– Du, pappa, kom inte hit mer! För när du går börjar mamma alltid gråta. Hon gråter ända till morgonen. – Jag somnar, vaknar, somnar igen och vaknar igen, men hon bara gråter och gråter. Jag frågar henne: “Mamma, varför gråter du? Är det för pappa?..” – Och hon säger att hon inte gråter, att hon bara snörvlar för att hon är förkyld. Men jag är ju stor nu och vet att det inte finns någon sån förkylning där rösten blir tårfylld. Olles pappa satt med sin dotter vid ett bord på ett café och rörde om sin kaffe i en pytteliten vit kopp som redan hunnit kallna. Olle hade knappt rört sin glass, trots att det framför henne i skålen låg ett konstverk: färgglada kulor, täckta med ett grönt blad och ett körsbär, och allt dränkt i choklad. Vilken sexårig tjej som helst skulle fallit för den praktfulla glassen. Men inte Olle, för hon hade redan, förra fredagen tror hon, bestämt sig för att prata allvar med pappa. Pappa var tyst länge och sa sedan: – Vad ska vi göra nu, Olle? Inte ses alls? Hur ska jag då leva?.. Olle rynkade näsan, lika fin och lite potatisformad som mammas, tänkte hon. Sedan sa hon: – Nej, pappa. Jag kan inte heller vara utan dig. Vi gör så här – du ringer till mamma och säger att du hämtar mig från förskolan varje fredag. – Då går vi ut tillsammans, och vill du ha kaffe eller glass kan vi fika på café. Du kan berätta hur det är mellan dig och mamma. Sedan blev hon tyst igen, funderade och fortsatte efter en minut: – Och om du vill se mamma så filmar jag henne med min mobil varje vecka och visar bilderna för dig. Vill du det? Pappa tittade inte på sin kloka dotter, han log lite och nickade: – Bra, så gör vi, mitt barn… Olle suckade lättat. Hon tog sin glass, men samtalet var inte slut; nu skulle det viktigaste sägas. Och när färgglada mustascher bildats under näsan av glass, slickade hon av dem, blev allvarlig och nästan vuxen. Nästan som en kvinna. Som måste ta hand om sin man. Även om den mannen redan är gammal: pappa hade ju födelsedag förra veckan. Olle hade ritat ett kort till honom på förskolan och färglagt den stora siffran “28”. Olles ansikte blev allvarligt, hon rynkade pannan och sa: – Jag tror du borde gifta dig… Och ljög generöst: – Du är ju… inte så gammal än… Pappa uppskattade dotterns “välvilja” och skrattade: – Säg inte “inte så gammal”… Olle fortsatte entusiastiskt: – Inte så gammal, inte så gammal! Farbror Sören, som varit hos mamma två gånger redan, han är ju till och med lite skallig. Där uppe… Och Olle visade själv på huvudet, och strök sina mjuka lockar. Sedan märkte hon att pappa blev spänd och stirrade på henne – hon hade råkat avslöja mammas hemlighet. Så hon täckte munnen med händerna och öppnade ögonen stort av skräck och förvirring. – Farbror Sören? Vilken “farbror Sören” har börjat gästa er? Är det mammas chef? – sa pappa nästan högt, så hela caféet hörde. – Jag vet inte, pappa… Jag tror det är mammas chef. Han kommer, ger mig godis. Och tårta till oss alla. – Och dessutom, – Olle tvekar om hon ska dela denna hemlighet med pappa – blommor till mamma. Pappa knöt ihop fingrarna, höll dem på bordet och stirrade länge. Olle förstod att just nu, precis nu, beslöt pappa något väldigt viktigt i sitt liv. Därför väntade den unga kvinnan, hon skyndade honom inte till slutsatser. Hon visste, eller anade, att alla män är trögtänkta, och måste knuffas till rätt beslut. Och vem ska knuffa om inte en kvinna – särskilt en av de viktigaste i hans liv? Pappa var tyst, tyst, och slutligen tog han mod till sig. Han suckade högt, lyfte huvudet och sa… Om Olle varit lite äldre hade hon förstått att han sa det med tonläget Otello använde till Desdemona. Men än så länge visste hon inget om Otello och Desdemona, eller andra stora älskande. Hon samlade bara livserfarenhet, såg hur folk var glada och ibland sårade av små saker. Så sa pappa: – Kom, Olle. Det är sent, jag går med dig hem. Och pratar med mamma. Vad pappa skulle säga till mamma frågade Olle inte, men hon förstod att det var viktigt och skyndade sig att äta upp glassen. Sedan fattade hon att pappas beslut var viktigare än den godaste glassen, så hon slängde skeden på bordet, hoppade ner från stolen, torkade munnen med handryggen, snörvlade och tittade rakt på pappa: – Jag är redo. Nu går vi… Hem gick de inte – de sprang nästan. Snarare så sprang pappa, men Olle höll han i handen, så hon nästan “fladdrade” som en flagga. När de kom in i porten stängdes hissdörrarna långsamt och någon granne åkte uppåt. Pappa tittade förvirrat på Olle. Hon tittade upp på honom och frågade: – Nå? Vad väntar vi på? Vi bor ju bara på sjunde våningen… Pappa tog upp Olle i famnen och rusade upp för trapporna. När mamma efter pappas nervösa ringningar till slut öppnade dörren, började pappa direkt med det viktigaste: – Du kan inte göra så här! Vadå Sören? Jag älskar ju dig. Och vi har Olle… Sedan, utan att släppa Olle, kramade han även mamma. Och Olle omfamnade dem båda om halsen och blundade. För de vuxna kysstes… Så kan det vara i livet: två vilsna vuxna som räddas av ett litet barn som älskar dem båda, och de älskar henne och varandra, men håller fast vid sin stolthet och sina sår… Skriv gärna vad du tycker om berättelsen i kommentarerna! Gilla gärna om du tycker om den.