Utan pekpinnar Ett brev till Sacha landade i meddelanden, som ett foto av ett rutat pappersark. Blå bläckpenna, prydlig lutning, längst ner signaturen: “Din morfar, Nisse”. Bredvid ett kort sms från mamma: “Han gör så nu. Om du inte vill, behöver du inte svara”. Sacha scrollade förbi bilden, zoomade in för att tyda raderna. “Hej Sacha. Jag skriver till dig från köket. Jag har fått en ny vän här – blodsockermätaren. Den gnäller direkt om jag äter för mycket bröd på morgonen. Läkaren säger att jag borde promenera mer, men hur ska det gå när alla mina ligger på kyrkogården och du bor där borta i ditt Stockholm. Så jag promenerar i minnet istället. Idag kom jag till exempel ihåg, hur vi -79 lossade bananlådor på järnvägsstationen. Pengarna var skrala, men det gick alltid att norpa ett par lådor äpplen. Lådorna var i trä, med metallbeslag i sidorna. Äpplena sura, gröna, men ändå fest. Vi åt dem direkt på bangården, sittande på cementpåsar. Händerna gråa, naglarna fulla av damm, tänderna knastrade av sand. Och ändå var det gott. Varför skriver jag det? Ingen särskild anledning. Det är bara ett minne. Och tro inte att jag ska försöka lära dig något. Du har ditt, jag har mina provsvar. Om du vill, berätta om vädret och om tentan. Din morfar Nisse.” Sacha log för sig själv. “Blodsockermätare”, “provsvar”. Längst ner från chatten: “Skickat för en timme sen”. Han hade redan hunnit ringa mamma, ingen svarade. Så var det verkligen “så nu”. Han scrollade bakåt i chatten. De senaste meddelandena från morfar var för ett år sen: korta röstmeddelanden med grattis och ett “hur går det med plugget”. Då svarade Sacha med en emoji och sen inget. Nu satt han länge med blicken på raden rutat papper, öppnade svarsfönstret. “Morfar, hej. Vädret – tre plus och blött. Tentorna snart. Äpplen här kostar hundratjugo spänn kilot. Det är dåligt med äpplen. Sacha.” Han tänkte efter, strök “Sacha”, skrev istället bara “Barnbarnet Sacha.” och skickade. Några dagar senare skickade mamma ett nytt foto. “Sacha, god dag. Jag fick ditt brev, läste det tre gånger. Tänkte svara ordentligt. Vädret här är samma som hos dig, fast utan dina ‘trendiga’ pölar. Snö på morgonen, vatten till lunch, isskorpa till kvällen. Jag har nästan ramlat några gånger, men tydligen är det inte riktigt dags än. När vi ändå pratar om äpplen. Jag kan dra en historia om mitt första riktiga jobb. Jag var tjugo och började i verkstan. Vi tillverkade hissdelar. Alltid oväsen, dundrande maskiner och damm i luften. Mina blåbyxor gick aldrig att få helt rena. Fingrarna spruckna, naglar oljiga. Men jag var stolt över passerkortet, att gå genom grinden som vuxen. Det bästa var inte lönen, utan maten. I matsalen fick man borsjtj i tunga tallrikar och kom man tidigt fick man extra bröd. Vi satt ett gäng tillsammans och teg. Inte för att det inte fanns att prata om, men för att orken inte räckte. Skeden i handen var tyngre än en skiftnyckel. Du sitter väl med datorn och tycker det där är från stenåldern. Jag undrar om jag var lycklig, eller bara inte hann fundera. Vad gör du mer än pluggar? Jobbar du också? Eller är det mest start-ups nuförtiden? Morfar Nisse.” Sacha läste medan han stod i kön till en korvkiosk. Folk svor runtom, någon grälade, reklam skrålade ur kassan. Han märkte att han läste om biten om borsjtj och tunga tallrikar om och om igen. Han skrev sitt svar lutad mot diskbänken: “Morfar, hej. Jag extraknäcker som bud. Bär mat, ibland papper. Jag har inget passerkort, bara en app som jämt hänger sig. Jag äter också ibland på jobbet. Inte för att jag snor alltså, men för att jag inte orkar hem. Tar nåt billigt, äter i porten eller i en polares bil. Också tyst. Om jag är lycklig vet jag inte. Hinner inte tänka efter. Men borsjtj i matsalen låter ändå gött. Barnbarnet Sacha.” Han ville skriva om start-ups, men tänkte att det räckte. Morfar fick själv fylla i. Nästa brev var förvånansvärt kort. “Sacha, hej. Kurierjobb är på riktigt. Nu ser jag dig inte som en grabb med dator utan som en kille i sneakers som alltid är på språng. När du nu berättar om jobbet, ska jag dra om när jag själv extraknäckte på bygge. Mellan passen i verkstan, när pengarna tröt. Vi bar tegelsten till femte våningen på rangliga trätrappor. Damm överallt – i näsan, ögonen, öronen. Kom hem på kvällen, tog av stövlarna, hela hallen full av sand. Mormor dundrade för att jag förstörde hennes golvmatta. Det konstiga är att jag mest minns en detalj. Mannen alla kallade “Svenne”, alltid först på plats, satt på en