“Gillar ni det inte? Då kan ni dra – utbrast Ylva till de objudna gästerna I trettio år levde Ylva utan att säga ifrån. Sa maken något, nickade hon. Dörren slogs upp och svärmor kom – då kokade hon te. Svägerskan dök upp med resväskorna – Ylva ordnade plats i hörnrummet. ‘Bara ett par dagar’, lovade svägerskan. Hon blev kvar i tre månader. Så vad gör man? Bråkar man, tror alla att man är en dålig hustru. Säger man nej, tycker folk att man är hjärtlös. Ylva lärde sig att stå ut. Och efter hand märkte hon knappt hur hennes eget liv förvandlats till att bara tillfredsställa andras önskemål. Hennes man, Anders Pettersson, var en enkel man. Jobbade som byggbas, älskade middagar med snapsvisor om vänskap och svordomar åt chefer. Ylva kallade han ‘min lilla hemmafru’ och förstod uppriktigt inte varför hon ibland grät om nätterna. Trött? Vila då. Släktingar på besök? Servera mat. Så enkelt. När han dog blev Ylva ensam kvar i trean på Södermalm. Minnesstunden hölls som sig bör: bord fullt, nubbe, tal om ‘en god människa’. Släkten samlades, grät lite, skildes åt. Ylva tänkte: ‘Nu, äntligen får jag vila.’ Men nej. En vecka senare ringde svägerskan, Veronica: – Ylva, jag kommer förbi imorrn. Tar med mig lite grejer. – Jag behöver inget, Vera. – Äh, sluta fjanta dig! Kommer inte tomhänt. Och hon kom. Med två matkassar och ett krav: låta systersonen Kristoffer bo där, för han skulle plugga i Stockholm. Ylva försökte avböja försiktigt: – Han får väl plats i studentrummet… – Ja, men det dröjer ju! Och var ska han bo till dess? På Centralen? Ylva gav med sig. Kristoffer flyttade in i hörnrummet. Bodde likt en slarver: strumpor i hallen, disk i vasken, musik till midnatt. Plugget blev för övrigt inte av. Däremot fick han jobb som cykelbud och använde Ylvas lägenhet som lager. – Kristoffer, kanske skulle du leta eget boende? – försökte Ylva varsamt efter en månad. – Men Ylva, vart ska jag? Har ju inga pengar till hyra! Två veckor senare dök dottern från makens tidigare äktenskap, Louise, upp. Tog med sig trettio år gamla oförrätter och krav: – Farsan lämnade lägenheten till dig, vad fick jag? Jag är ju hans dotter! Ylva blev stum. Lägenheten stod på maken – nu var det hennes arv, enligt lag. Men Louise tittade på Ylva som om hon stulit något. – Du fattar inte hur svårt jag har det! – fortsatte Louise. – Jag är ensam med barn, hyr lägenhet själv! Ylva försökte förklara: lägenheten är hennes, hon har inga pengar, hon vet inte själv hur framtiden ser ut. Men Louise lyssnade inte. Hon kom inte för förståelse – hon kom för rättvisa. Och så drog det igång. Släkten började komma ofta. Ena gången svärmor med rådet att sälja ‘och köpa nåt mindre’. Ena gången svägerskan med en till släkting. Ena gången Louise – med nya krav. Varje gång blev det fika, Ylva kokade te, lyssnade på anklagelser. Tills de började prata rakt om lägenheten. – Ylva, varför ska du bo ensam i tre rum? – sa svägerskan när hon slurpade på teet. – Sälj, köp en etta. Hjälp barnen med mellanskillnaden. – Vilka barn? – undrade Ylva. – Ja, Louise. Kristoffer. De har det svårt. Ylva såg på gästerna – svägerskan, Louise, svärmor. Och insåg plötsligt: de kom inte för att stötta. De kom för att dela på bytet. – Stör det er? Då kan ni gå, sa hon lågmält. – Från mitt hem. Tystnad. – Vad sa du? – upprepade svägerskan långsamt. – Jag sa: gå hemifrån. Nu, – svarade Ylva högre. – Från mitt hem. De såg på henne som om hon talade hebreiska. Eller svor. – Vad tar du dig för? – fann sig svägerskan först. – Det här är ju familj! – Familj? – frågade Ylva stilla. – Familj som bara dyker upp för att äta eller låna TV:n? – Mamma, hör vad hon säger?! – svägerskan ropade till svärmor. – Sade ju att hon blivit högmodig! Svärmor satt tyst, suckade. Som vanligt. – Veronica, – vände sig Ylva till svärmor. – I trettio år har du lärt mig hur man ska leva. Hur man ska fylla på kaffet. När jag gråtit på nätterna har du sagt: ‘Bita ihop. Alla måste bita ihop.’ Kommer du ihåg? Svärmor knep ihop munnen. – Ja, jag bet ihop. Men nu är det slut. Som gammalt smör i burken. Allt är slut. Svägerskan greppade väskan: – Jag ska säga till Kristoffer! Så han ser vad du går för! – Gör det. Men ta med dig honom härifrån. Imorgon. Annars åker hans saker ut i trapphuset. De gick. Slog igen dörren så högt att lampan skallrade. Ylva stod kvar i köket. Händerna skakade. Hjärtat bankade. Hon tog ett glas vatten, drack i ett svep. Och tänkte: ‘Herregud, vad har jag gjort?’ Sedan: ‘Egentligen – vad har jag gjort? Bara slängt ut objudna från mitt eget hem?’ Hon fick ingen sömn. Tankarna snurrade runt, runt i huvudet. Kanske hade de rätt? Var hon en kall egoist? Skulle hon ha stått ut? Men på morgonen kom klarsyn. Tålamod, tänkte Ylva, det är när något är tillfälligt. Tålamod i trettio år? Det är kapitulation. Kristoffer flyttade ut efter två dagar. Veronica hämtade honom, såg inte Ylva i ögonen. Pojken muttrade något om ‘gammal kärring’. Ylva stod tyst i hallen. Tidigare hade hon börjat gråta, bett om ursäkt. Nu – bara tystnad. En vecka senare ringde Louise: – Vi har tänkt, – började hon försiktigt. – Vilka vi? – sköt Ylva in. – Din mamma dog -92. Veronica är min före detta svärmor. Tyst. Louise var inte beredd på det här. – Okej, okej, – fortsatte hon. – Vi vill ju inte vara ovänner. Du vet att pappa älskade dig. – Det gjorde han, – svarade Ylva, – på sitt sätt. Men lägenheten står på mig. Enligt lag. Jag är inte skyldig någon något. – Men för rättvisans skull… – Rättvisa? – fnös Ylva. – Rättvist hade varit om ni ringt nån gång på trettio år. Eller sagt grattis på födelsedagen. DET hade varit rättvisa. – Du har blivit bitter, – sa Louise kallt. – Ensamheten gör dig hård. – Nej. Jag bara slutade låtsas. Veckorna släpade sig fram. Ylva gick till jobbet – hon var undersköterska – kom hem, åt själv om kvällarna. Grannen tant Karin tittade förbi med bullar: – Ylva, hur är det? Är du ledsen? – Nej, inte längre. – Slarvar släkten med besök nu? – Jajemen. – Bra det! – sa tant Karin oväntat. – Har alltid undrat – när skulle du säga ifrån? Bra jobbat! Ylva log. För första gången på länge – på riktigt. Det värsta var inte att släkten blev sura. Det värsta var tystnaden. Att ingen att säga ‘hej’ till om kvällen. Ingen att bjuda thé. Ylva insåg: hela livet hade hon levt för andra. Och nu? Nu måste hon lära sig leva sitt eget liv. Det skrämde henne mer än all släkts ilska tillsammans. En månad senare dök Veronica upp igen. Utan förvarning. Med Kristoffer, svärmor och Louise. Allihop. Som ett räddningsteam. Ylva öppnade dörren – där stod de, som en delegation. Veronica främst, de andra bakom. – Nå Ylva, – sa svägerskan, – har du tänkt om? – Om vad? – undrade Ylva. – Lägenheten. Ska du sälja? Ylva såg på dem alla. De kom på allvar. Trodde att en månad ensamhet – så skulle hon ge sig. Ringa och be dem tillbaka. – Kliv på, – sa Ylva till slut. – Kom in. De slog sig ner i köket. Svärmor genast mot kylskåpet – inspektera. Louise tog upp mobilen, bläddrade. Veronica satte sig mitt emot Ylva. – Ylva, en kan ju inte klara sig