Men hur kan jag lägga en sådan börda på er? Inte ens min pappa och Tove ville ta hand om honom.
Malin, min älskade dotter, tänk efter! Vem är det du tänker gifta dig med! suckade mamma, samtidigt som hon rättade till min slöja.
Kan du åtminstone berätta vad det är med Simon som du inte tycker om? frågade jag, förvirrad av hennes tårar.
Hur kan du? Hans mamma jobbar i Konsum och är otrevlig mot alla. Hans pappa försvann, ingen vet vart, och när han väl var här, satt han mest på Stampen och drack.
Morfar drack också, och mormor sprang efter honom över hela byn. Vad spelar det för roll?
Din morfar var åtminstone respekterad, han satt i fullmäktige.
Men mormor hade det inte lättare för det. Jag minns fortfarande när jag var liten hur rädd hon var för honom. Men mamma, med Simon kommer allt bli bra. Döma folk efter deras föräldrar är orättvist.
Vänta bara tills ni får barn, då kommer du att förstå! röt mamma, och jag suckade tyst.
Det är tungt att leva när mamma aldrig förmår ändra sin åsikt om Simon.
Men ändå vi gifte oss. Trots allt. Och Simons farmors hus nere i samhället blev vårt, även om hans pappa, ja, han är försvunnen och har alltid varit det.
Simon började renovera huset och snart hade vi en riktig villa, helt modern och med alla bekvämligheter. Så varför pratade mamma illa om honom då?
Ett år efter bröllopet föddes vår son, Isak. Fyra år senare kom lilla Siri. Men när barnen var sjuka eller hittade på något galet, dök mamma alltid upp med ett: “Vad var det jag sa!” Och så tillade hon: “Små barn, små bekymmer! Vänta bara tills de blir större, med den där bakgrunden.”
Jag försökte ignorera mammas gnäll, hon gjorde det mer av gammal vana. Jag hade ju gått emot hennes vilja, gift mig utan hennes välsignelse.
Mamma har alltid varit sådan vill bestämma, styra upp. Men innerst inne har hon accepterat Simon, och jag vet att hon ibland faktiskt tycker att min Simon är fantastiskt snäll.
Men säga det högt? Nej! Då skulle hon ju erkänna att hon haft fel. Och det går ju verkligen inte. Hon älskar barnbarnen mer än allt och om någonting skulle hända dem, skulle hon vara först att slänga sig i Mälaren i ren förtvivlan.
Men ändå, ibland oroade jag mig över de “stora problemen” som mamma alltid pratade om.
Och barnen växte upp. Isak tog studenten och skulle börja på Handelshögskolan i Uppsala, bara 143 kilometer bort.
Men med mammahjärtat känns 143 kilometer som avståndet mellan jorden och Mars. Så långt borta!
De första nätterna sov jag inte alls. Vart tog min pojke vägen? Har någon varit elak mot honom? Har han ätit ordentligt? Kommer Uppsala att förstöra honom min snälla Isak?
Först bodde Isak i studentkorridor, i ett rum som landsbygdsbarn brukar få. Men jag stod inte ut. Övertalade Simon att vi skulle hyra en etta åt Isak i stan. Och Isak bestämde sig för att delvis betala själv och tog extrajobb på nätet teknisk, som han är!
Varje helg for jag upp till Uppsala, tittade till Isak, städade lite, lagade mat. Det lustiga var att det alltid var prydligt hos honom så olikt när Isak bodde hemma och hans rum var en katastrof. Och maten hemlagade kåldolmar ena veckan, ugnsstekt lax nästa. Jo, min grabb är smart!
Efter ett tag började Simon protestera mot mina ständiga resor.
Malin! Nu får du släppa Isak! Du kväver honom! Och du har inte tid med mig alls! Här sitter jag, du vet, och väntar. Kanske jag skulle flytta hem till Linda på posten, hon hälsar på alla…
Skämtade förstås, men han fick mig att haja till. Vad gör jag utan Simon, om han faktiskt flyttar till Linda? Nej, han har rätt. Dags att låta Isak leva sitt eget liv.
Jag fortsatte att kackla lite, som en hönsmamma, men lärde mig så småningom att släppa taget. Och det var kanske dumt.
Så ringde de från institutionen Isak hade skolkat så mycket att han var nära att bli avstängd! Hur kunde detta vara sant? Min Isak? Jag blev helt förkrossad, tog ledigt från jobbet och for till Uppsala själv. Den här gången stoppade inte ens Simon mig, jag var som en pansarvagn.
Isak hade inte väntat sig mig. Inte städat, inte dolt anledningen till skolkandet.
