Faster Andersson vaknade av dörrklockan. På andra sidan sängen började hans fru vakna. Han la försiktigt handen på hennes axel:
Sov vidare, älskling, jag går och öppnar.
Han gick till dörren och mumlade tyst:
Vem kan det vara, så här sent på kvällen?
När han öppnade dörren stod hans faster Kerstin i dörröppningen med en stor väska i handen. Hennes man, farbror Lennart, vaggade otåligt fram och tillbaka bakom henne.
Min kära systerson! utropade faster. Är du inte glad att se mig? Kom och ge faster en kram!
Hon grep tag i Anders och drog in honom i en björnkram.
“Adjö till lugnet,” tänkte Anders nostalgiskt medan han släpade in faster Kerstins väskor i hallen.
Resten av natten blev rena virrvarret. Faster vägrade att sova på soffan eftersom den tydligen var fruktansvärt obekväm. Hon påstod också att Anders hellre fick bädda åt henne själv så att det blev rätt gjort.
Hans fru Ida var chockad hela kvällen. Det hade inte gått en timme sedan fasterns ankomst innan hela lägenheten hade blivit vänd upp och ner. Till slut gick alla till sängs. Faster och farbror tog sovrummet, Anders och Ida slog sig ner på soffan.
Hur länge tror du de stannar? viskade Ida när hon satte fram frukosten till Anders.
Jag vet inte. Jag får fråga när jag kommer hem från jobbet.
Ida satt spänd och lyssnade på snarkandet som kom ifrån sovrummet.
Anders, jag tycker de är lite skrämmande. Kan du komma hem lite tidigare idag?
Jag ska försöka, svarade han, och gick ut genom dörren.
När han kom hem från kontoret möttes han av ett vackert dukat bord.
Kom in, systerson! Vi firar vårt återseende! ropade faster Kerstin från köket.
Ida viskade lågt till honom:
Jag är verkligen glad att du är hemma nu!
Alla slog sig ned kring bordet.
Faster, tänker ni stanna länge? frågade Anders försiktigt.
Jaha, vill du redan bli av med oss? Muttrade faster till farbror Lennart. Känner du att vi är ovälkomna här?
Men kära faster, vad menar du? Ni får naturligtvis stanna hur länge ni vill!
Vi stannar här hos dig för alltid, Anders. Vi har redan sålt vår lägenhet. Du är den enda släkting vi har kvar. Du skulle väl ändå inte kasta ut din faster på gatan? Så länge vi har kvar livet, orkar du stå ut med oss?
Faster torkade bort en teatralisk tår ur ögonvrån.
Anders tappade hakan av förvåning och Ida blev tårögd och gick ut i hallen och grät. Tystnaden låg tung i rummet medan farbror Lennart fortsatte att lugnt tugga på sin sallad.
Sitter du bara där och äter? Skäms du inte! röt faster till sin make. Du kan väl åtminstone säga något istället för att bara tugga?
Jag håller helt med dig, min kära, suckade Lennart.
En riktig mes är vad du är! fräste Kerstin. Jag bestämmer allt i den här familjen, och han bara håller med. Vad är det för sorts karl? Vänd dig om, Anders, är du nöjd med livet?
Ni får stanna så länge ni vill! klämde Anders ur sig, just som han hörde Ida snyfta ute i hallen.
Han petade uppgivet i maten medan hans farbror och faster åt med sådan aptit att det riktigt smällde i öronen på honom.
När faster stoppat i sig allt dukade hon undan och sjönk tillbakalutad ner på stolen.
Nu är jag mätt, sa hon. Och Anders, jag bara skojade. Vi är bara i Stockholm ett par dagar för att gå på kontroll på Karolinska. Tre dagar, tror jag. Du var så rädd, men du dolde det väl du tänker ändå på familjen. När jag dör får du min bostadsrätt, vi har inga egna barn och du är min ende arvinge.
Anders hade aldrig känt sådan lättnad, och skrattade högt:
Jag hoppas att du blir minst hundra år, faster!
Under de där dagarna blev stackars Ida förbytt till en ständigt gråtande tjej, för inget hon gjorde dög åt faster: soppan var smaklös, köttbullarna hårda, tvätten dåligt vikt och golvet dåligt skurat.
När far och faster till sist skulle åka hem, böjde sig Kerstin fram och viskade till Anders:
Hur kan du vara gift med en sådan lipsill? Är hon gravid, eller varför gråter hon jämt?
När dörren slagit igen efter dem, började Ida dansa av glädje:
Hoppas de aldrig kommer tillbaka, jublade hon.
Det kan jag inte lova, svarade jag. Jag tror faktiskt faster stortrivdes här!
Jag står inte ut längre! gnällde hon.
Just då ringde det ilsket på dörren.
Nej, inte nu igen! skrek Anders och flög upp. Men det var bara väckarklockan! Han log äntligen väntade en underbar dag.
