Jag är 50 år gammal och var gymnasieelev när jag blev gravid med min pojkvän – vi gick båda i skolan och ingen av oss hade jobb. När min familj fick veta det blev reaktionen direkt: de sa att jag dragit skam över hemmet och att de inte tänkte ta hand om ett barn som ”inte är deras”. En kväll bad de mig packa mina saker. Jag gick ut med en liten resväska, utan att veta var jag skulle sova nästa dag. Det var min pojkväns familj som öppnade dörren för mig. Hans föräldrar tog emot oss i sitt hem från första stund. Vi fick ett rum, tydliga regler och de sade att det enda de förväntade sig var att vi skulle ta studenten. De stod för mat, räkningar och även läkarbesök under graviditeten. Jag var helt beroende av dem. När vår son föddes var hans mamma med mig på sjukhuset. Hon hjälpte mig att bada honom, lära mig byta blöja, lugna honom på morgonen. Medan jag återhämtade mig tog hon hand om bebisen så att jag fick sova några timmar. Hans pappa köpte spjälsäng och allt vi behövde den första tiden. Kort därefter sade de uttryckligen att de inte ville att vi skulle fastna och bli stillastående. De erbjöd att betala min utbildning till sjuksköterska. Jag tackade ja. Jag pluggade på morgnarna och min svärmor passade vår son. Min pojkvän började läsa systemvetenskap. Vi pluggade båda medan de tog huvudansvaret för hushållets utgifter. De åren innebar många uppoffringar. Vi levde efter ett strikt schema. Det fanns inget utrymme för lyx. Ibland räckte pengarna precis så vi klarade oss. Men vi saknade aldrig mat eller stöd. När någon av oss blev sjuk eller nedstämd fanns de där – de tog hand om barnet så vi kunde skriva prov, göra praktik eller arbeta extra. Så småningom fick vi jobb. Jag blev sjuksköterska, han inom sitt område. Vi gifte oss och flyttade till eget. Vi uppfostrade vår son. Idag är jag 50 år. Äktenskapet håller fortfarande. Vårt barn växte upp med en stark arbetsmoral. Min kontakt med min ursprungsfamilj är minimal. Det blev inget storbråk i efterhand, men heller aldrig någon närhet igen. Jag hyser inget agg, men relationen är förändrad för alltid. Om jag idag ska nämna en familj som räddade mitt liv, är det inte den jag föddes i – utan min mans familj.

Jag är femtio år gammal nu, men minnena från min ungdom känns fortfarande så nära. Jag var en tonårig flicka, fortfarande gymnasieelev i en småstad i Sverige, när jag upptäckte att jag bar på mitt första barn ett barn till min pojkvän och mig. Ingen av oss hade arbete, vi hade knappt börjat våra liv.

När min familj fick veta det, slog de bakut direkt. De sa att jag hade dragit skam över vår familj och vägrade att ta hand om ett barn som de inte ansåg vara sitt eget. En kväll sa de åt mig att packa mina saker. Jag gick ut i den svala skymningen med en liten väska, utan någon aning om var jag skulle tillbringa natten.

Det var min pojkväns familj som öppnade dörren för mig. Hans föräldrar tog emot oss utan tvekan. De gav oss ett rum och satte tydliga regler. Det enda de krävde av oss var att vi skulle slutföra skolan. De betalade för maten, räkningarna och till och med mina läkarbesök under graviditeten. Jag var helt beroende av deras godhet.

När vår son föddes var det hans mamma, min svärmor, som satt vid min sida på sjukhuset. Hon hjälpte mig att bada honom, byta blöjor, och visade mig hur man vaggade honom till sömns under de långa, ljusa sommarnätterna. När jag behövde vila, tog hon hand om den lilla så att jag fick sova några timmar. Hans far köpte spjälsängen och allting vi behövde under de första månaderna.

