— Pappa, det här är min blivande fru och din svärdotter, Varvara! — Borja strålade av lycka. — Vem?! — utbrast professoren, docenten Roman Filimonovich, förvånat. — Om det här är ett skämt är det inte särskilt roligt! Mannen kastade en äcklad blick på “svärdotterns” grova händer med smuts under naglarna. Det såg ut som om denna flicka aldrig hört talas om tvål och vatten. Hur annars förklara all denna ingrodda smuts? ”Herregud! Tur att min lilla Lisen inte behövde uppleva denna skam! Vi gjorde ju allt för att ge min pojke goda manerer”, tänkte han för sig själv. — Det är inget skämt! — Borja svarade trotsigt. — Varvara ska bo hos oss och vi gifter oss om tre månader. Om du inte vill vara med på min bröllop så klarar jag mig utan dig! — Hej hej! — log Varvara och klev bestämt in i köket. — Här har jag bullar, rårörda hallon, torkad svamp… — hon radade upp saker ur sin lite slitna tygpåse. Roman Filimonovich grep sig om hjärtat när Varvara råkade droppa sylt på hans vita handbroderade duk. — Borja! Kom till sans! Om du gör detta bara för att reta mig är det onödigt… Det här är för grymt. Från vilken landsbygd har du släpat hit denna ohyfsade flicka? Jag vägrar låta henne bo i mitt hem! — skrek professor i förtvivlan. — Jag älskar Varvara. Som min hustru har hon all rätt att bo i vårt hem! — svarade Borja hånfullt. Roman Filimonovich insåg att sonen bara ville driva med honom. Han slutade diskutera och gick tyst till sitt rum. Sen mamma gick bort hade relationen med sonen förändrats. Borja hoppade av universitet, var respektlös mot sin far och levde ett ansvarslöst liv. Roman Filimonovich hoppades att sonen skulle förändras och bli lika klok och snäll som förr. Men Borja kom längre och längre bort för varje dag. Och nu släpade han hem denna lantliga flicka. Han visste ju att pappa aldrig skulle godkänna det – därav detta val. Snart gifte sig Borja och Varvara. Professorn vägrade närvara på bröllopet, ville inte ta emot sin ovälkomna svärdotter. Han var arg över att Lisen, den perfekta värdinnan, hustrun och mamman i hans hus, skulle ersättas med denna outbildade flicka utan manerer. Varvara verkade inte bry sig om svärfaderns kyla och försökte bara göra allt rätt – men blev bara mer avskydd. Mannen såg inget gott hos henne, bara brist på utbildning och dåligt sätt… Borja tröttnade snart på att vara en mönstergill make och började festa och dricka igen. Fadern hörde ofta deras gräl och var bara glad över all uppståndelse – han hoppades att Varvara skulle lämna hemmet för gott. — Roman Filimonovich! — kom svärdottern in under gråt en dag. — Borja vill skiljas och dessutom kasta ut mig, fast jag är gravid! — För det första, varför ut på gatan? Du har ju ändå en plats att åka till – åk hem till byn. Att du är gravid ger dig ingen rätt att bo kvar här efter skilsmässan. Jag tänker inte blanda mig i era bråk, — svarade mannen, innerst inne glad för att äntligen bli av med sin svärdotter. Varvara grät förtvivlat och packade sina saker. Hon förstod aldrig varför svärfadern hatade henne från första stund, varför Borja behandlade henne som en lekdjur och sedan kastade ut henne. Vad spelade det för roll att hon var från landet? Hon hade också känslor… *** Åtta år gick… Roman Filimonovich bodde nu på ett äldreboende. Mannen hade blivit svag på sistone, vilket Borja snabbt utnyttjade och lämnade bort pappa för att slippa ansvar. Gamlingen accepterade sitt öde och insåg att han aldrig lyckats göra sin egen son till en god människa – trots att tusentals andra tackat honom för att han lärt ut kärlek och respekt. Han fick fortfarande tackbrev från gamla elever… Men sin egen son hade han misslyckats med. — Roman, du får besök, — sade rumskamraten efter promenaden. — Vem? Borja? — frågade han, även om han visste att det var omöjligt. Sonen hatade sin far och skulle aldrig komma. — Vet ej. Sjuksköterskan bad mig säga till dig – spring, det väntar ju någon på dig! — log grannen. Roman tog sin käpp och gick sakta från den lilla, kvava rummet. På väg ner såg han henne i hallen, och kände genast igen henne – trots att det var många år sedan sist. — Hej Varvara! — sa han lågt, böjde huvudet. Han skämdes fortfarande för sin skuld mot den enkla och uppriktiga flickan han vägrat försvara då, för åtta år sedan… — Roman Filimonovich?! — utbrast den rosiga kvinnan. — Oj, vad du har förändrats… Mår du inte bra? — Lite sjuk…, — log han sorgset. — Hur hittade du hit? — Borja berättade. Han vägrar ha kontakt med sin son, men pojken längtar efter sin pappa och sin farfar… Ivan kan ju inte rå för att ni inte erkänner honom. Han saknar släkt. Vi är ju ensamma, — sa Varvara, rösten bröt sig. — Förlåt, kanske var det dumt att komma… — Vänta! — bad Roman. — Hur gammal är Ivan nu? Jag minns senaste fotot du skickade, då var han bara tre. — Han står där borta vid entrén. Ska jag hämta honom? — frågade Varvara försiktigt. — Självklart, gumman, kalla på honom! — svarade Roman Filimonovich glad. In kom en rödhårig pojke – en liten kopia av Borja. Ivan gick tveksamt fram till sin farfar, som han aldrig träffat. — Hej, min pojke! Vad stor du har blivit…, — sa gamlingen, rörd när han kramade sitt barnbarn. De pratade länge, vandrade genom de höstgula alléerna. Varvara berättade om sitt kämpiga liv, om mamman som dog tidigt och att hon fått ta hand om son och hushåll själv. — Förlåt mig Varvara! Jag har varit så orättvis mot dig. Jag har alltid trott jag var klok och fostrad, men först nu förstår jag att man ska värdesätta människor för deras ärlighet och värme, — sa han. — Roman Filimonovich! Vi har en fråga till dig, — log Varvara, nervös och osäker. — Flytta hem till oss! Du är ensam, vi också… Vi vill ha en släkting nära oss. — Farfar, kom! Vi kan fiska och plocka svamp tillsammans… Det är väldigt vackert hos oss i byn, och gott om plats! — bad Ivan och höll farfars hand. — Ja, jag följer med! — log Roman Filimonovich. — Jag har misslyckats med min sons uppfostran, men kanske kan jag ge dig, Ivan, det jag inte gav Borja. Dessutom har jag aldrig bott på landet – jag hoppas att jag kommer att trivas! — Du kommer tycka om det! — skrattade Ivan.