själv här. Hyra, underhåll. Och varför ha så mycket plats? – Jag gillar platsen, – sa Ylva lugnt. – Men du är ensam! – klagade Louise, medan hon kollade mobilen. – Här har jag alternativ: sälj lägenheten, köp en etta i förorten. Tre miljoner över – en till mig för barnet, en till Kristoffer, en till dig. Ylva såg på henne. Hennes säkra uppsyn. De välmanikyrerade naglarna. Den dyra väskan. – Så jag ska flytta till förorten, så ni får miljonen var? – Ja, det är väl rättvist?! – exploderade Louise. – Pappa slet för den här lägenheten! – Nej, – sa Ylva stilla. – Han fick den av kommunen 1984. Nyutexaminerad. Och jag har renoverat för MINA pengar. – Lägg av nu, Ylva, – inflikade Veronica. – Vi vill det bästa. Vi är ju familj! Då klickade något i Ylvas inre. Som en ljusknapp. Klick – och strömmen gick. – Familj? – sa hon. – Var var familjen när jag låg på sjukhus tre år sen? Vem hälsade på? Veronica, var du där? Svägerskan vred sig på stolen: – Jag hade fullt upp då. – Och du, Veronica? – vände hon sig till svärmor. – Ringde du ens en gång? Svärmor teg. Tittade ut genom fönstret. – Och du, Louise? – fortsatte Ylva. – Visste du ens att jag låg inne? – Ingen sa nåt, – muttrade hon. – Just det. Ingen sa nåt. För att ingen brydde sig. Ni kom inte för mig. Ni kom för lägenheten. – Ylva, varför är du så upprörd? – försökte Veronica. – Inte upprörd, – avbröt Ylva. – Bara färdig. Förstår ni? Tålamodet är slut. Hon reste sig. Gick mot dörren. Öppnade den. – Gå nu. Och kom inte tillbaka. – Har du blivit galen?! – utbrast Louise. – Vem tror du att du är? Du är ju ändå bara en ingift! – Ja, – nickade Ylva. – Och tack gode Gud för det. Veronica reste sig med rött ansikte. Svärmor med hopknipna läppar. Louise smällde igen dörren. Ylva stod kvar i hallen. Händerna darrade. Hon gick ut i köket, satte sig och grät. Inte av självömkan. Av lättnad. En vecka senare ringde tant Karin: – Ylva, hörde du har bråkat med allihop? – Inte direkt bråkat. Bara sagt sanningen. – Du gjorde rätt. Hör du, jag har ett barnbarn – Karin – trettio, skild, sitter ensam. Kan jag låta er träffas? Hon är fin och arbetsam. De träffades. Karin, lika stillsam, ekonom. Hyrde ett rum på Lappis. Hon kom hem till Ylva på thé, de pratade länge. – Vill du flytta in? – frågade Ylva. – Gästrummet är ledigt, du betalar bara för el och vatten. Karin tackade ja en månad senare. Det visade sig: det är lättare att bo med en främling – när respekten är ömsesidig. När ingen tränger sig på, ingen kritiserar, ingen lär ut. Ylva skrev in sig på biblioteket – det där, det lokala där hon en gång jobbade. Nu kom hon som läsare. Tog hem böcker som stått i hyllan för länge. Ibland tänkte hon på släkten. Hur gick det för dem? Veronica och Kristoffer? Louise och hennes dotter? Svärmor? Men ringa? Nej, det behövdes inte längre. Ett halvår senare kom tant Karin med nyheter: – Du hörde? Svägerskan flyttade in hos pojken i studentrummet. Ensamheten på landet blev för svår. – Jaså. Skönt för henne. – Och Louise har gift sig med en företagare. Lever gott, hörde jag. – Kul för henne. Tant Karin sneglade på Ylva: – Är du inte bitter? – För vad? De klarade sig ju alltid utan mig. Jag har bara insett det nu. På kvällen satt Ylva vid fönstret. Skymningen sänkte sig, lampor tändes. Karin lagade mat i köket och småsjöng. Ylva tänkte: här är det, lyckan. Inte i släktens gillande, utan i att kunna säga NEJ – och överleva skulden. Har du själv fått slåss mot klängande släktingar? Vänner, glöm inte att följa sidan för fler berättelser!