Så småningom sa de till oss att de inte ville att vi skulle fastna eller tappa framtidshoppet. Min svärmor erbjöd sig att betala för en undersköterskeutbildning åt mig. Jag tackade ja. På morgnarna gick jag i skolan, och vår son var hemma hos svärmor. Min pojkvän började studera datateknik, och vi kämpade tillsammans medan hans föräldrar fortsatt tog det tunga ekonomiska ansvaret.

De åren var präglade av uppoffringar. Vi levde efter en strikt budgetvarken lyx eller utsvävningar. Ibland räckte pengarna bara precis till hyran och mat, men vi saknade aldrig bröd på bordet eller någon att luta oss mot. Om någon av oss blev sjuk eller tappade modet, klev de in utan att tveka. De passade vårt barn så vi kunde gå på prov, göra praktik eller jobba extra om tillfälle gavs.

Så småningom fick vi jobbjag som sjuksköterska, han inom sitt område. Vi gifte oss, flyttade till en liten lägenhet i utkanten av Göteborg och uppfostrade vår son tillsammans. Idag är jag femtio. Vårt äktenskap är fortfarande starkt, och vårt barn har vuxit upp med vetskapen om vilket slit och vilken kärlek som fanns bakom allt.

Min egen familj har jag knappt någon kontakt med. Det blev aldrig några stora gräl efteråt, men vi hittade aldrig tillbaka till varandra. Jag bär inget agg, men relationen läkte aldrig helt.

Om jag idag ska säga vilken familj som räddade mitt liv, så är det inte den jag föddes i. Det är min makes familjoch det är i deras värme och stöd jag fann min väg.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Jag är 50 år gammal och var gymnasieelev när jag blev gravid med min pojkvän – vi gick båda i skolan och ingen av oss hade jobb. När min familj fick veta det blev reaktionen direkt: de sa att jag dragit skam över hemmet och att de inte tänkte ta hand om ett barn som ”inte är deras”. En kväll bad de mig packa mina saker. Jag gick ut med en liten resväska, utan att veta var jag skulle sova nästa dag. Det var min pojkväns familj som öppnade dörren för mig. Hans föräldrar tog emot oss i sitt hem från första stund. Vi fick ett rum, tydliga regler och de sade att det enda de förväntade sig var att vi skulle ta studenten. De stod för mat, räkningar och även läkarbesök under graviditeten. Jag var helt beroende av dem. När vår son föddes var hans mamma med mig på sjukhuset. Hon hjälpte mig att bada honom, lära mig byta blöja, lugna honom på morgonen. Medan jag återhämtade mig tog hon hand om bebisen så att jag fick sova några timmar. Hans pappa köpte spjälsäng och allt vi behövde den första tiden. Kort därefter sade de uttryckligen att de inte ville att vi skulle fastna och bli stillastående. De erbjöd att betala min utbildning till sjuksköterska. Jag tackade ja. Jag pluggade på morgnarna och min svärmor passade vår son. Min pojkvän började läsa systemvetenskap. Vi pluggade båda medan de tog huvudansvaret för hushållets utgifter. De åren innebar många uppoffringar. Vi levde efter ett strikt schema. Det fanns inget utrymme för lyx. Ibland räckte pengarna precis så vi klarade oss. Men vi saknade aldrig mat eller stöd. När någon av oss blev sjuk eller nedstämd fanns de där – de tog hand om barnet så vi kunde skriva prov, göra praktik eller arbeta extra. Så småningom fick vi jobb. Jag blev sjuksköterska, han inom sitt område. Vi gifte oss och flyttade till eget. Vi uppfostrade vår son. Idag är jag 50 år. Äktenskapet håller fortfarande. Vårt barn växte upp med en stark arbetsmoral. Min kontakt med min ursprungsfamilj är minimal. Det blev inget storbråk i efterhand, men heller aldrig någon närhet igen. Jag hyser inget agg, men relationen är förändrad för alltid. Om jag idag ska nämna en familj som räddade mitt liv, är det inte den jag föddes i – utan min mans familj.
Svägerskan slängde alla mina gamla saker när jag var på landet – men min hämnd lät inte vänta på sig