“Åh, flicka lilla, det är förgäves att du väntar på honom – han gifter sig inte med dig” Vera var bara sexton när hon förlorade sin mamma. Pappan hade gett sig av till Stockholm för att jobba för sju år sedan, men blev kvar där för gott. Ingen kontakt, inga pengar. Nästan hela byn hjälpte till vid begravningen och med det praktiska. Vera’s faster Maria, hennes gudmor, tittade ofta förbi och stöttade henne med råd och hjälp. När Vera var klar med skolan fick hon jobb på posten i grannbyn. Vera var en robust tjej, “frisk som en nypa,” sa folk. Runt och rödblommigt ansikte, lite potatisnäsa, men lysande grå ögon och lång tjock rågblond fläta ända ner till midjan. Den snyggaste killen i byn var Niklas. Två år efter att han kommit hem från lumpen flockades tjejerna kring honom, även stadsflickorna på sommarsemester. Han borde ha blivit skådespelare i Hollywood, inte lastbilschaufför i byn, sa folk. Han hade inte stadgat sig, blev aldrig långvarig med någon. En dag kom faster Maria till Niklas och bad honom hjälpa Vera med att laga staketet – det höll på att rasa. Utan manshjälp är livet svårt på landet. Vera klarade trädgården, men hus och staket var omöjligt att fixa själv. Niklas ställde upp direkt. Han inspekterade och började dirigera: hämta dit, spring bort, ge mig det där. Vera gjorde allt han sa. Hennes kinder blev bara rödare för varje gång, och flätan svängde nervöst på ryggen. När han blev trött serverade hon honom rejäl soppa och starkt te. Hon sneglade på honom när han bet av tjocka skivor mörkt bröd med sina vita starka tänder. Niklas jobbade med staketet tre dagar, och den fjärde kom han bara för att hälsa på. Vera bjöd på middag och pratet flöt lätt, och han stannade över natt. Sedan blev det en vana. Han gick alltid iväg före gryningen så ingen skulle se, men på landet kan man aldrig hålla något hemligt. “Åh, Vera, det är förgäves att du väntar på honom, han kommer aldrig gifta sig. Och även om han gör det, du kommer få kämpa med honom. När sommaren kommer, då svärmar stadsflickorna och vad gör du då? Du kommer brännas upp av svartsjuka – du behöver en annan kille.” Faster Maria försökte varna henne. Men vem lyssnar på den gamla när man är ung och förälskad? Sen insåg Vera att hon var med barn. Först trodde hon att hon bara blivit sjuk, men till slut slog det henne – Niklas är pappan. Ett ögonblick övervägde hon att ta bort barnet – hon var ju för ung. Men snart insåg hon att det var bäst så. Då skulle hon åtminstone inte vara ensam. Hennes mamma klarade det, så hon skulle också lyckas. Pappan hade ändå aldrig varit till stor nytta, bara druckit. Folk skulle prata, sen glömma. När våren kom och hon tog av vinterjackan såg hela byn hennes mage. Alla skakade på huvudet – trubbel med flickan, tyckte de. Niklas kom förstås för att se vad hon tänkte göra. – “Vad annars? Jag föder barnet. Oroa dig inte, jag klarar det själv. Lev ditt liv,” sa Vera och fortsatte med hushållet, rodnaden från elden dansade på kinderna. Niklas log, men gick sin väg. Hon hade bestämt sig. Som vatten på en gås. Sommaren kom och stadsflickorna återvände, och Niklas glömde bort Vera. Hon kämpade på med trädgården, faster Maria kom och hjälpte till när magen blev för tung att böja sig med, och bar vatten från brunnen halvfulla hinkar. Magen växte, byns tanter spådde att barnet skulle bli en riktig liten starking. “Vi får väl se vem Gud sänder!” skämtade Vera. En morgon i mitten av september vaknade hon med en skarp smärta – det var dags. Hon rusade till faster Maria, som genast förstod allvaret. “Nu bråttom! Sitt ner, jag kommer!” Maria rusade ut till Niklas, som låg bakfull och förvirrad. När han insåg vad som hände skrek han: “Det är tio kilometer till sjukhuset! Ingen tid att hämta läkare – vi kör direkt! Samla ihop henne!” “Men hur ska vi köra lastbilen, då skakar vi henne sönder och samman,” klagade Maria. “Du följer med ifall något händer!” sa Niklas bestämt. De körde försiktigt på gångvägar och grus, Maria satt på en säck i lastbilen. När de väl kom till asfaltvägen gasade de på. Vera satt bredvid, bet ihop och höll om magen – Niklas blev spiknykter av stressen. När de nådde sjukhuset lämnade de Vera där. Maria skällde ut Niklas hela vägen tillbaka. “Inte rätt av dig – förstörde flickans liv! Hon är ensam och barn själv, och nu måste hon själv ta hand om ett barn. Hur ska det gå?” Innan bilen hann tillbaka till byn var Vera redan mamma till en stark liten pojke. Nästa morgon fick hon för första gången hålla och amma honom. Hon blickade skrämt på det röda, skrynkliga ansiktet, följde vad sjuksköterskorna sa. Hjärtat fylldes med kärlek och värme när hon pysslade om honom. “Kommer de och hämtar dig?” frågade den barska doktor vid utskrivning. Vera ryckte på axlarna: “Förmodligen inte.” Doktorn suckade och gick. Sjuksköterskan svepte in barnet i en filt, “Fjodor kör dig hem med sjukbilen – du kan inte ta bussen med nyfödd!” Vera tackade. Hon gick röd av skam genom sjukhuskorridoren, höll litet barn hårt intill hjärtat. Nu funderade hon – hur ska vi leva? Föräldrapenningen räcker knappt. Hon tyckte synd om både sig själv och sin lilla son, men när hon såg hans lilla rynkiga ansikte fylldes hon av ömhet och drev bort de tunga tankarna. Plötsligt stannade bilen. “Oj, efter två dagars regn står här stora vattenpölar – vi kommer ingenstans. Du får gå sista biten, knappt två kilometer kvar,” sade Fjodor. Med barnet sovande på armen kämpade hon sig fram längs kanten av vägen, genom djup lera. Ett av gamla skorna fastnade, och hon gick vidare med ett ben bar. När hon närmade sig byn var hon genomfrusen och trött, men såg att lampor lyste hemma. Hon öppnade dörren – innanför stod en barnsäng, en barnvagn och små kläder. Vid köksbordet satt Niklas sovande med huvudet på armarna. Han vaknade, såg henne i dörren – rödblommig och sliten, med barnet på armen och lera upp till knäna. Niklas rusade fram, tog barnet och lade honom i sängen, tände spisen och fixade varmt vatten åt Vera. Han hjälpte henne tvätta och byta om, lagade mat och värmde mjölk. När barnet grät rusade Vera fram och började amma framför Niklas, utan att skämmas. “Hur ska han heta?” frågade Niklas med hes röst. “Sergej – är det okej?” sa Vera, såg på honom med klara ögon fulla av kärlek och sorg. “Fint namn. Imorgon går vi och registrerar honom och gifter oss direkt.” “Det behövs inte …” började Vera, men Niklas avbröt. “Min son behöver en pappa. Nu har jag lekt färdigt – kanske är jag ingen superman, men jag lämnar inte min son!” Vera gav sitt tysta medgivande. Efter två år fick de en liten flicka också – de döpte henne till Nadja, efter Vera’s mamma. Det spelar ingen roll vilka misstag man gör i livet – det viktigaste är att de går att rätta till… Sådan är livets gång. Skriv gärna i kommentarerna vad du tycker om berättelsen – och lägg en tumme upp!

