— Jag kunde inte överge honom, mamma, — viskade Nikita. — Förstår du? Jag kunde bara inte Nikita var fjorton år, och hela världen verkade vara emot honom. Snarare — den ville inte förstå honom. — Nu är den där busungen igen! — muttrade tant Karin från tredje porten och skyndade över till andra sidan av gården. — Uppfostras av en ensam mamma. Nu ser man resultatet! Men Nikita gick förbi med händerna i de slitna jeansfickorna och låtsades att han inte hörde. Fast han hörde. Mamma jobbade — återigen sent. På köksbordet låg en lapp: ”Köttbullar i kylskåpet, värm dem.” Och tystnad. Alltid tystnad. Nu gick han hem från skolan igen, där lärarna ännu en gång tagit honom i upptuktelse om hans uppförande. Som om han inte förstod att han var ett problem för alla nu. Han förstod. Men vad hjälpte det? — Hej, grabben! — ropade farbror Ville, grannen från första våningen. — Har du sett den haltande hunden här i närheten? Någon borde jaga bort den. Nikita stannade upp. Såg sig omkring. Vid sopcontainrarna låg mycket riktigt en hund. Ingen valp, utan en fullvuxen röd och vit hund. Den låg stilla, bara ögonen följde människorna — kloka, sorgsna ögon. — Kan någon jaga bort den! — instämde tant Karin. — Den är väl sjuk! Nikita gick närmre. Hunden rörde sig inte utan viftade svagt på svansen. På bakbenet — ett öppet sår, intorkat blod. — Varför står du bara där? — sa farbror Ville irriterat. — Ta en pinne och jaga iväg den! Då brast något inom Nikita. — Rör honom och ni får med mig att göra! — sa han tvärt, ställde sig framför hunden. — Han gör ju ingen något ont! — Hör och häpna, — sa Ville överraskat. — Här har vi en liten beskyddare. — Jag tänker beskydda! — Nikita gick ner på huk bredvid hunden, sträckte försiktigt ut handen. Hunden nosade på fingrarna och slickade dem försiktigt. Något varmt spred sig i Nikitas bröst. För första gången på länge var någon snäll mot honom. — Kom nu, — viskade han till hunden. — Följ med mig. Hemma bäddade Nikita en plats till hunden av gamla jackor i hörnet av sitt rum. Mamma jobbade till kvällen — ingen skulle skälla eller köra ut ”smittan”. Såret såg illa ut. Nikita letade på nätet, hittade artiklar om första hjälpen för djur. Läste, rynkade pannan åt medicinska ord, men memorerade tappert allt. — Det måste rengöras med väteperoxid, — muttrade han och rotade i hem-apoteket. — Sedan jod runt kanterna. Men försiktigt, så det inte gör ont. Hunden låg stilla, lät honom ta hand om såret. Han såg på Nikita — tacksamma ögon, som ingen sett på honom på länge. — Vad heter du då? — frågade Nikita medan han la om bandaget. — Röd — ska vi kalla dig Roffe? Hunden skällde lågt — som om han gick med på det. På kvällen kom mamma hem. Nikita gjorde sig beredd på utskällning men mamma granskade bara Roffe tyst och kände på bandaget. — Har du gjort bandaget själv? — frågade hon. — Ja. Jag läste på internet hur man gör. — Vad ska han äta? — Jag hittar på något. Mamma såg länge på sin son. Sen på hunden, som glatt slickade hennes hand. — Imorgon tar vi honom till veterinären, — sa hon. — Så får vi se hur det är med benet. Har du namn på honom? — Roffe, — sa Nikita med ett leende. För första gången på många månader fanns ingen mur av oförståelse mellan dem. På morgonen gick Nikita upp en timme tidigare än vanligt. Roffe försökte ställa sig, gnällde av smärta. — Ligg kvar, — sa Nikita