Ett samtalston från min svärdotters telefon förändrade min vilja att hjälpa en ung familj att hitta en lägenhet
Jag bor ensam i en vacker enrumslägenhet mitt i Stockholms innerstad. Min make gick bort för fem år sedan, och från min moster ärvde jag en annan bostad en tvårummare i ett område som kanske inte är lika exklusivt, men fortfarande trevligt och välskött. Där har jag haft hyresgäster ett ungt par som alltid varit skötsamma, kommit för att betala hyran varje månad och tagit hand om lägenheten exemplariskt. Under två år fanns det ingenting att klaga över.
När min son gifte sig, bestämde han och hans fru min svärdotter att stå på egna ben. De hyrde en egen lägenhet och började spara ihop till den första insatsen för ett lån. Jag hade inget emot deras beslut, även om jag redan då tänkte att jag en dag skulle ge dem mosterns lägenhet i gåva, så att de själva fick bestämma om de ville sälja den, renovera eller inreda den på sitt sätt.
Ett år efter bröllopet fick de sitt första barn, och när jag blev farmor blev jag ännu mer säker på att överlåta tvårummaren till min son. Men bara för en vecka sedan ändrades allt.
Det var strax efter att jag fyllde 60. Jag bestämde mig för att ordna en vacker fest, mest för min egen skull, och hyrde ett rum på en mysig restaurang, bjöd in många gamla vänner, bekanta och självklart min son och svärdotter.
Min kontakt med svärdottern har alltid varit vänlig men aningen komplicerad. Hon är känslomänniska, ibland får hon utbrott som inte alltid är särskilt trevliga mot mig. Jag har alltid förklarat det med hennes ungdom och att hon har mycket att lära. Men sättet hon satte mig i situationen den kvällen förändrade min syn på henne helt.
Son och svärdotter kom till restaurangen med sitt lilla barn. Ljudnivån var egentligen inget för en bebis, vilket min svärdotter också påpekade de tänkte stanna bara en timme, och jag förstod och accepterade det.
När det var dags för dem att gå, kunde inte min svärdotter hitta sin mobil. Jag hjälpte till att leta och ringde hennes nummer för att underlätta.
Plötsligt ekade ett ilsket morrande, skällande och ylande från ett hörn i restaurangen, som satt på hennes ringsignal! Alla gästerna vände sig chockat mot ljudet, och min svärdotter, blossande röd i ansiktet, skyndade fram till fönstret, tog sin mobil och avbröt samtalet.
Mina vänner och släktingar tittade på henne, sedan på mig, och stämningen blev tryckt. Min bror försökte avleda uppmärksamheten, satte på musik och höll ett nytt skål för mig, men det var uppenbart att något hade förändrats.
Resten av kvällen såg jag hur gästerna mumlade med varandra och diskuterade ringsignalen som min svärdotter lagt på mitt nummer ett obscent hundskall som alla hade hört. Nästa morgon frågade jag min son om han visste något om det han måste ju själv ha hört signalen flera gånger men han ryckte bara på axlarna.
Sedan dess har jag tagit ett steg tillbaka i kontakten med dem, och överlåtelsen av lägenheten får vänta tills vår relation känns bättre. Jag önskar åtminstone en ursäkt från min svärdotter och min son. Om de nu tycker att jag är värd ett hundskall, så är det deras sak. Men någon gåva från mig är inget de kan ta för givet.
