Jag gifte mig vid 50 och trodde att jag funnit lyckan – men anade inte vad som väntade mig… Jag är en av de kvinnor som gifte sig sent. Tyvärr tog mitt sena förhållande slut. Alla kallade mig för “plugghästen” och jag älskade att lära mig. Jag tog min magisterexamen och blev bibliotekarie. En vän presenterade mig för min blivande man. Han hette Olof, var 59 år, och sökte en partner men hade inte gett upp hoppet. Jag var nio år yngre. Olof intog snabbt en plats i mitt hjärta – en bildad och artig man med intresse för poesi och litteratur. Vi började prata, och några månader senare friade han till mig. Jag tackade ja, ville så länge ha en familj. När vi gifte oss flyttade vi hem till mig – hans dotter och hennes familj bodde redan i hans hus. Ärligt talat hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag hade alltid levt själv, men nu förändrades allt och jag blev frustrerad. Fläcken på duken, det skrynkliga överkastet, utspridda strumpor och alla märkliga små detaljer som inte fanns med i mina planer… Allt irriterade mig. Det kändes som om han bodde på hotell och jag var ansvarig för allt hushållsarbete. Pengar var också ett problem. När han istället för att laga kranen gjorde det hela värre och först efteråt ringde rörmokaren tog mitt tålamod slut. Den dagen insåg jag att jag inte ville lida och stå ut – vi är vuxna med olika vanor. Kort därefter pratade vi, och det visade sig att han var nöjd med allt. Jag är lugn som person, gillar inte bråk. Men vi kom inte fram till en fredlig lösning: Olofs dotter hade redan planerat sitt liv i sin pappas lägenhet, i tron att han alltid skulle bo hos mig. Först efter tre månader gick han med på skilsmässa. Han ville ha tillbaka sina presenter – det kostade mig inget att lämna tillbaka papperskorgen och halskedjan. Den här berättelsen fick mig att fundera: Är det möjligt att bygga ett lyckligt familjeliv efter 50?

Jag gifte mig vid 50, trodde jag hittat lyckan men hade ingen aning om vad som väntade mig

Jag är en av de där kvinnorna som gifter sig sent i livet. Tyvärr tog mitt sena förhållande slut snabbare än jag hann säga kanelbulle.

Alla kallade mig ständigt för den tjatiga, men jag älskade att plugga. Jag tog min magisterexamen och blev bibliotekarie. En kompis presenterade mig för min blivande make. Han var 59 år, men långt ifrån uppgiven han letade fortfarande efter en fru. Jag var nio år yngre. Gunnar smälte rakt in i mitt hjärta. Han var en bildad och stilig man, förtjust i poesi och svensk litteratur. Vi började prata, och bara några månader senare friade han till mig över en fika med prinsesstårta.

Jag sa ja jag hade längtat efter en familj. Efter bröllopet flyttade vi hem till mig, eftersom hans dotter och hennes familj redan ockuperat hans lägenhet i Sundbyberg. Om jag ska vara ärlig hade jag ingen aning om vad som väntade. Jag hade alltid bott själv, men nu förändrades allt och jag gick omkring och muttrade. En fläck på den broderade duken, täcket ihopknölat, strumpor utspridda och andra märkliga vanor som aldrig funnits med i min planeringskalender Allt irriterade mig! Det kändes som om han bodde på hotell, men jag var den enda i städpersonalen. Pengar hade han inte heller något större grepp om. Min sista gnutta tålamod försvann när han istället för att laga kranen i badrummet lyckades slå sönder den helt och det var först då han ringde rörmokaren.

Just den dagen insåg jag att jag inte ville spela tålmodig martyr längre. Vi är vuxna och har våra egna (väldigt olika) vanor. Kort därefter tog vi ett allvarligt snack. Det visade sig att Gunnar var supernöjd med allt själv var jag redo för en bestseller om relationsmissar efter klimakteriet. Jag är lugn av naturen, gillar inte att bråka, men vi kunde ändå inte hitta någon fredlig lösning. Hans dotter hade redan ritat upp sitt liv i pappans lägenhet och utgick ifrån att han skulle stanna hos mig för evigt. Efter tre långa månader gick han till slut med på skilsmässa. Han ville ha tillbaka alla presenter han gett mig. Att återlämna papperskorgen och det där halsbandet sved inte det minsta de var aldrig min stil ändå.

Den här historien fick mig verkligen att fundera på om det är möjligt att bygga ett lyckligt familjeliv efter femtio Eller är det helt enkelt bättre att investera i en extra kopp kaffe och en påse kanelbullar?