Jaha, flicka lilla, du gratulerar honom förgäves, han kommer inte gifta sig med dig.

Jag minns så väl när Tilde, bara sexton år gammal, förlorade sin mamma. Hennes pappa hade för länge sedan lämnat byn för att söka arbete i Göteborg, och sedan var han som uppslukad av jorden. Varken brev eller några pengar kom från honom.

Nästan alla i byn var med på begravningen och hjälpte till efter bästa förmåga. Moster Margareta, Tildes gudmor, tittade ofta förbi och gav råd om hushållet. Så småningom fick Tilde jobb på posten i grannbyn efter att ha avslutat grundskolan.

Tilde var reslig och stark, sådan som man brukar säga är “frisk som en nötkärna”. Rund ansikte, rosiga kinder, näsan knubbig men ögonen grå och klara. Flätan var tjock och ljust rågblond, och gick nästan ner till midjan.

Byns stiligaste kille hette Jesper. Två år sedan han kommit hem från lumpen, och tjejerna flockades kring honom. Även sommarbesökare från Stockholm kunde inte låta bli att snegla på honom.

Egentligen borde han ha blivit filmstjärna istället för att köra lastbil här. Han var inte direkt ute efter att stadga sig giftermål var inget han hade bråttom med.

Så kom moster Margareta och bad Jesper hjälpa Tilde att fixa staketet som höll på att falla. Utan en mans hjälp är det svårt att klara sig i byn. Tilde fixade kök och odling, men husarsysslorna var tunga att bära själv.

