Ett helt år av att ge pengar till barnen för att betala ett lån! Aldrig mer en krona till!
Min man och jag hade bara ett barn, en son som nu själv är vuxen och har egen familj. Vi har till och med blivit morföräldrar.
Jag växte upp i folkhemstidens Sverige, och gifte mig inte förrän jag fyllt trettio. På den tiden ansågs man vara en gammal mö om man väntade så länge. Det var självklart att man genast skulle skaffa barn så snart man gift sig. Att inte få barn på den tiden var som att vara märkt av skam.
Min man och jag valde att bara få en son och kände att det räckte gott. Vi var båda utbildade och insåg redan då hur mycket pengar det faktiskt krävs för att ta hand om och ge ett barn en bra framtid. Ju fler barn, desto högre kostnader.
När vi bestämde oss för att stanna vid ett barn var det ett välgrundat beslut. Vi har kunnat ge vår son en riktigt bra uppväxt med utbildning och trygghet, samtidigt som vi byggde upp våra egna liv och sparade ihop till en stabil tillvaro.
Men vår son såg annorlunda på saken. Kort efter bröllopet blev hans hustru som heter Sigrid gravid och vi blev morföräldrar för första gången. De hade inget eget boende, så de tog ett bostadslån på banken. På något vis lyckades de hålla betalningarna uppe varje månad. Men ganska snart blev Sigrid gravid igen. Självklart frågade jag dem hur de egentligen tänkt sig två barn, lån på lägenheten, och inte särskilt mycket pengar? De blev arga och sa att de skulle klara sig själva, och jag bestämde mig för att låta dem göra det.
Under en längre tid gick det någorlunda. Men så slutade Sigrid arbeta eftersom hon snart skulle föda, och strax därpå blev vår son uppsagd. Vad skulle de ta sig till då? Till slut flyttade de in i vår egen lägenhet, den vi annars hyrde ut. Och min man, Erik, sa att vi måste hjälpa dem betala lånet. Så vi tillbringade ett helt år med att lägga undan av våra pensioner för att betala av deras bolån, månad efter månad. Jag trodde att vi gjorde något gott som föräldrar, att vi stöttade våra barn och barnbarn på bästa sätt. Men riktigt så blev det tyvärr inte.
Nyligen fick jag veta att lånet inte alls hade betalats som det skulle, utan att det varit efter med betalningarna i ett halvår. Var hade pengarna tagit vägen? Min man är arg och säger att han inte orkar mer. Jag själv är bedrövad och vet knappt vad jag ska tänka eller göra. Vi försökte hjälpa våra barn, men de har bara lutat sig tillbaka och låtit oss kämpa. Och nu? Ja, det får tiden utvisa.
