Min svärfar trodde att vi skulle fortsätta försörja honom.
Min hustru växte upp i en kärleksfull och lycklig familj. Men när hennes pappa, min svärfar, var 57 år gammal gick frun hans bort, vilket naturligtvis slog honom hårt. Vi ville hjälpa honom genom sorgen, så vi bestämde oss för att sälja hans lägenhet i Uppsala. Vi delade på pengarna och bjöd in honom att bo hos oss i vårt hus i Västerås tills han kände sig starkare igen. Det kändes rätt.
Vi trodde han skulle stanna hos oss i ungefär ett halvår och därefter köpa en egen bostadsrätt. Det blev dock inte så. Han trivdes så bra hos oss att han blev kvar. När det gällde mat, el, avgifter och vardagsinköp bidrog han inte med en enda krona. Jag lagade maten åt oss alla, tvättade hans kläder, höll rent på hans rum medan han bara gick till jobbet och hade det bekvämt. Hans liv började likna någon slags trygg semester.
Sådär höll det på. Elva år bodde han hos oss. Till slut började han lägga sig i allt vi gjorde, förklarade hur man skulle leva, satte upp egna regler i vårt hem, och vi blev rejält trötta på det. Till sist bestämde vi oss för att köpa en liten villa åt honom precis utanför Västerås; han är frisk, arbetsför, och absolut kapabel att klara sig på egen hand.
Vi ordnade allt som behövdes för att han skulle ha det bra i sitt nya hem. Då började han komma med historier om hjärtsmärtor och andra åkommor påhitt mest för att hitta en ursäkt att komma tillbaka hem till oss. Men jag orkar faktiskt inte mer. Jag vill ha lugn och ro, bara tillsammans med min närmaste familj. Jag är trött. Vad ska jag göra?
