Mamma, vad har du sagt till min fru? Hon ville redan börja packa sina saker.
Jag sa bara sanningen. Förstår du inte, hon passar dig inte. Johanna hade blivit mycket bättre för dig.
Vilken Johanna? Vad är det du fantiserar ihop nu?
Jag har alltid vetat att min son var unik. Han var mitt första barn, mitt allt, min solskenstid. När han växte upp och gifte sig, kunde jag aldrig riktigt förlika mig med det. Jag kunde inte förstå hur någon annan kunde ta min plats. Det sved att lämna över honom åt en kvinna med bruna skor och nya drömmar, men jag gjorde det ändå.
Min son han är mitt hjärta. Jag älskar honom gränslöst och skulle gå över Mälarens is för honom. Jag fostrade honom ensam, för hans far var evigt bortrest på tjänsteresor, och jag var både hans mor och hans far i en person. Jag lärde mig att byta cykeldäck, spela fotboll och bygga legotorn, allt för att vara nära honom. Jag vet att han uppskattar det. Jag skulle göra vad som helst, bara för att se honom lycklig bland blommande syrener.
Hans fru… hon älskar honom inte som jag gör. Kärleken syns inte ens i hur hon kokar potatis. Huset är ständigt ostädat, hennes prylar ligger spridda som vandrare i fjällen, hon lämnar disken odiskad, maten oförberedd. Som varm famn är hon lika kall som en sundsvallsnatt.
Och ändå ville jag alltid finnas där hos honom. Jag ville fortsätta ta hand om honom, som jag gjort hela hans liv. Så jag brukade gå till deras lägenhet på Kungsholmen varje vecka, låsa upp dörren med min egen nyckel medan de var på jobbet. Jag samlade ihop hans smutstvätt och tog med den till mig för att tvätta och stryka. Allt helt tyst så att inte hans sura fru skulle märka något.
Jag kan inte bara ge upp nej, det går inte. Min son jobbar och pluggar så hårt, han har inte tid med vardagsgörat, så jag fixar det istället. Hans fru har, trots tre års äktenskap, aldrig lärt sig tvätta strumpor eller stryka skjortor.
Jag använder Svanenmärkt tvättmedel, så hans känsliga hud ska vara säker. Det tar tid, men jag gör det gärna. Jag lägger alltid in de rena kläderna i hans garderob när ingen är hemma, och ingen störs av min närvaro. Hans fru vet ju inte ens om hans allergi hon bara tvättar allt i samma maskin, blandar färger och bomull och hänger kläderna vind för våg.
Hans ulltröja en jag stickade till hans födelsedag blev då helt förstörd i för varm maskin och sedan hängd snett på tork. Jag fick repa upp allt och sticka om. Det är lättare att göra själv än att rätta till hennes klanterier.
Min svärdotter förstår inte varför jag gör detta. Hon säger att det inte är hennes ansvar och att min son måste lära sig själv. Men jag kan inte lämna honom i smutsen hon verkar trivas i röran, men inte jag. Jag vill att min pojke har det rent och trivsamt.
Min exman klagar ofta på mig. Han säger att jag lägger för mycket energi på en vuxen son, att jag borde låta dem vara, att han får bo hur han vill. Men jag ligger där vaken mitt i natten, lyssnar på vinden utanför fönstret, och tänker på min pojke som tvättar, stryker och fixar medan hans fru bara ligger och kollar TV.
Så jag bestämmer mig. En sista gång ska jag tvätta allt hans. Tidigt en morgon, när de gått till jobbet, smyger jag in. Jag samlar ihop alla kläder, till och med svärdotterns illaluktande joggingbyxor, så att hon inte råkar lägga dem vid min sons rena t-shirtar. Jag packar allt i min blåa IKEA-kasse och traskar hem till min tvättstuga.
Jag tvättar filtarna också, hänger allt på tork, stryker tills det doftar sommaräng, packar ihop kläderna i ett stort knyte. Tur bor han nära, bara ett stenkast bort. Han bodde på fjärde våningen och jag, med mina dåliga knän, brukar ta hissen, men den är trasig den här dagen någon gång måste man väl pröva sin styrka.
Jag går i trappan, bärandes tyngden, tårarna rinner och allt känns som i slow motion. Jag tänker bara på honom, min pojke, och hoppas fortfarande att han hittar någon som kan ta hand om honom, om inte jag får det längre.