Passar det inte? Då är det bara att ge sig av, sa Ylva till de objudna gästerna.

I trettio år levde Ylva i tystnad. Sade maken något hon nickade bara. Svärmor dök upp Ylva satte på kaffe. Svägerskan kom inflyttande med sitt bagage Ylva visade henne hörnrummet. “Bara några dagar,” lovade svägerskan. Det blev tre månader.

Vad skulle hon göra? Bråka då skulle alla tycka hon var en dålig hustru. Sätta ner foten då tänkte de väl att hon var hjärtlös. Så Ylva lärde sig att härda ut. Hon lärde sig till och med att inte märka hur hela hennes liv sakta förvandlades till att uppfylla andras viljor.

Hennes man, Karl Pettersson, var en enkel man. Han jobbade som arbetsledare och trivdes med att skåla för vänskap och svära över chefer på kräftskivor. Han kallade Ylva för “min lilla husmor” och förstod aldrig varför hon ibland grät om nätterna. Ja, var hon trött kunde hon vila. Kom släkten, så var det bara att bjuda dem mat. Så enkelt var det.

Efter hans död blev Ylva ensam i den trea hon och Karl bodde i på Södermalm i Stockholm. Begravningen gick till som brukligt: kaffe, smörgåsar, snapsar, och ord om “en bra människa.” Släkten samlades, grät och åkte hem. Ylva tänkte: “Nu får jag kanske äntligen vila.”

Så blev det naturligtvis inte.

Efter en vecka ringde svägerskan, Ann-Christin:

Ylva, jag svänger förbi imorgon. Har lite grejer jag kan ta med.

Jag behöver inget, Ann-Christin.

Men du ska inte vara så! Jag tänkte vara snäll.

Hon dök upp med två påsar havregryn och ett krav: att släppa in hennes son Niklas, som “ska börja på universitetet i Stockholm.” Ylva försökte säga nej vänligt:

Han får ju studentrum.

Ja, nån gång kanske! Tills dess, var ska han bo? På Centralen, eller?

Ylva gav sig. Niklas flyttade in i hörnrummet. Han höll det stökigt: strumpor i hallen, disk i vasken, musik till sent på kvällen. Studera blev det inget med, men han hittade ett budjobb och använde numera Ylvas lägenhet som mellanlandning.

Niklas, kanske du kan försöka hitta något eget snart? försökte Ylva efter en månad.

Men Ylva, jag har inte råd att hyra nåt!

Två veckor senare dök dottern från Karls första äktenskap upp, Lena. Med sig bar hon trettio års gammal bitterhet och fyllda av anklagelser:

Han lämnade lägenheten till dig! Och vad får jag? Jag är ju också hans dotter!

Ylva stod där, utan ord. Lägenheten stod på maken, den ärvde hon. Det var hennes rätt. Men Lena såg på henne som om hon stulit någonting.

Fattar du hur svårt jag har det? fortsatte Lena. Jag lever ensam med barn, hyr en etta!

Ylva försökte förklara att lägenheten var allt hon hade, hon hade inte pengar, hon visste inte ens själv hur hon skulle gå vidare. Men Lena lyssnade inte. Hon kom inte för att förstå hon kom för det hon tyckte var rättvisa.

Och sen började det på riktigt.

Släkten kom oftare. Ibland dök svärmor Berit upp och föreslog att Ylva skulle “sälja och köpa mindre.” Ibland Ann-Christin med någon ny brorson. Ibland Lena med färska krav.

Varje gång dukade Ylva fram fikabrickan, kokade kaffe, tog emot deras klagomål.

Men så började de tala om lägenheten på allvar.

Ylva, varför ska du sitta ensam i trean? sa Ann-Christin och sörplade kaffe. Sälj och köp en etta. Ge barnen pengar av mellanskillnaden.

Vilka barn? undrade Ylva.

Lena. Niklas. Det är ju kämpigt för dem.

Ylva såg på sina gäster på svägerskan, på Lena, på svärmor. Och plötsligt förstod hon: de kom inte för att stötta. De kom för att dela.

Är det inget som passar er, så får ni gå, sa Ylva tyst.

Stämningen blev isande.

Vad sa du? frågade Ann-Christin långsamt.

Jag sa: gå härifrån. Det här är mitt hem.

Alla stirrade på Ylva som om hon talade kinesiska. Eller svor.

Vad tror du att du håller på med? återhämtade sig Ann-Christin först. Vi är en familj!

Familj? sa Ylva tyst. Ni kom bara när det vankades mat eller för att zappa på min teve.

Mamma, hör du henne?! ropade Ann-Christin till svärmor. Hon har alltid varit så jäkla mallig!

Svärmor satt tyst. Hon sa sällan något satt bara där och såg på, och alla visste: hopplösa Ylva hade klantat sig igen.