Jesper sade ja utan att tveka. Han kom över, kikade på staketet och började styra och ställa: “Hämta hammaren, spring och hämt spik, ge mig brädan där borta.” Tilde lydde snällt och sprang för att hjälpa honom med allt han behövde.

Hon blev allt rödare på kinderna, och flätan svängde fram och tillbaka på ryggen. När Jesper blev trött bjöd hon på kraftig ärtsoppa, och starkt svart te. Hon satt där och betraktade hur han högg i det hårda brödet med sina vita jämna tänder.

Jesper höll på med staketet i tre dagar, men den fjärde kom han bara för att hälsa på. Tilde bjöd på middag och innan de visste ordet av hade han stannat över natten. Så fortsatte det. Han gick alltid innan gryningen för att ingen skulle se honom, men i en by vet alla ändå.

Du, flicka lilla, gör dig inga förhoppningar, han kommer inte bli din man, och skulle han det så får du kämpa hårt med honom. När sommaren kommer trillar stadsflickorna in, vad ska du göra då? Du kommer bara plågas av svartsjuka. Du behöver en annan sorts kille, brukade moster Margareta säga med bekymrad röst.

Men vem i ungdomen lyssnar på den äldre visdomen?

Sen började Tilde förstå att hon väntade barn. Först trodde hon att hon blivit sjuk eller fått någon matförgiftning trötthet, illamående som kom och gick. Plötsligt slog insikten ned som en blixt: hon bar Jespers barn.

I sin förtvivlan ville hon först göra sig av med barnet hon ansåg sig för ung för detta ansvar. Men sedan tänkte hon att det kanske ändå var bäst så. Hon skulle inte behöva leva ensam längre.

Mamma klarade uppfostran Tilde skulle väl också klara det. Pappan hade aldrig varit till stor hjälp ändå, mest bara druckit. Folk skulle snacka, men det skulle gå över.

På våren, när Tilde tog av sig vinterjackan, såg hela byn hennes runda mage. Alla skakade på huvudet och pratade om eländet som drabbat flickan. Jesper kom förstås förbi och undrade vad hon tänkte göra.

Vad skulle jag annars gör? Jag föder barnet. Oroa dig inte, jag tar hand om det själv. Lev som du brukar, sade hon och for runt vid ugnen. De flammande röda skuggorna från elden lekte över hennes kinder och i ögonen.

Jesper såg ömsint på henne men gick därifrån. Beslutet var hennes. Som vatten på en gås. Sommaren följde och stadsflickorna kom. Jesper glömde nästan bort Tilde.

Hon kämpade tyst vidare med odlingen, och moster Margareta kom över för att hjälpa henne rensa ogräset. Det var svårt att böja sig med den stora magen. Hon bar vatten från brunnen, halvfulla hinkar åt gången. Kvinnorna i byn sa att hon skulle få en riktig liten hulk.

Jag tar vad Gud ger, skrattade Tilde.

I mitten av september vaknade hon av stark smärta, som om magen skulle spricka. Smärtan gick över, men kom tillbaka snart igen. Hon skyndade till moster Margareta. Hon förstod genast vad som var på gång.

Redan nu? Sitt kvar, jag fixar sa hon och rusade ut.

Hon sprang till Jesper. Lastbilen stod parkerad utanför huset. Sommargästerna med sina bilar hade redan åkt hem, men just den där kvällen hade Jesper blivit ordentligt påverkad.

Moster Margareta ruskade liv i honom. Jesper stirrade förvirrat och förstod ingenting till en början. Men när han fattade, utbrast han:

Men det är tio kilometer till sjukhuset! Om vi ska hämta läkaren och hinna tillbaka är barnet redan fött. Vi kör nu! Gör henne redo.

Men ska vi åka med lastbilen? Du skakar sönder henne, får fånga barnet längs vägen! sa Margareta högljutt.

Då följer du med oss, utifall att svarade Jesper bestämt.

De körde försiktigt över den gropiga vägen. Den ena gropen avlöste den andra. Margareta satt i lastutrymmet på en säck. När de nådde asfalt gick det snabbare.

Tilde satt hopkrupen i framsätet, bet sig i läppen för att inte skrika, höll händerna kring magen. Jesper blev nykter på sekunden.

Han sneglade på henne, kinderna spända, knogarna vita om ratten. Tänkte på sitt eget.

De hann fram. Tilde blev lämnad på sjukhuset, Jesper och Margareta körde tillbaka. Margareta skällde ut Jesper hela vägen:

Varför har du förstört flickans liv? Hon är ensam, inget stöd från sina föräldrar, och ett barn på väg. Hur ska hon klara detta själv?