Till slut når jag dörren. Som vanligt låser jag upp utan att knacka. Jag lägger snabbt ifrån mig påsen och smyger som en katt för att inte väcka grannens lilla pudel, Elsa, som annars börjar gnälla gällt bakom dörren.
Men det står nya skor i hallen. Konstigt de var inte där när jag gick senast. Måste vara hans fru, tänker jag, som bara virrat bort sig i sitt eget skoröra.
Jag kikar in i sovrummet; hans byxor ligger där, slarvigt kastade. Jag böjer mig ner, men då hör jag ljud från andra sidan dörren, stön, viskande. Jag tittar upp: min son ligger där i sängen med en annan kvinna. Hennes hår är mörkt, långt, inte som hans frus.
Jag fryser till, står där som fastspikad. Han ser mig och ropar:
Mamma! Gå ut! Kan man aldrig få ett ögonblick ifred? Jag smyger igen dörren och säger bara:
Kan du komma en stund till köket, vi behöver prata.
Lite senare kommer han ut, invirad i den blå morgonrocken jag köpte till honom på julrean.
Mamma, varför är du här? Har du nyckel?
Klart jag har, du gav den ju förra året, när ni flyttade in, min pojke.
Men gäster brukar ju säga till innan, mamma…
Jag kom bara för att tvätta åt dig, det vet du ju.
Jag trodde du skulle komma imorgon…
Säg, har din fru färgat håret? säger jag tyst, pekar på mörkhåriga håret på sängen.
Nej mamma, det är inte min fru, det är en annan tjej, säger han, rodnande.
Är du otrogen nu, min son?
Du kommer helt säkert döma mig för det här.
Skit i det, mitt hjärta, valet är alltid ditt.
Johanna är mycket snällare. Min fru, hon bryr sig inte om hemmet men Johanna, hon har lagat mat, städat köket hon är godhjärtad och lagar soppa när jag är trött. Men ändå, jag kommer stanna kvar med min fru, det är väl bara någon lek.
Bara du mår bra, mitt barn, så är jag på din sida. Här, din rena tvätt och om Johanna blir din, då vet jag att du är i trygga händer.
Så vände jag på klacken och gick ut. Jag var nästan glad när jag såg ordningen i köket och grytan som stod där och puttrade. Den där flickan hade koll, det kände jag direkt, och ovanligt vänligt leende också. Jag var säker på min sak: om min pojke väljer henne, då blir det inget mer kaos.
En vecka senare, mitt liv kändes lugnt igen, handlade jag i ICA vid hörnet. Och där står min sons fru med en korg full av ekologisk avokado, knasiga gröna frukter, bovetebröd och fil.
Jaha, ska du banta? säger jag.
Goddag, Anita. Ja, vi ska på diet nu, jag och din son. Vi har bokat resa till Bali till sommaren, vi måste se bra ut på bilderna, säger hon snorkigt.
Vadå du och min son? Ni är väl inte ens tillsammans längre?
Va? Vem har sagt det?
Men han har ju en annan nu Johanna…
Vilken Johanna?! Det finns ingen sådan! Vi har inte ens bråkat. Vad pratar du om?
Men hon var ju där, lagade mat, städade och jag tänkte att ja, nu har han äntligen valt rätt.
Städat? Johanna? Är du helt galen? Nu har du satt min man emot mig och påhittat nån Johanna eller Maja eller vad du nu kallar henne. Vi vill bara leva i fred nu räcker det!
Hon slänger ilsket sin matkorg och går mot utgången. Jag var chockad att hon var så rasande, men än mer förvånad över att min son, alltid min, har bytt bort en ängel mot… ja, mot någon tysk diktator i kjol om man frågar mitt hjärta.
Några dagar senare ringer min son:
Hej mamma, vad säger du till min fru egentligen? Hon tänkte packa alla sina saker.
Jag sa bara sanningen, hon är inte rätt för dig, Johanna passar dig bättre!
Vilken Johanna?!
Jag trodde ju att du hade valt henne, och ni hade gjort slut.
Det är inget som stämmer. Det finns ingen Johanna. Sluta ringa. Vi har bytt lås hemma. Själv nu, mamma, du finns inte längre för mig.