Berit, sa Ylva, du lärde mig i trettio år hur man ska leva. Hur man ska passa upp på sin man. Hur man gör smörgåstårta. Och när jag grät om natten sa du alltid: “Härda ut. Alla kvinnor gör det.” Minns du det?

Svärmor knep ihop munnen.

Och jag härdade ut. Men nu är det slut. Slut på tålamodet. Som smöret i en ask nu är det tomt.

Ann-Christin rafsade ihop sin väska:

Jag berättar allt för Niklas! Han ska få veta vem du egentligen är!

Gör det du. Men ta med honom härifrån. Annars lägger jag ut hans grejer på trappan imorgon.

De gick. Dunsade i dörren så att kristallkronan klirrade. Ylva blev ståendes i köket. Händerna darrade, hjärtat slog hårt. Hon hällde kallt vatten och drack i stora klunkar.

Och tänkte: “Herregud, vad har jag gjort?”

Sen: “Vad var det jag egentligen gjorde? Körde ut objudna gäster ur mitt eget hem?”

På kvällen låg hon sömnlös, stirrade upp i taket. Tankarna gick runt, som tvätten i en gammal Electrolux-maskin. Tänk om de ändå hade rätt? Att hon var en egoistisk typ? Att hon borde ha bjudit till lite mer?

Men på morgonen var allt kristallklart. Så där enkelt som första snön. Att härda ut, det är något man gör ibland. Men hon hade gjort det i trettio år. Det är inte uthållighet det är uppgivenhet.

Niklas flyttade ut två dagar senare. Ann-Christin dök upp med sur min och undvek Ylvas blick. Niklas muttrade något om “sur gammal kärring.” Ylva stod tyst i hallen. Förr hade hon börjat gråta, börjat ursäkta sig. Nu var hon bara tyst.

En vecka senare ringde Lena:

Vi har pratat, sa hon försiktigt.

Vilka då “vi”? avbröt Ylva. Din mamma gick bort -92. Berit är min svärmor. Eller, var.

Tystnad i luren. Lena blev paff.

Okej, fortsatte Lena, vi ville bara inte bråka längre. Du vet, pappa älskade dig.

Ja, svarade Ylva. På sitt sätt. Men lägenheten är min nu. Och jag är ingen skyldig nånting.

Men rättvisa då…

Rättvisa? Ylva log snett. Lena, rättvist vore om ni åtminstone grattat mig på min födelsedag någon gång på trettio år. Eller ringt utan att be om pengar. Det hade varit rättvisa.

Du har blivit hård, konstaterade Lena kallt. Ensamheten har tärt på dig.

Nej. Jag har bara slutat spela teater.

Veckorna segade sig fram. Ylva gick till sitt jobb som undersköterska på S:t Görans sjukhus, kom hem på kvällen, åt middag själv. Tant Ulla från våningen under tittade ibland in med bullar.

Ylva lilla, hur går det?

Det går.

Kommer din släkt förbi mer?

Nej.

Bra så, sa Ulla oväntat. Jag har tittat på dem hela livet och undrat när du skulle vakna upp. Duktigt gjort.

Ylva log. För första gången på evigheter på riktigt.

Men det värsta var inte att släkten var sura. Det värsta var tystnaden. Ingen att säga hej till på kvällen, ingen att bjuda på te. Ylva insåg: hon hade aldrig levt för sig själv.

Och nu? Nu måste man lära sig att leva sitt eget liv. Och det skrämde henne mer än alla svägerskornas krav tillsammans.

En månad senare dök Ann-Christin upp igen. Utan förvarning. Med Niklas, med svärmor Berit och Lena. Alla på en gång. Som ett förvuxet luciatåg.

Ylva öppnade dörren där stod de. På rad ute i trapphuset.

Nå, Ylva, sa Ann-Christin, har du sansat dig nu?

Med vad?

Med lägenheten. Ska du sälja?

Ylva lät blicken vila på dem, en efter en. De trodde att en månad ensamhet hade knäckt henne. Att hon skulle ringa och be dem komma tillbaka.

Kom in då, sa Ylva lugnt.

De satte sig i köket. Svärmor kollade direkt i kylen, Lena bläddrade på mobilen, Ann-Christin satte sig mitt emot Ylva med armarna i kors.

Du förstår att du inte kommer orka med det här själv? Avgift, reparationer, allt. Varför ha så stort?

Jag trivs med storleken, svarade Ylva lugnt.

