jag hjälpte honom skulle han “officiellt komma tillbaka till mig” och att vi skulle “börja om på nytt”. Han sa det utan minsta skam, blandade löften om försoning med ekonomiska intressen. Då förstod jag slutligen att hela denna teater — presenter, blommor, fina ord — bara varit en fasad för att få min signatur. Till sist, när jag återigen sa att jag inte skulle skriva under någonting, packade han ihop nästan alla presenter: tog med sig chokladen, stoppade ner parfymen och till och med armbandet. Bara blommorna lämnade han slängda på golvet. Han gick, kallade mig otacksam och sa att jag inte skulle komma och säga att “han inte försökt rädda relationen”. Han smällde igen dörren som om jag stod i skuld till honom. Och så var deras “försoning” över efter exakt femton minuter.

Jag minns hur min före detta dök upp en lördagseftermiddag med en enorm bukett blommor, chokladaskar, en stor påse gåvor och det där leendet jag inte sett på flera månader. Jag trodde först att han kanske ville be om ursäkt eller prata om allt det där outtalade som fortfarande låg mellan oss. Det kändes märkligt, för efter att vi gått skilda vägar hade han blivit kall och avståndstagande, som om jag plötsligt var en främling.

Så fort han klev in började han prata så snabbt och övertalande om hur han hade tänkt så mycket, hur han saknade mig, att jag var hans “livs kvinna” och att han nu insett sina misstag. Allt lät som en välövad monolog. Jag stod där tyst och lyssnade, lite förundrad över varifrån all denna ömhet plötsligt kommit efter flera månaders tystnad. Men så närmade han sig, kramade mig hastigt och sa att han ville att vi skulle “ta tillbaka det som var vårt”.

Medan han pratade tog han fram en fin burk parfym, ett armband av silver och en ask med ett brev. Allting så romantiskt iscensatt. Han började förklara att vi borde ge varandra en ny chans, att han verkligen förändrats och att han ville göra allting rätt just med mig. Ju mer han pratade, desto mer obekväm blev jag det hela var nästan för bra för att vara sant. Särskilt eftersom han aldrig hade varit så uppmärksam när vi faktiskt var tillsammans.

Sanningen kom fram när jag bad honom slå sig ner och frågade rakt ut vad han egentligen ville. Då började han stamma. Han kom med bortförklaringar om att han hade fått lite problem med banken, att han behövde ett lån till ett företag som skulle vara till vårt bästa, och att det enda han saknade var en underskrift min.

Det var då jag förstod varför han plötsligt dykt upp med så mycket kärlek och presenter.

Jag sa genast att jag inte tänkte skriva på någonting. I samma ögonblick förändrades hans ansikte helt. Leendet försvann, han kastade blommorna på bordet och började högljutt ifrågasätta hur jag kunde tvivla på honom, att detta var hans livs chans. Han pratade till mig som om jag stod i skuld till honom. Till och med fräckt nog att säga att om jag ville ha honom tillbaka så skulle jag hjälpa honom. Allt rasade samman lika snabbt som det uppstått.

När han insåg att jag inte skulle ge med mig bytte han taktik. Nu handlade det om att han var förlorad utan lånet, och att om jag bara hjälpte honom så skulle han officiellt komma tillbaka till mig och vi kunde börja om på nytt. Det var genomskinligt som om försoningen lika gärna kunde blandas med finansiella intressen. Då förstod jag helt: all denna teater blommor, presenter och vackra ord var en kuliss för att få mig att signera.

Till sist, när jag återigen sa nej till alltihop, samlade han ihop nästan alla sakerna: tog chokladen, stoppade ner parfymen och till och med armbandet. Endast blommorna lämnade han, slarvigt slängda på golvet. Han gick därifrån och kallade mig otacksam och sa att jag inte skulle komma och påstå sedan att han inte försökte rädda vårt förhållande. Han slängde igen dörren som om det var jag som brutit något löfte.

Så slutade alltså denna återförening och varade knappt en kvart.