lugnande. — Jag hämtar vatten och mat till dig. Det fanns inget hundfoder hemma. Han var tvungen att ge bort sista köttbullen och blanda brödet i lite mjölk. Roffe åt snabbt men försiktigt — slickade rent varje smula. I skolan betedde Nikita sig för första gången på länge inte grinigt mot lärarna. Han tänkte bara på Roffe — har han ont? Är han ensam? — Du verkar annorlunda idag, — sa klassföreståndaren förvånat. Nikita ryckte bara på axlarna. Han ville inte berätta — skulle bara bli utskrattad. Efter skolan skyndade han hem, struntade i grannblickarna. Roffe mötte honom med glada skrik — han kunde till och med stå på tre ben. — Ska vi ut nu, kompis? — Nikita gjorde ett koppel av ett rep. — Men ta det försiktigt med benet. På gården hände något oväntat. Tant Karin, när hon såg dem, höll på att sätta snett. — Har han tagit hem hunden! Nikita! Är du galen?! — Vad är det för fel? — svarade Nikita lugnt. — Jag hjälper honom att bli frisk. — Hjälper?! — grannen kom närmare. — Var får du pengar till medicin? Snor du av mamma? Nikita knöt näven, men höll sig lugn. Roffe tryckte sig intill hans ben, som om han kände av spänningen. — Jag snor inte. Jag använder mina egna pengar. Jag har sparat från skollunchen, — sa han tyst. Farbror Ville skakade på huvudet: — Förstår du vad det innebär att ta hand om ett levande liv, pojk? Det är ingen leksak. Han måste få mat, vård, motion. Varje dag började nu med promenad. Roffe blev bättre för varje dag, kunde till och med springa, fast han haltade lite. Nikita lärde honom tricks — tålmodigt, timme efter timme. — Sitt! Bra! Ge vacker tass! Såja! Grannarna betraktade på avstånd. Några skakade på huvudet, andra log. Men Nikita såg bara de trogna ögonen hos Roffe. Han förändrades. Inte direkt, men steg för steg. Han slutade vara otrevlig, började städa hemma, fick bättre betyg. Han fick mål. Och detta var bara början. Tre veckor senare kom det han fruktat mest. Han gick med Roffe efter kvällspromenaden, då ett gäng vildhundar hoppade fram bakom garaget. Fem, sex stycken — arga, hungriga, med vilda blickar. Ledaren, en stor svart hund, visade tänder och gick fram. Roffe backade instinktivt bakom Nikita. Benet var nyss läkt — han kunde ännu inte springa ordentligt. Och de andra märkte svagheten. — Gå bort! — skrek Nikita, viftande med kopplet. — Försvinn härifrån! Men flocken backade inte. De omringade. Den svarta ledaren morrade allt högre, redo att attackera. — Nikita! — ljöd en kvinnas skrik ovanifrån. — Spring! Lämna hunden och spring! Det var tant Karin som stack ut huvudet genom fönstret. Andra grannar skymtade bakom henne. — Pojke, låtsas inte vara hjälte! — skrek Ville. — Den där haltar, han klarar sig ändå inte! Nikita såg på Roffe. Han darrade men stod kvar. Tryckte sig invid sin ägare, redo att dela vad som än kom. Den svarta hunden hoppade först. Nikita skyddade sig instinktivt, men högg genom jackan mot axeln. Roffe, trots det onda benet, trots sin rädsla — kastade sig mot ledarens ben, högg fast med hela kroppen. Slagsmålet började. Nikita sparkade och slog, försökte skydda Roffe från tänderna. Han fick själv bitmärken och rivsår, men backade inte. — Herregud, vad är det som händer! — skrek Karin. — Ville, gör något! Farbror Ville rusade ner, grep en pinne och armeringsjärn — vad han kom åt. — Håll ut, pojk! — ropade han. — Jag hjälper! Nikita