Min man lämnade mig efter elva år som gifta, och när han förklarade varför, var det så märkligt enkelt: enligt honom hade jag slutat ta hand om mig själv. Han sa att det hade pågått länge, trots att han aldrig talat direkt om det.
Vi möttes en gång när Stockholm glittrade, och då var jag noga med allt smink, noggrant valda kläder, håret som glänste. Jag hade mitt jobb, gick ut ibland, jag såg till att ha tid för mig själv. Sedan kom barnen, vardagen, plikterna. Jag jobbade vidare, men tog också över hemmet, maten, städningen, alla tandläkarbesök, det där tysta som håller vår lilla värld upprätt men aldrig märks i bruset.
Mina dagar vaknade vid fem, och kvällarna dog långt efter midnatt. Ofta gick jag ut utan smink, inte för att jag sket i det, utan för att det inte fanns någon tid kvar i min kalender. Jag slängde på mig första rena plagget i garderoben. Tröttheten dröp av mig som dimman i Götaland en sen oktobermorgon. Han kom hem, åt sin lax, slog sig ner vor tv:n och slumrade till. Aldrig ett “hur mår du, behöver du något?”
Så småningom började kommentarerna droppa in, som regn genom ett trasigt fönster. Att jag inte brydde mig mer som förr. Att jag undvek klänningar. Att jag såg sjaskig ut. Jag trodde mest det var hans dåliga dagar. Tänk att de orden kunde bli anledningen att gå. Han sa aldrig jag känner mig långt bort från dig eller vi måste prata. Han bara packade resväskan och gled bort.
Den morgonen han lämnade mig sa han det rakt ut. Det känns inte likadant längre, sa han, att jag förändrats, att han saknade kvinnan som smyckade sig för hans skull. Jag påminde honom om allt jag gjorde för vårt hem, barnen, för oss. Han sa att det aldrig var nog. Han behövde känna stolthet över kvinnan vid sin sida.
Han bar ut sin väska i tystnaden av en söndag. Några dagar senare förstod jag att han redan var ute med någon ny. En kvinna utan barn, fri att gå på SATS och alltid tid att måla läpparna rött. Det var då jag förstod: det var aldrig mascaran som var problemet.
Idag ringer väckarklockan fortfarande alldeles för tidigt, jag jobbar, jag håller ihop vårt hem. Jag pysslar om mig själv men nu är det för mig, när jag själv känner för det, inte för någon annan. Jag slutade inte med att ta hand om mig på grund av kärlekens brist, utan för att jag bar hela vårt liv på mina axlar. Trots det, så gick han ändå. Jag tänker ibland på att köpa årskort till Friskis, men har varken lust eller tid. Fast det spelar nog ingen roll innerst inne ville han aldrig ha just mig ändå.