uppochnervänd hink och skalade potatis med kniv. Lade potatisen i en gammal kastrull han släpat hemifrån. Till lunchen kokade han den på spritkök, hela våningen luktade kokt potatis. Vi åt med händerna, saltade med papperstuss. Kändes som det godaste som fanns. Här sitter jag nu på mitt kök, tittar på en påse ICA-potatis och tänker att den inte smakar likadant. Eller så är det bara åldern. Vad äter du när du är trött? Alltså inte från utkörning, utan “på riktigt”. Morfar Nisse.” Sacha svarade inte direkt. Han grunnade på vad “på riktigt” betydde. Tänkte på vintern före, efter ett tolv-timmars pass, när han köpte pelmeni i en nattöppen butik och kokade dem i korridorköket i en gammal kastrull – någon hade tidigare kokat falukorv i den. Pelmenierna gick sönder, vattnet blev grumligt, men han åt allt, stående vid fönstret för det fanns inget bord. Två dagar senare skrev han: “Morfar, hej. När jag är som tröttast blir det oftast ägg. Två, tre stycken, ibland med korv. Vår stekpanna är ett rusk, men den funkar. I korridoren finns ingen Svenne, men vi har en granne som alltid bränner saker och svär som en borstbindare. Du skriver ofta om mat. Var du hungrig då eller är du det nu? Barnbarnet Sacha.” Han ångrade sig genast om sista frågan. Tyckte det var oartigt. Men det gick inte att ta tillbaka. Svaret kom fortare än vanligt. “Sacha. Bra fråga om hungern. Då var jag ung och ville jämt käka. Inte bara soppa och potatis. Ville ha hoj, nya kängor, ett eget rum så jag slapp lyssna på pappa hosta om nätterna. Ville bli någon, bli respekterad. Gå in i butiken utan att räkna småpengar. Ville att tjejerna skulle titta, inte bara gå förbi. Nu äter jag som folk, läkaren gnäller att det är för mycket ibland. Jag skriver om mat för att det går att minnas, känna. Soppsmaken är lättare att förklara än skammen. Du undrade, så jag berättar en historia. Men utan pekpinnar. Jag var tjugotre. Träffade då din blivande mormor, men det var skakigt. Verkstan sökte volontärer till ett lag som skulle norrut. Bra pengar, man kunde efter några år ha råd med en egen bil. Jag drömde mig bort – tänkte redan, när jag kom hem skulle jag köpa en Lada och köra henne i stan. Fast det var en hake. Mormor ville inte med. Hennes mamma var sjuk, jobbet fanns här, hon hade vänner. Hon sa att hon inte skulle klara kylan och mörkret där uppe. Jag svarade att hon bara höll mig tillbaka. Om hon älskade mig, borde hon stötta. Jag uttryckte det värre, men det slipper du höra. Så jag stack själv. Efter ett halvår slutade vi skriva. Två år senare var jag tillbaka, med pengar och bil. Hon hade redan gift sig med en annan. Sen skyllde jag många år på att hon svek mig. Att det var för hennes skull, alltihop. Men innerst inne valde jag pengar och plåt, inte människan. Stod fast vid att det var det enda rätta. Det var min aptit. Du undrade vad jag kände. Då kände jag mig viktig och rätt. Sen låtsades jag många år efteråt att jag inte kände nånting. Om du inte vill svara, behöver du inte. Jag fattar att du har nog av gamlingshistorier. Morfar Nisse.” Sacha läste om ordet “skam”, som fastnade. Han märkte att han letade efter försvar, men morfar erbjöd inget. Han skrev “Ångrar du dig”, raderade. Skrev “Om du hade stannat”, raderade. Skickade till slut något helt annat: “Morfar, hej. Tack för att du berättade. Jag vet inte vad jag ska säga. I familjen sägs det alltid som om mormor alltid varit just mormor, inget annat. Jag dömer dig inte. Jag valde också nyss jobbet framför en människa. Jag hade en flickvän samtidigt som jag började som bud, fick fler pass. Satte jobbet först hela tiden. Hon sa att vi aldrig sågs, att jag alltid var på telefonen och blev sur. Jag sa att det får vara så, sen blir det bättre. Sen sa hon att hon var trött på att vänta. Jag svarade att det var hennes problem. Också med hårdare ord, men det slipper du höra. Nu när jag kommer hem sent till korridoren och steker ägg själv så tänker jag ibland att jag valde pengar och leverans före en människa. Också som om det var rätt val. Kanske är det ett familjearv. Sacha.” Morfar svarade på ett linjerat papper, inte rutat. Mamma förklarade via röstmeddelande att blocket var slut. “Sacha. Det där om ‘familjevanor’ skrev du bra. Vi skyller ju på släkten för allt. Dricker för att farfar drack, skriker för att farmor var sån. Men i verkligheten väljer man alltid själv. Fast ibland är det lättare säga att det ligger i blodet. När jag kom hem från Norrland trodde jag allt skulle vara nytt. Bil, rum på studenthemmet, pengar. Men