började falla under flockens tyngd, då han hörde en bekant röst: — Håll er undan! Det var mamma. Hon rusade ut med en hink vatten och kastade den över hundarna. Floken hoppade tillbaka, morrade. — Ville, hjälp till! — ropade hon. Ville anslöt med sin pinne, fler grannar kom springande. Vildhundarna insåg underläge och flydde. Nikita låg på asfalten och höll om Roffe. Båda var blodiga, båda skakade. Men levde. Hade klarat sig. — Min son, — mamma satte sig bredvid och kollade på såren. — Som du skrämde mig! — Jag kunde inte lämna honom, mamma, — viskade Nikita. — Förstår du? Jag kunde inte. — Jag förstår, — svarade hon lågt. Tant Karin kom ner till gården, kom närmare. Hon såg på Nikita på ett nytt sätt — som om hon såg honom för första gången. — Pojke, — sa hon tveksamt. — Du hade kunnat dö… För en hund. — Inte ”för en hund”, — sa Ville oväntat. — För en vän. Förstår du skillnaden, Karin? Grannen nickade tyst. Tårarna rann på hennes kinder. — Nu går vi hem, — sa mamma. — Vi måste ta hand om såren. Roffes också. Nikita reste sig med möda, tog hunden i famnen. Roffe pep svagt men svansen viftade — lycklig att husse var nära. — Vänta, — stoppade Ville dem. — Ska ni till veterinären imorgon? — Ja, vi åker. — Jag skjutsar er. Och betalar — hunden är ju en hjälte. Nikita såg förvånat på grannen. — Tack, farbror Ville. Men jag klarar det själv. — Tvista inte. Du kan betala senare, när du tjänat ihop. Tills dess… — klappade han Nikita på axeln. — Tills dess är vi stolta över dig. Eller hur? Grannarna nickade tyst. En månad gick. En helt vanlig oktoberafton, Nikita kom hem från veterinärkliniken där han hjälpte som volontär på helgerna. Roffe sprang bredvid — benet hade läkt, haltheten nästan borta. — Nikita! — ropade Karin. — Vänta lite! Pojken stannade, väntade på en ny predikan. Men grannen räckte honom en påse hundmat. — Den är till Roffe, — sa hon generad. — Bra mat. Du tar så väl hand om honom. — Tack, tant Karin, — svarade Nikita. — Men vi har mat. Jag jobbar extra på kliniken nu, veterinären Anna Persson betalar mig. — Ta emot i alla fall. Den kan behövas. Hemma lagade mamma middag. Hon log när hon såg sin son. — Hur går det på kliniken? Är Anna Persson nöjd? — Hon säger att jag har rätt händer. Och tålamod. — Nikita klappade Roffe på huvudet. — Kanske blir jag veterinär. Tänker faktiskt på det. — Och skolan då? — Det går bra. Till och med Olle i fysik har berömt mig. Han säger att jag blivit uppmärksam. Mamma nickade. Under den här månaden hade hennes son förändrats helt. Han var inte otrevlig längre, hjälpte till hemma och hälsade till och med på grannarna. Och det viktigaste — han hade fått ett mål. En dröm. — Vet du, — sa mamma, — imorgon kommer Ville. Han vill erbjuda dig ett extrajobb. Hans vän har hundpensionat, de behöver hjälp. Nikita lös upp: — På riktigt? Får jag ta med Roffe? — Jag tror det. Han är ju nästan tjänstehund nu. På kvällen satt Nikita på gården med Roffe. De tränade en ny kommandot — ”Vakta”. Hunden lyssnade noga, såg på sin husse med trogna ögon. Farbror Ville kom och slog sig ner på bänken bredvid. — Imorgon åker du väl till pensionatet? — Ja, med Roffe. — Då får du lägga dig tidigt. Det blir en tuff dag. När Ville gick satt Nikita kvar en stund. Roffe la huvudet i hans knä och suckade nöjt. De hade funnit varandra. Och aldrig mer skulle de vara ensamma.