Jag trodde länge att min man betalade underhåll till sina tre döttrar från sitt tidigare äktenskap. Men så var det inte. Jag tog mig själv till dem för att få veta sanningen.
Det har gått många år sedan dess, men jag minns det som igår. Under flera månader litade jag blint på att min man uppfyllde sina plikter mot barnen från sitt första äktenskap. Varje gång jag frågade om hans tre flickor försäkrade han att allt var i sin ordning och att han regelbundet skickade pengar till dem. Ändå fanns det något inom mig som gnagde av oro och tvivel, något som sa att jag behövde ta reda på hur det egentligen låg till.
En tisdagmorgon, medan han var på jobbet, tog jag den gamla adressen som jag hade hittat i hans skilsmässopapper och gav mig iväg till andra sidan av Stockholm. Stadsdelen jag kom till var långt ifrån vår. Här var det grått och slitet, och allt tydde på att de som bodde här fick vända på varje krona.
Redan innan jag hade klivit ur bilen kände jag det något stämde inte. Jag gick de få trappstegen upp och knackade på dörren. Den öppnades av en utmattad kvinna, hans före detta fru och mor till flickorna.
Ja? Vad vill du? frågade hon misstänksamt.
Hej. Jag är nuvarande fru till Stig, din före detta make. Vi måste prata.
Hennes ansikte hårdnade, men så suckade hon och släppte in mig. Lägenheten var ren men närapå tom. Det fanns bara det allra nödvändigaste och det gick att känna av att här slets det för överlevnad.
Vad vill du egentligen? frågade hon med korslagda armar.
Jag vill veta sanningen. Han säger att han skickar pengar till er varje månad men jag vill höra det från dig.
Hon skrattade torrt.
Pengar? Vi har inte fått en enda krona på över ett år. Vi klarar oss på min lön som lokalvårdare och min mammas pension. Flickornas pappa har lämnat oss helt och hållet.
Plötsligt kändes det som om marken under mig vek sig. I samma ögonblick kom ett litet flickebarn, kanske sju år gammal, in i rummet. Mitt hjärta snörptes åt hennes syn: trötta ögon, tovigt hår och slitna kläder med små hål på ärmarna.
Mamma, jag är hungrig, viskade hon.
Tårarna fyllde mina ögon. Jag själv bodde i ett stort hus fyllt av bekvämligheter, medan dessa barn fick vrida och vända på varenda slant.
Var är de andra flickorna? viskade jag.
De är i skolan. De kommer hem om ungefär en timme.
Jag reste mig och sade bestämt:
Gå och hämta dem. Vi ska handla allihop.
Vadå? Nej det går ju inte
Jag ber dig inte om lov, svarade jag lugnt men bestämt. Det här är inte någon allmosa. Det är vad de skulle haft för länge sedan.
Vi åkte till närmaste köpcentrum. Jag köpte kläder, skor, jackor och skolmaterial till alla tre flickorna. Det var som att solen bröt fram i deras ansikten när de satte på sig de nya kläderna leenden som både sved och samtidigt lindrade min ångest. Även mamman fick det allra nödvändigaste, lite kläder, hårprodukter och småsaker som återgav känslan av värdighet.
Jag vet inte vad jag ska säga, viskade hon tårögd. Tack.
Tacka mig inte. Det här är bara början.
När jag kom hem på kvällen satt Stig framför tv:n, lugn, som om han inte hade tre döttrar någonstans i stan som led brist.
Var har du varit? frågade han utan att vända blicken från skärmen.
Jag har träffat dina döttrar. Dem du sa att du försörjde.
Han blev vit i ansiktet. For upp från soffan.
Jag kan förklara
Jag vill inte höra några förklaringar! sade jag kallt, med en ilska som reste sig i mig. Jag vill att du packar dina saker. Genast.
Vad säger du? Det här är mitt hem!
Nej, det här är MITT hus. Det står i mitt namn, köpt för mina pengar mitt arv. Jag vill att du går. Nu.
Snälla, kan vi inte prata om det
Packa dina saker, annars gör jag det åt dig.
Jag gick till sovrummet, tog fram hans resväskor och började stoppa ner hans kläder. Han följde efter och bad, men mitt beslut var orubbligt. När jag var klar bar jag ut väskorna till trappuppgången och lämnade dem där.
I morgon ringer jag en advokat, sa jag genom dörren. Och jag ska se till att du sköter din plikt mot dina barn, om så jag själv får betala varenda krona du är skyldig dem.
Han stod kvar bland sina tillhörigheter, liten och utelämnad.
Jag stängde dörren och lutade mig emot den, darrande i hela kroppen. Det var på samma gång det svåraste och det lättaste beslutet i mitt liv.
Gjorde jag rätt som kastade ut honom direkt, eller borde jag gett honom en chans att förklara sig?
