Dagen då jag gick för att skilja mig, iklädd min brudklänning När min man sa att han ville skiljas, öppnade jag garderoben och tog fram min brudklänning. ”Vad gör du?” frågade han oroligt. ”Jag ska ha på mig den här i tingsrätten,” sa jag och skakade dammet från klänningen. ”Har du blivit tokig? Man kan ju inte gå till skilsmässa klädd som brud!” ”Jo då. Och du tar på dig din bröllopskostym. Om du kunde svära evig kärlek till mig i den, så får du svära evig skilsmässa i samma kläder.” Jag såg hur han försökte hitta bra argument, men misslyckades. Tjugo minuter senare stod han och muttrade medan han letade fram kostymen längst in i garderoben. När vi kom fram till tingsrätten stannade säkerhetsvakten till. En kvinna ropade ”Grattis!”, men en annan petade på henne och viskade: ”Men fattar du ingenting, de ska skilja sig!” Domaren höll på att trilla av stolen när hon såg oss: jag i vit klänning med slöja och allting. Han – i frack och fluga med blanka skor. ”Frun”, sa domaren och försökte hålla sig för skratt, ”får jag fråga varför ni är klädd som brud?” ”Det är för att”, svarade jag värdigt, ”den här mannen lovade mig ’tills döden skiljer oss åt’ i just de här kläderna. Döden har inte skilt oss än, men nu vill han bryta sitt löfte – då får han titta på mig precis som när han lurade mig.” Min man såg på mig med tårade ögon. ”Jag har aldrig lurat dig. Jag älskade dig verkligen den dagen.” ”Och nu då?” frågade jag, och rösten sprack. Domaren harklade sig. ”Vet ni vad? Jag ger er trettio minuters paus. Gå ut, ta en promenad, prata med varandra. Och om ni kommer tillbaka – fortfarande klädda såhär och fortfarande beslutna att skiljas – då fortsätter vi. Men något säger mig att två människor som kommer hit klädda såhär har mycket kvar att prata om.” Vi gick ut i korridoren. Han rättade till min slöja som hade hamnat snett. ”Du är vacker”, sa han. ”Precis som då.” ”Du också”, erkände jag. ”Fast du är en idiot.” Där stod vi, som brud och brudgum, mitt i tingsrätten, och visste inte vad vi skulle göra. ”Tänk om…” föreslog han försiktigt, ”istället för att skiljas går vi och äter bröllopstårta och minns varför vi gifte oss?” Är det sann kärlek – att bära brudklänningen till skilsmässan, precis som på bröllopet… eller är vi bara två dramatiska människor som aldrig lärt sig göra något halvhjärtat?

Dagen då jag gick för att skilja mig klädd som en brud.

När min man sa att han ville skiljas, öppnade jag garderoben och tog ner min gamla brudklänning.

Vad håller du på med? frågade han, ögonen stora av förskräckelse.

Jag tänker bära den här till tingsrätten, svarade jag, skakade ur klänningen så dammet yrde i sovrummet.

Har du blivit tokig? Du kan väl inte dyka upp till en skilsmässa i brudklänning?

Klart jag kan. Och du ska ha på dig din frack. Om du kunde svära evig kärlek i den, får du lova evig skilsmässa i samma mundering.

Han letade efter något att säga, men hans tystnad var talande. Tjugo minuter senare rotade han längst in i garderoben och muttrade medan han letade fram fracken som legat där sedan bröllopet på Stadshuset.

När vi steg in genom dörrarna till Stockholms tingsrätt stannade vakten till och stirrade. En äldre kvinna utropade, Grattis!, men hennes väninna puttade på henne: Men Inga, de ska ju skiljas!

Domaren tappade nästan hakan när vi marscherade in jag i vit klänning med slöja, han i frack och nyputsade skor.

Fru… får jag fråga varför ni är klädd som en brud? sade domaren, med ett leende i ögonvrån.

Därför, Ers Domare, svarade jag högtidligt, att denne man lovade mig tills döden skiljer oss åt just såhär klädd. Döden har ju inte kommit, men han vill ändå upplösa vårt löfte och då tycker jag han kan se mig precis så som jag var den dagen han bedrog mig.

Min man såg på mig med tårar i ögonen.
Jag har aldrig ljugit för dig. Jag älskade dig verkligen den dagen.

Och nu? viskade jag, rösten darrande.

Domaren harklade sig.
Jag tror vi tar en paus på trettio minuter. Gå ut, promenera, prata. Om ni återvänder och fortfarande vill fullfölja detta, så gör vi det. Men jag känner på mig att två människor som kommer såhär, har mer att säga varandra.

Vi gick ut i den svala korridoren. Han rättade till min slöja som hamnat snett.

Du är vacker, sa han mjukt. Precis som den dagen.

Du ser också bra ut, medgav jag. Trots att du är en riktig tok.

Så stod vi där, mitt i tingsrätten, klädda för livets största fest men på väg mot något förtvivlat ovisst.

Men tänk om började han försiktigt, vi skulle strunta i skilsmässan och istället gå och äta bröllopstårta? Kanske minnas varför vi gifte oss från början?

Är det så kärleken är att man klär sig som till bröllop när äktenskapet tar slut? Eller är vi bara två melodramatiska svenskar som aldrig lärt oss göra något halvhjärtat?