Den kvävande eftersmaken
Det är slut! Det blir inget bröllop! utbrast Linnea.
Men vänta, vad hände? Erik såg förvirrad ut allting var ju bra!
Bra? Linnea fnös, jovisst lagom. Förutom hon tänkte intensivt några sekunder, hur skulle hon förklara… Nej, hon gav honom hela sanningen: Dina strumpor luktar värre än en soptipp! Jag är inte redo att tillbringa resten av livet med dem i näsan!
Sade du det rakt ut? mamma Ingrid var chockad när Linnea berättade att hon tänkte ta tillbaka ansökan, helt otroligt!
Varför då? Linnea ryckte på axlarna, det är ju sant. Säg inte att du inte har märkt något?
Jo, det har jag Ingrid blev generad, men… det är ju förnedrande. Jag trodde du älskade honom, han är ju trevlig. Strumpor är ändå en världslig sak, det går ju att fixa.
Hur då? Lär honom tvätta fötterna? Byta strumpor oftare? Använda deodorant? Men snälla! Hör du dig själv? Jag skulle gifta mig inte fostra ett övergivet dagisbarn!
Men varför gick du så långt? Varför lämnade ni in ansökan?
Det är ju du, mamma! Erik är en sådan snäll pojke. Jag gillar honom verkligen dina ord? Och de här också: Du är ju tjugosju, dags att skaffa barnbarn till mig. Varför säger du inget nu då?
Men Linnea, jag trodde att du själv var säker. Det verkade så allvarligt mellan er, sade Ingrid, och vet du, jag är ändå glad att du tänkte efter och tog ett beslut. Men det här med strumporna är lite överdrivet. Det känns inte som du.
Just därför, mamma. Ensiffrigt. Så han fattar. Det får inte finnas vägen tillbaka…
***
I början tyckte Linnea att Erik var söt och lite klumpig. Han gick alltid omkring i jeans och samma gamla T-shirt. Han pratade inte om Strindberg, men kunde monologisera om gamla filmer i timmar. Då tindrade hans ögon.
Med honom var det enkelt och lugnt.
Just den där lugnheten lockade Linnea, som var trött på relationsdraman och ständigt letade efter den rätte.
Efter två månader av biobesök och fikasvängar, föreslog Erik generat:
Ska vi gå hem till mig? Jag kan bjuda på hemmagjorda kroppkakor!
Det lät så ombonat att Linnea blev lite varm inombords. Och det där hemmagjorda dödade henne totalt.
Så hon hängde på…
***
Eriks hem var, för att vara snäll, inte Linneas stil.
Jo, inte smutsigt, men ändå kaos och ett stänk av vanvårdad tristess. Gråa, nakna väggar, en soffa som sett bättre dagar med bara en ensam kudde, högar av lådor, böcker och gamla Allers på golvet. Ett par sneakers mitt i alltihop. Plus luft som luktade dammig källare med inslag av bortglömda strumpor.
Rummet kändes mest som ett tillfälligt lager, en plats man borde ha flyttat ifrån för länge sen.
Så, vad tycker du om min borg? Erik slog ut med armarna, helt utan självmedvetenhet. Han var stolt! Och såg verkligen inga konstigheter.
Linnea tvingade fram ett leende hon gillade ju honom, inte läge att bråka.
Köket var ingen uppgradering: ett bord täckt av damm, disk i diskhon med en mystisk brun beläggning, kastruller som hade gett upp hoppet om livet för många år sedan. Linneas blick fastnade på vattenkokaren.
Undrar vad det var för färg på den från början? hann hon tänka.
Humöret rasade.
Linnea lyssnade disträ på Erik när han drog sina historier, försökte skoja och liva upp. Men när han räckte henne en tallrik kroppkakor, avböjde hon bestämt med hänvisning till en imaginär diet…
Hon skulle aldrig äta något som lagats i det där köket. Skulle hon leva med hans strumpor också? Skulle hon tappa sin själ?
Hemma analyserade Linnea besöket.
Allt hon sett var egentligen småsaker. Sällan någon ungkarl lever i ordning. Och?
Men bakom detta kaos såg Linnea något större och märkligare: hur kan man leva så här? Inte för att han är lat. För honom är det normalt!
En bitter eftersmak, helt enkelt…
***
Sen kom Erik på besök hos Linnea. Han friade officiellt. Gav henne till och med en ring. Ansökan lämnades in. Föräldrarna började planera bröllop.
Visst var det kul att vara brud. Men när Linnea var ensam och funderade på Erik, som ständigt försökte vara charmig, laga kroppkakor och dra roliga historier, såg hon bara vattenkokaren framför sig den mystiska, avgrundsdjupa vattenkokaren!
Det var inte bara en vattenkokare. Det var ett tecken! Ett alarm! Omsorgen om hemmet, om sig själv och antagligen om henne.
En morgon föreställde Linnea sig ett framtida svenskt samboliv och fick magsår.
Tänk, ett gemensamt frukostbord, odiskad kopp kvar, smulor överallt. När hon ber honom plocka bort, skulle han bara titta förvånat precis som han hade tittat på sin lägenhet och fatta noll. Han skulle inte gräla, inte bli arg. Han skulle bara inte fatta. Och varje dag skulle Linnea behöva förklara, städa, påminna. Hennes kärlek skulle dö en långsam död av tusen små, osynliga stötar som han aldrig märkte.
Och mamma skulle bli överlycklig äntligen gifta sig!
***
Gifta sig…
Allt det trygga och varma Linnea känt med Erik smälte bort, kvar var bara en kvävande oro.
Linnea, frågade Erik nästan varje dag, titta henne djupt i ögonen, är vi okej? Vi älskar väl varandra?
Absolut, svarade Linnea och kände hur något gick sönder i bröstet.
Till slut stod hon inte ut, ringde sin väninna och lade fram all sin oro.
Så vad då? undrade väninnan Ulla, förvånad. Damm, en vattenkokare… Min man skulle kunna parkera en traktor i köket och inte märka något. Karlar ser inte sådant!
Exakt! De ser det inte, viskade Linnea. Och min kommer aldrig att se det. Men jag kommer se det! Resten av livet! Det kommer sakta ta död på mig!
***
Hon klandrade honom inte. Han hade aldrig försökt lura henne. Han var bara genuin. Han bodde i en helt annan värld. Där en smutsig tallrik är noll problem. Men för henne betyder det: vi ser på livet helt olika.
Det var inte städningen. Det var avgrunden mellan deras världsbilder. Den lilla sprickan i hennes huvud var på väg att bli en ravin.
Så hon bestämde sig: bättre stoppa allt nu än att stå där om några år och inte kunna ta sig upp ur avgrunden.
Nu gällde det bara att hitta rätt tillfälle…
***
Linnea och Erik blev bjudna på fest.
De kom, tog av sig skorna i hallen (typiskt svenskt), hängde av jackorna…
Gick in i rummet…
Doften av fotsvett följde dem likt en trogen hund.
Linnea fattade inte direkt varifrån den kom.
Men när hon insåg, och såg att alla andra också insåg, ville hon gräva ner sig vid Stureplan. Utan ett ord stack hon till hallen, klädde på sig och gick.
Erik kutade efter. Fick tag i hennes hand. Hon vände sig om, tårarna i ögonen och spottade nästan ut orden:
Nu är det slut! Det blir inget bröllop!
***
Det blev aldrig något bröllop.
Linnea är säker på att det var rätt beslut, och ångrar ingenting.
Och Erik…
Han fattar fortfarande inte problemet. Strunt samma om strumporna luktade. Han kunde ju bara ta av dem.