Anledningen: en flicka vid namn Tyra. Vacker som en ängel.
Det som var överraskande? Förutom Tyra, fanns där en baby. En liten pojke, knappt ett år gammal.
Jag insåg direkt. Den här flickan vill få min son att gifta sig med henne, och göra honom till pappa åt hennes barn.
Visst, nu för tiden händer sådant men Isak är så ung! Och flickan ser knappt ut att vara arton. När hann hon bli mamma själv?
Inombords stormade det, men jag höll igen. Hälsade på Tyra, stängde dörren till köket och satte mig ner med Isak.
Isak, är du kär på riktigt? frågade jag, med en konstlad leende.
Ja mamma, det är jag, svarade Isak med värme.
Och skolan då? Hur hade du tänkt lösa det?
Jag har hamnat efter, men jag lovar, det ordnar sig. Det är bara en svår period just nu.
Vill du berätta vad det är för period?
Det kan jag inte, mamma. Det är inte min hemlighet. Men du lär känna Tyra snart.
Jag vågade inte pusha, och åkte hem.
Det är ditt fel! skällde jag på Simon. Du skulle ge Isak frihet, och nu går det så här. Vad ska vi göra?
Vad är problemet? undrade han. Spelar det någon roll om barnet redan finns? Om Isak älskar dem, så är de vår familj nu.
Är du verkligen beredd att bli morfar till någon annans barn?
Varför inte? Jag förstod redan när vi fick egna barn, att man en dag blir morfar.
Men till någon annans barn!
Malin, säger Simon mjukt, ett barn är aldrig någon annans. Fundera på det.
Simon gick och lade sig i gästrummet, och jag vandrade runt ensam. Ilsken på allt och alla livet, Tyra, Isak, till och med Simon för att han försvarade dem. Men nästa morgon var jag mera lugn. För Simon har nästan alltid rätt.
Barnet det kan ju inte hjälpa sin situation. Och Tyra, hon har säkert inte valt detta själv. Mot morgonen låg jag gråtfärdig bredvid Simon och bad om förlåtelse.
Förlåt mig, Simon, jag älskar er alla så mycket!
Kom hit nu, knasiga kvinna! sa han och lyfte på täcket, och så somnade vi ihop, med ett lyckligt leende på mina läppar. Ja, nu blir jag mormor. Vad är väl det? Barnet, Oskar, är ju underbar!
Men det blev inte riktigt som jag trodde. Några veckor senare berättade Isak att han skulle plugga kvällskurser, och att han och Tyra ville gifta sig.
Jag lät det sjunka in innan vi åkte till Uppsala över helgen. Jag visste att Simon skulle hjälpa oss vara sansade, han har alltid varit lugnast. Men inom mig kokade en vilja att göra revolt. Jag hade kunnat hugga ned en hel vinters ved på den här frustrationen!
Tyra mötte oss i hallen, tårögd.
Förlåt, jag vill inte att Isak ska ta så mycket ansvar, men han är så envis. Ni vet.
Envis är han, sa Simon och tog av sig skorna. Men han är klok. Och har han valt, då behövs det nog. Sätt dig och ta det lugnt, Tyra vi diskuterar allt!
Vi gick till köket. Isak var ute och handlade.
Han skulle köpa mjölk, kommer snart, sa Tyra.
Varför ber du om ursäkt, hela tiden? undrade Simon. Vi har inte ens bestämt om du har gjort något fel. Kan vi få lite te nu? Jag har kört 143 kilometer idag.
Oj, förlåt, sa Tyra hastigt.
Simon himlade med ögonen, och Tyra log lite generat. Jag såg att Simon redan var på Tyra och Isaks sida, så jag suckade tyst för mig själv.
Vi satt där med kaffe och Tyras hemgjorda havrekakor (som jag vet att Isak aldrig skulle kunna baka själv!). Då kom Isak hem.
Han såg bekymrad ut men hade den där nya hårda glansen i ögonen något vuxet, manligt. För första gången kändes det som om jag inte längre hade rätt att bestämma över min son.
Så ni ska gifta er? sa Simon när vi satt oss vid bordet.
Ja, det är bestämt, svarade Isak.
Okej. Men varför så bråttom? Väntar ni barn?
Nej, utbrast Tyra och rodnade.
Jag fick en känsla kanske de fortfarande knappt hade hunnit bli ett par på riktigt, ens? Helt otänkbart, men…
Varför så bråttom, då?
Annars hamnar Oskar på barnhem, svarade Tyra tyst.
Hur då? frågade Simon strängt.
Hans mamma dog… viskade Tyra, och hennes läppar skakade.
