Hur länge har du inte pratat med din son? frågade jag min granne, och i det ögonblicket kände jag hur hjärtat brast inom mig.
Det har gått över sex år sedan jag såg honom sist. Efter att han flyttade ihop med sin fru brukade han ringa mig ibland i början, men sen tappade han bort mig helt. En gång köpte jag en tårta till hans födelsedag, gick hem till dem, och… här sänkte hon blicken och tårarna började rinna.
Vad hände då?
Min svärdotter öppnade dörren och sa att jag inte var välkommen i deras hem. Min son sade inget, han bara tittade på mig som om jag hade gjort något fel och såg snabbt bort. Det var sista gången jag såg honom.
Har han aldrig ringt dig efter det? Jag hade svårt att tro det jag hörde.
Jag ringde honom en gång när jag bestämt mig för att sälja min trerummare och köpa något mindre. Självklart gav jag honom en del av pengarna. Han kom för att skriva på pappren, tog emot pengarna, och sen hörde jag aldrig av honom igen.
Känner du dig ofta ensam, eller har du kanske redan förlikat dig med det? Min röst var låg när jag frågade den äldre damen.
Det är okej! När jag var mycket yngre blev jag ensam med min son, för min man lämnade mig för en annan kvinna. Jag uppfostrade min son själv. Han växte upp med all min kärlek och omsorg. Sen en dag sa han att han ville skaffa sig en egen lägenhet. Jag blev faktiskt glad först, tänkte att nu hade han blivit vuxen och ville stå på egna ben.
Men det var ju egentligen hans flickvän som låg bakom. Det var hon som absolut ville att de skulle bo själva, så ingen skulle lägga sig i deras liv. Kort därpå blev hon gravid.
Det låter som att du berättar detta utan att det gör ont är du inte ledsen över att din son bara lämnat dig såhär på äldre dagar? Jag var förvånad.
Jag har vant mig. Jag tycker om att bo i mitt nya hus. Jag har pengar, mer än nog till det jag behöver. Varje morgon stiger jag upp, sätter på tekannan, och går ut på balkongen med mitt te. Jag älskar att se ut över Stockholm när staden sakta vaknar. När jag var ung drömde jag bara om att få sova ut, eftersom jag jobbade skift dag och natt. Jag trodde att jag skulle åldras omgiven av mina nära, men kanske var det aldrig meningen.
Har du aldrig tänkt på att skaffa ett husdjur? Det sägs ju att två är mindre ensamt än en.
Vet du, älskling, inte ens katter stannar alltid hos sin ägare. Och jag kan inte skaffa en hund, för jag vet inte ens om jag vaknar nästa morgon. Jag vill inte ta något ansvar för någon jag inte kan skydda. Jag har redan gjort ett tillräckligt stort misstag en gång…
Kvinnan försökte hålla huvudet högt, men till slut orkade hon inte längre. Gråten kom ändå, ofrånkomligt och tyst.
