Mitt ex dök upp en lördag eftermiddag med en bukett blommor större än min tvättkorg, en hög Marabou-choklad, en presentpåse och den där leendet jag inte sett sen kronprinsen var liten. Jag tänkte direkt att han väl kommit för att be om ursäkt eller reda ut det där smågrälet vi råkade lämna på is. Det hela var suspekt, eftersom han efter uppbrottet varit kallare än ett isskridskodisko i Luleå som om jag vore någon han mött på pendeln.
Direkt innanför dörren började han prata om hur mycket han tänkt på mig, som att jag tydligen var kvinnan i hans liv, och hur han insett alla misstag. Han pratade så fort att jag nästan trodde han repat texten framför spegeln hemma. Jag bara stod där och lyssnade och fattade ingenting av denna plötsliga våg av ömhet efter månader av total radiotystnad. Men han tryckte sig närmare, gav mig en kram och sa att vi skulle ta tillbaka det som var vårt.
Mitt i allt tog han fram en parfym, ett armband och en låda med ett brev i hela rasket, som hämtat ur en romantisk dramakomedi på SVT. Sedan började han förklara att vi borde ge förhållandet en ny chans, att han förändrats och ville göra allting rätt med mig. Jag började känna ett lätt obehag det kändes för bra för att vara sant. Han var aldrig så här omtänksam när vi faktiskt var ihop.
Sanningen kröp fram när jag bad honom sätta sig och frågade rakt ut vad han egentligen ville. Då började han snurra in sig. Det var visst ett litet bankproblem, och han behövde en borgensman för ett företag som skulle gynna oss båda, och det som fattades var min signatur, ja precis mitt BankID.
Då trillade tjugokronan ner: kärleksbomben och presentkalaset hade bara ett syfte min namnteckning.
Jag sa till honom, lugnt men bestämt, att jag inte skulle skriva under något. På tre sekunder försvann charmen. Han kastade blommorna på bordet och började gasta om hur jag kunde tvivla på honom, att det här var livets chans. Han lät nästan som att jag hade en skuld till honom. Han hade till och med mage att säga att om jag fortfarande ville ha honom, ja då fick jag allt hjälpa till. Det som byggts upp på en kvart hade nu krackelerat.
När han märkte att det inte fanns en chans att övertala mig bytte han taktik. Nu var det synd-om-mig-looken. Utan detta lån, sa han, var han förlorad, men om jag hjälpte honom skulle han officiellt komma tillbaka och vi kunde börja om från början. Helt skamlöst blandade han ihop försoning med behovet av slantar. Det var då jag verkligen fattade att hela denna föreställning blommor, gåvor, kärleksord var ett skådespel för en signatur.
Till sist, när jag en gång för alla vägrade, packade han snabbt ihop i princip allt: tog med sig chokladen, stoppade ner parfymen och snodde även armbandet igen. Blommorna lämnade han slängda på golvet. Han stormade ut och kallade mig otacksam, och bad mig aldrig klaga på att han inte försökt rädda förhållandet. Dörren smälldes igen med en smäll som om jag någonsin varit skyldig honom julklapparna från 2002.
Så var det med den där försoningen den höll i exakt femton minuter.