Du måste inte berätta, Tyra! sa Isak. Mamma, pappa, ni behöver egentligen bara veta det jag har sagt på telefon. Resten är mellan oss.
Isak, låt mig, avbröt Tyra. Om vi är en familj, är det era bekymmer också. Jag vill inte dölja något.
Tyra blev tyst, och jag såg att hon och Isak höll varandras händer.
Men Oskar är väl din son? vågade jag fråga.
Nej, han är min lillebror, egentligen bara halvsyskon.
Jag ville bara springa och omfamna alla. Men höll mig lugn. Tyra fortsatte:
Min mamma gick bort i häktet, hon hade ett medfött hjärtfel. Men hon levde länge, trots allt. Hon hade svårt temperament, och livet var hårt mot henne.
Hon sörplade lite te, tvekade, men fortsatte Isak höll hennes hand, Simon och jag försökte bryta av, men hon insisterade:
Första gången hamnade mamma i fängelse efter att ha kört på en gammal dam på övergångsstället, mitt under ett bråk med min pappa. Det stod till och med i Dagens Nyheter.
När mamma satt inne tog pappa mig, och vi levde själva. Han gifte sig igen innan mamma kom ut. Jag kan inte klandra pappa han orkade inte med mamma. Hans nya fru, Tove, är snäll vi har det bra. Det är kanske tack vare pappa och Tove som jag mådde så bra och fick en trygg uppväxt.
Tyra var tyst en stund. De höll varandra hårt.
För tre år sen förälskade sig mamma i Dennis, tio år yngre. Oskar föddes. Jag var lycklig över lillebror. Men enligt domstolen grälade de jämt grannar hörde glass som slogs sönder, skrik och bråk.
En dag, när mamma blev svartsjuk på Dennis, och de grälade, knuffade hon honom. Han snubblade, föll och slog huvudet. Han dog två dagar senare på sjukhuset, och mamma häktades.
Tyra tog ett djupt andetag och fortsatte:
Hon gick bort innan rättegången, hjärtat stannade i häktet. Döm henne inte hårt! Hon var som en kolibri färgstark, rastlös och omöjlig att kontrollera. Men jag älskade henne.
Simon bröt tystnaden:
Förlåt oss, Tyra, att du måste berätta. Men du har rätt, vi är familj nu, och måste hjälpa varandra.
Skamligt nog ville jag skrika: “Vad gör du, Isak! Du kan inte ta på dig sådant, vi har aldrig haft kriminalitet i släkten!”
Men då kom minnet över mig brudklänningen, mamma gråtandes och försökte hindra mig från att gifta mig med Simon.
Jag tänkte: “Malin, du ska inte döma folk utifrån deras familj! Det vet du själv, bättre än någon!”
Då kom en galen idé till mig. Jag tittade på Simon, som log i samförstånd. Han var med på noterna!
Vad säger ni vi kan ta hand om Oskar hos oss. Ni får vänta med giftermål och slutföra era studier.
Va? sa Tyra förvånat.
Pappa, kom igen! utbrast Isak.
I byn blir Oskar lycklig du minns din egen barndom, Isak. Ni kan alltid ta hem honom senare.
Vi har all kärlek och energi kvar, och Siri bryr sig ändå mest om sina kompisar nu än om oss, tillade jag.
Men jag kan väl inte belasta er med det? Inte ens min pappa och Tove ville ta Oskar.
Vi märkte knappt att Oskar vaknat, kröp ner från soffan och sträckte armarna mot Simon.
Oj, så tung börda, skojade Simon och lyfte upp Oskar.
Simon, du är helt okej som pappa men som morfar, är du inte så tokig! sa jag skrattande.
Vänta bara, sa han med flin, jag ska visa dig morfar i natt!
Barnen protesterade lite, men insåg att det blev bäst att låta Oskar komma till oss. Och att bli hans familj blev faktiskt enklare än vi trott.
Handläggaren från socialen sa att det är vanligt nu äldre par tar hand om barn, barnen är vuxna men längtan efter närhet är kvar. Vi hade massor av energi kvar Simon och jag kände oss yngre än på länge!
När jag satt uppe om nätterna och tröstade Oskar, grät jag både av tacksamhet och oväntad lycka.
Mamma, förstås, skällde ut oss för vårt beslut. Men hon älskade Oskar mest av alla och han henne förstås.
Malin! Vad gör ni egentligen! suckade mamma, och sedan, vände sig till Oskar, gullade: Oj, vilka söta ögon som sluter sig, är du trött nu?
Och strax igen:
Vad tänker ni på, Malin? Vems små fingrar har smutsat ner sig nu? Hur ska det gå för er? Var är Oskar nu, vart har han gömt sig?!
