Vet du, jag måste berätta något speciellt som hände min mamma. Hon stod där ensam med oss tre barn, utan någonstans att ta vägen. Vår pappa försvann, men först tog han alla pengar mamma fick från försäljningen av lägenheten och drog iväg. Svenska kronor, varenda öre.
Mamma och pappa hade båda fyllt 38 innan vi blev till. De försökte länge få barn läkarna kliade sig i huvudet och hittade inga fel men inget hände. Till slut började mamma förlika sig med tanken att hon inte skulle få barn. Pappa brydde sig inte på samma sätt. Han brukade bara säga: Äsch, det ordnar sig, ingen fara. Men man märkte att han inte riktigt brydde sig.
Ändå gav mamma aldrig upp hoppet, utan bad tyst till Gud om att få bli mamma. Som genom ett litet mirakel eller bara ren tur föddes jag. Jag var hennes största lycka, även om pappa redan då blivit ganska avig och stressad. Så fort jag skrek på natten blev han alldeles kallsvettig. Ett år senare fick mamma tvillingar två brorsor till mig! Mamma sjöng ut sitt tack till Gud nu hade hon äntligen blivit mamma på riktigt och var så glad. Men pappa? Han brydde sig noll om oss barn och bestämde sig istället för ett riktigt fult trick.
Han övertalade mamma att sälja lägenheten i Uppsala med löftet om att vi skulle köpa något större. Vi tar ett större lån och hittar ett bättre ställe! sa han. Mamma trodde på honom. Men så fort pappa fick pengarna från försäljningen, försvann han utan ett spår. Vi vet fortfarande inte var han tog vägen eller varför.
Kvar stod vi: mamma och vi tre syskon helt utan hem. Vad skulle vi göra? Mamma ringde till sin egen mamma och pappa och vi fick flytta in hos mormor och morfar i deras tvåa i Västerås. Alla fyra barn och mormor och morfar, på så liten yta, men ändå bättre än gatan. Mamma tappade helt förtroendet för relationer och män. Nu fick hon kämpa riktigt slit bara för att vi skulle ha mat på bordet och hela kläder.
Så där höll det på något år. Först gick mormor bort, sedan även morfar. Plötsligt hade vi mer utrymme, men det var tomt på ett annat sätt. En dag bestämde sig mamma för att ta med oss till parken. Det var sommar, och vi gick till lekplatsen. Där började en man i hennes egen ålder prata med henne, men mamma avvisade honom gång på gång. Vi gick dit många gånger innan hon till slut gav honom sitt nummer. De började träffas och efter ett tag gick de på dejt.
Efter två månader flyttade vi till en stor trea tillsammans med Adam, som han hette. Han blev vår bonuspappa. All lycka som kom därefter känns nästan overklig. Adam blev som en riktig pappa: vi har firat framgångar ihop och tröstat varandra i motgångar. Nu är vi vuxna och säger bara pappa till honom.
Så du ser, bara för att en kvinna har barn är hon inte en börda. Det finns alltid chans till lycka. Vår biologiska pappa sviker oss, men det finns faktiskt riktiga män där ute som väljer att stanna, som Adam. Och tur är väl det.