Redan innan bilen nådde byn blev Tilde mamma till en stark och frisk pojke. Nästa morgon fick hon försöka amma honom själv, rädd och blyg, visste knappt hur man håller ett spädbarn.

Hon såg på sin skrynkliga lilla son och bet sig åter i läppen medan hon gjorde som barnmorskan sa.

Trots all rädsla darrade hennes hjärta av glädje. Hon undersökte honom noggrant, blåste försiktigt på den smala lilla pannan med de tunna, ljusa hårstråna hennes lycka var klumpig men äkta.

Har du någon som hämtar dig? frågade den strama överläkaren innan utskrivning.

Tilde ryckte på axlarna och skakade på huvudet:

Troligen inte.

Läkaren suckade och gick. Sjuksköterskan bäddade in pojken i en sjukhusfilt, tillräcklig för resan hem. Hon beordrade att filten skulle återlämnas.

Fritiof från sjukhuset kör dig hem till byn. Du kan ju inte ta linjebussen med spädbarn, sa hon med barsk ton.

Tilde tackade och gick genom sjukhuskorridoren med huvudet nere, röd av skam.

På vägen hem satt Tilde med pojken tätt intill bröstet och oroade sig för framtiden.

Föräldrapengen är knapp, knappt så det räcker till. Hon kände sig ledsen för sonen, som fått en så tuff start. När hon såg det lilla skrumpna ansiktet fylldes hjärtat med värme, och hon drev bort de tunga tankarna.

Plötsligt stannade bilen. Tilde såg frågande på Fritiof, en kortväxt man omkring femtio.

Vad är det?

Det har regnat i två dagar, ser du vilka vattenpölar? Varken att köra igenom eller förbi. En kan fastna. Det är bara traktorn eller lastbilen som klarar detta.

Sorry. Vi har bara två kilometer kvar. Orkar du gå? Han pekade mot en väg där vattnet såg ut som en ändlös sjö.

Babyn sov på armen. Bara att sitta var tungt nog. Hennes pojke var stark, men hur skulle hon gå den där vägen?

Tilde klättrade försiktigt ur bilen, tog fäste om sonen och började gå längst kanten av den stora pölen. Fötterna sjönk ner i den blöta leran, rädd att hon skulle snubbla.

Gamla slitna skor blev snart genomblöta, och hon ångrade att hon inte tagit gummistövlar till sjukhuset. Ena skon slets av och fastnade i leran. Tilde stannade och funderade hon fick inte loss den med en bebis på armen, så hon fick gå vidare med bara en sko.

När hon äntligen nådde byn hade skymningen fallit, och hon kände inte längre fötterna av kylan. Hon hade ingen styrka kvar att bli överraskad av att lamporna lyste i fönstren.

Hon steg upp på de torra trappstegen, fötterna isande kalla men svetten rann av ansträngningen. Hon öppnade dörren till stugan och stannade till.

Vid väggen stod en liten barnspjälsäng, en barnvagn, och i den låg fina babykläder. Jesper satt vid köksbordet med huvudet vilandes på armarna, han sov.

Han måste ha hört henne, eller känt hennes blick, för han slog upp ögonen. Tilde, rödmosig och trasslig, knappt stående, med sonen på armen. Hennes klänning var blöt och smutsig, benen täckta i lera och hon saknade en sko.

När han såg att hon bara hade en skor kastade han sig fram, tog barnet och lade ner honom i spjälsängen. Jesper gick till ugnen och tog fram en gryta med varmt vatten.

Han satte henne, hjälpte henne klä av sig, tvätta fötterna. Medan Tilde bytte om bakom kakelugnen stod det redan kokt potatis och en kanna mjölk på bordet.

När pojken började gråta rusade Tilde till honom, tog upp honom i famnen och började utan förlägenhet amma.

Vad har du kallat honom? frågade Jesper med rosslig röst.

Algot. Går det för sig? Hon såg upp på honom med sina klara ögon.

I hennes blick fanns så mycket sorg och kärlek att Jesper blev stum av känslor.

Fint namn. Imorgon går vi till församlingen registrerar honom och gifter oss på en gång.

Det är inte nödvändigt … började Tilde och såg på pojken som sög hennes bröst.

Min son ska ha en pappa. Nu är jag klar med mitt kringflackande. Om jag blir en bra man vet jag inte, men barnet ska inte lämnas.

Tilde nickade, utan att lyfta blicken.

Två år senare fick de en dotter också. Hon döptes till Svea, efter Tildes mamma.

Det spelar ingen roll vad man gör för misstag i början av livet det viktiga är att man alltid kan rätta till dem…

Så blev det med oss. Och jag har lärt mig att det viktigaste är att våga ta ansvar när det verkligen gäller.