“Man måste säga till i förväg, jag har inte förberett något! Vet du hur dyrt det är att ta emot gäster?!”, skriker svärmor Jag är en vanlig svärdotter, heltidsarbetande och utan några höga hästar. Jag och min man bor i en egen lägenhet i Stockholm, som vi klarar själva – bolån, elräkningar och jobb från morgon till kväll. Svärmor bor på landet i Småland, likaså svägerskan. Allt hade varit okej – om de inte hade bestämt att vår lägenhet är en helgretreat. Först lät det trevligt: – Vi tittar förbi i lördags. – Bara lite snabbt. – Vi är ju släkt! Javisst, “lite snabbt” betyder att de sover över; “titta förbi” är med väskor, tomma kastruller och förväntan på festmåltid. Varje helg samma sak: efter jobbet springer jag på ICA, lagar mat, dukar, ler och städar halva natten efteråt. Valentina, min svärmor, sitter och kommenterar: – Varför är det ingen majs i salladen? – Jag vill ha mustigare ärtsoppa. – Så här gör vi inte i Småland. Och svägerskan fyller på: – Oj, jag är så trött efter resan. – Och ingen efterrätt? Aldrig något: “Tack”, “Behöver du hjälp?” En gång orkade jag inte mer och sade till min man: – Jag är inte någon hushållerska, jag vill inte vara servitris åt din familj varje helg. – Kanske vi borde göra något åt det. Då fick jag en idé. Nästa gång ringer svärmor: – Vi kommer på lördag. – Oj, vi har andra planer till helgen, svarar jag lugnt. – Vilka planer då? – Våra egna bara. Vet du vad? Vi åkte faktiskt – men inte på “planerna” utan till Valentina på landet. På lördag morgon står vi på hennes gård. Svärmor öppnar dörren – och fryser till. – Vad händer här?! – Vi hälsar på. Bara lite snabbt. – Man måste ju säga till i förväg, jag har inte förberett något! Vet du hur dyrt det är att ta emot gäster?! Jag tittar på henne och säger lugnt: – Ser du, såhär har jag det varje helg. – Så du ville lära mig en läxa?! Otroligt fräckt! Hon skrek så att grannarna tittade ut, och vi åkte hem. Och vet du vad som hände sen? Inget mer “vi tittar förbi” och inga spontana helger i mitt kök. Ibland måste man visa folk hur det känns att stå i ens skor för att bli förstådd. Tycker du att jag gjorde rätt? Hur skulle du ha gjort i samma situation?

Man bör ju verkligen varna i förväg, jag har ju inte förberett någonting! Vet ni ens vad det kostar att ta emot gäster?! skrek min svärmor, Inga-Lill.

Jag är svärdottern: vanlig, jobbar heltid, varken prinsessa eller hushållerska. Jag och min man bor i vår egen lägenhet i centrala Göteborg, som vi själva kämpar för bolån, elräkningar, och jobb från gryning till kväll.

Svärmor, Inga-Lill, bor ute på landet i Småland, tillsammans med min svägerska, Gunilla. Allt hade väl varit frid och fröjd, om inte de bestämt sig att vår lägenhet var typ som ett gratis spa över helgen. I början var det nästan gulligt:

Vi kikar väl förbi på lördag.

Bara en snabbis.

Vi är ju ändå släkt.

Jo tjena, en snabbis betyder dygnspass med övernattning; kikar förbi blir flera kassar, tomma kastruller och blickar som väntar festmåltid och fyra rätters.

Varje helg samma visa: jag, trött efter jobbet, springer på ICA, städar, lagar mat, dukar, ler som en svensk flagga och diskar till midnatt. Inga-Lill sitter och kommenterar allt:

Varför är det ingen majs i salladen?

Jag gillar min ärtsoppa med mer fläsk.

Så där gör man inte ute i bygden.

Och Gunilla fyller på:

Oj, så trött jag är efter resan.

Finns det ingen kladdkaka?

Noll tack, noll kan jag hjälpa till?

Till slut brister jag och säger till min man, Lars:

Jag är inte er hushållerska. Jag tänker inte vara helgpersonal åt din familj.

Kanske dags att göra något åt det, säger han.

Då fick jag en fantastisk idé.

Nästa gång ringer svärmor:

Vi kommer över på lördag.

Oj, faktiskt har vi redan planer till helgen, svarar jag lugnt.

Vad för planer?

Våra egna.

Och vet ni? Vi åkte faktiskt, men inte på planer utan hem till Inga-Lill! På lördag morgon står vi där på hennes bro. Hon öppnar dörren och fryser till is.

Vad i hela friden?!

Vi kommer bara över en snabbis. Inte länge.

Man ska ju förvarna! Jag har ju inte lagat något! Vet ni vad det kostar att ha gäster?! (Sa Inga-Lill, medan hon räknade ut om budgeten räckte till ett paket bryggkaffe)

Jag tittar på henne och säger med den lugnaste rösten i Västra Götaland:

Ser du, så här har jag det varje helg.

Har du försökt läxa upp mig nu?! Din fräckis!

Svärmor lät så högt att grannarna stannade mitt i sin fika och vi tog tåget hem.

Det roligaste av allt? Inga oinbjudna besök efter det. Inga vi kikar förbi och inga helger i mitt kök. Ibland måste man bara visa folk hur det känns att stå i ens skor eller i det här fallet, trampa omkring i någon annans tofflor.

Vad tycker ni, gjorde jag rätt? Hur hade ni gjort i en likadan situation?