Men du är ju ensam! inflikade Lena. Jag har hittat en grej här: du säljer, köper en etta i Botkyrka. Tre miljoner blir över. En miljon till mig jag har barn. En till Niklas, till utbildning. Och en till dig att leva på.

Ylva betraktade Lena. Hennes självsäkra min, välmanikyrerade fingrar, dyra väska.

Så jag ska alltså flytta till tråkigaste förorten, så att ni får miljonen var?

Det är ju rättvist! utropade Lena. Pappa slet ju för den här bostaden!

Nej, sa Ylva lågt. Han fick den av kommunen 1984, som ung anställd. All renovering, allt har jag betalat.

Lägg av nu, Ylva, stoppade Ann-Christin in, vi vill ju bara hjälpa dig. Vi är ju familj.

Då var det som något klickade till i Ylva. En strömbrytare. Klick allt släcktes.

Familj? Var var ni när jag opererades för tre år sen? Vem besökte mig då? Kom du, Ann-Christin?

Ann-Christin skruvade på sig:

Jag hade så mycket då.

Och du, Berit? Ringde du någon gång?

Svärmor teg, tittade ut genom fönstret.

Och du, Lena? Visste du överhuvudtaget att jag låg på sjukhus?

Det var det ingen som sa nåt om, mumlade Lena.

Nej, för det brydde er inte. Och lika lite bryr ni er nu. Ni kommer inte för min skull. Ni kommer för lägenheten.

Men Ylva, varför blir du så här? försökte Ann-Christin.

Jag är klar, avbröt Ylva. Fattar ni? Slut med tålamod.

Hon gick och öppnade dörren.

Gå nu. Och kom inte tillbaka.

Nu är du väl ändå för mycket! fräste Lena. Vem tror du att du är? Du är ändå ingen riktig i vår familj!

Nej, nickade Ylva. Och tack och lov för det.

Ann-Christin reste sig med röda kinder. Berit gick tyst med sammanpressade läppar. Lena dängde igen dörren.

Ylva stod kvar i hallen. Händerna skakade, tinningarna bultade. Hon gick till köket och sjönk ihop på stolen och lät tårarna rinna.

Inte av medlidande med sig själv. Utan av lättnad.

Någon vecka senare ringde tant Ulla:

Ylva, jag hörde att du haft bråk med alla!

Inte bråk. Jag sa bara sanningen.

Och det var på tiden. Hör du, mitt barnbarn Sara har lämnat sin man nyss och mår skrutt. Hon behöver någon att prata med. Ska ni fika någon dag? Hon är lugn och snäll.

De träffades. Sara var blyg, stillsam, jobbade som redovisningsekonom och hyrde in sig på ett studentrum. Ibland kom hon hem till Ylva på kaffe, de pratade om allt möjligt.

Vill du flytta in här? frågade Ylva plötsligt. Rummet står ändå tomt. Betala bara din del av hyran.

Efter en månad flyttade Sara in. Och det visade sig: det är lättare att bo med en utomstående, om man visar varandra respekt. Ingen som lägger sig i, ingen som klagar, ingen som ska läxa upp.

Ylva anmälde sig till stadsdelsbiblioteket där hon en gång jobbat som bibliotekarie. Nu kom hon som läsare. Lånade böcker hon aldrig hunnit med förut.

Ibland undrade Ylva över släkten. Hur gick det? Ann-Christin och Niklas? Lena med barnen? Svärmor?

Men hon längtade inte efter att ringa dem längre. Inte alls.

Ett halvår senare berättade tant Ulla:

Vet du, din svägerska flyttade till sonen i Enköping. Hon tyckte det blev för ensamt på landet.

Så bra, svarade Ylva.

Och Lena har gift sig med någon företagare. Nu lever hon lyxliv, säger de.

Det är henne väl unt.

Tant Ulla tittade nyfiket:

Är du inte lessen över att de klarade sig utan dig?

För vad? Ylva log. De har alltid klarat sig utan mig. Jag har bara inte fattat det förrän nu.

På kvällen satt Ylva vid fönstret. Ute föll kvällsskuggorna, lyktorna tändes, folk skyndade hem. Sara stod i köket och lagade mat, nynnade lågmält.

Ylva tänkte: det här, det är lycka. Inte att bli beundrad av släkten. Utan att kunna säga nej och känna sig fri från skuld.

Har du någon gång behövt mota släkten i grind?