om kvällarna satt jag på sängen och visste inte vart jag skulle ta vägen. Vännerna borta, verkstadschefen utbytt, hemma väntade bara damm och en gammal radio. En gång åkte jag till huset där din nästan-mormor bodde. Stod på andra sidan gatan och såg på fönstren. I ett var det tänt, i ett mörkt. Jag stod där tills jag frös. Till sist såg jag henne gå ut med barnvagn och en man vid sin sida. De pratade, skrattade. Jag gömde mig som en unge bakom ett träd. Stod kvar tills de var borta. Då fattade jag att ingen svek mig. Vi valde våra egna vägar. Tog tio år att erkänna. Du skrev att du valde jobb framför tjejen. Kanske valde du dig själv, för att klara dig först. Det är varken bra eller dåligt. Det är så det är. Vet du vad som är värst? Att vi sällan kan säga rakt: ‘du, just nu är det här viktigare för mig än du.’ I stället hittar vi på vackra ord och sen blir alla ledsna. Jag skriver inte det här för att du ska springa tillbaka till henne. Jag vet inte ens om du borde. Det är bara det, står du själv nån gång under någons fönster så kanske du fattar, att du kunde varit rakare. Din gamla morfar Nisse.” Sacha satt på fönsterblecket i korridoren, höll telefonen varm i handen. Bilar halkade genom vattenpölar utanför, någon rökte på trappen. I rummet bredvid dunkade någon musik i väggen. Han tänkte länge på vad han skulle svara. Såg sig själv stå utanför sin ex’ fönster när hon slutade svara. Tittade på gardiner, på ljuset, väntade att hon skulle titta ut. Det gjorde hon aldrig. Han skrev: “Morfar, hej. Jag har också stått utanför fönstret. Och gömde mig när jag såg henne gå ut med någon annan. Han med ryggsäck, hon med matkasse. De skrattade. Då kände jag att jag blivit utplånad ur hennes liv. Men när jag läser dig nu undrar jag om det inte var jag som gick. Du säger att du fattade det på tio år. Jag hoppas jag lyckas snabbare. Jag kommer nog inte jaga efter henne. Men jag kanske kan sluta låtsas som att det inte betyder nåt. Barnbarnet Sacha.” Nästa brev handlade om annat. “Sacha. Du frågade om pengar en gång. Jag svarade inte direkt, visste inte hur jag skulle börja. Nu ska jag försöka. Hemma hos oss har pengar alltid varit som väder. Man snackade bara om det när det var katastrof eller när det gick ovanligt bra. När din pappa var liten frågade han en gång vad jag tjänade. Då hade jag fått extrajobb, lönen var högre än annars. Jag skröt, han blev storögd och sa: ‘Jäklar, du är rik.’ Jag skrattade bort det och sa att det inte var så märkvärdigt. Några år senare blev jag uppsagd. Låglön. Han frågade igen vad jag tjänade. Jag sa summan, han undrade varför det var så lite, om jag blivit sämre på att jobba. Jag blev förbannad. Sa att han inte förstod nåt, att han var otacksam, men han ville bara förstå. Det där samtalet har hängt med, för det var då jag lärde honom att man inte ska fråga pappa om pengar. Han växte upp, extraknäckte med att bära flyttlådor och laga prylar åt andra. Jag gick runt och tänkte han borde förstå hur kämpigt det var för mig. Med dig tänker jag inte göra om misstaget. Så jag säger rakt ut: pensionen är liten, men det räcker till mediciner och mat. Bil blir det inte mer, behövs inte heller. Nu sparar jag bara till nya tänder, de gamla håller inte längre. Hur klarar du dig? Jag menar inte att jag ska börja swisha dig pengar eller köpa strumpor till dig. Jag vill bara veta om du går hungrig eller sover på golvet. Tycker du det är pinsamt att svara, så kan du bara skriva ‘OK’, så fattar jag. Morfar Nisse.” Något drog ihop sig i Sacha. Han minns hur han som barn frågade pappa vad han tjänade, och fick bara skämt eller ett irriterat “det får du veta sen”. Han lärde sig att pengar är skämmigt, inget man talar om. Han tittade länge på texten, skrev sen: “Morfar, hej. Jag är inte hungrig och sover inte på golvet. Jag har en säng, till och med madrass, ingen lyx, men den duger. Jag betalar för mitt studentrum själv, det har jag och pappa kommit överens om. Ibland blir det sent med hyran men ingen har slängt ut mig än. Matpengar finns, om jag inte köper onödigt. När det är tough tar jag ett extraskift, sen går jag som en zombie ett tag. Men det är mitt val. Jag känner mig konstig för att du frågar och att jag själv inte frågar dig tillbaka, som typ: ‘du morfar, klarar du dig?’. Fast du har redan svarat. Egentligen hade det varit enklare om du skrev ‘allt är bra’ och slapp förklara. Men jag fattar varför – jag är van att vuxna tiger. Tack för att du berättade om pengarna. Sacha.” Han höll länge i mobilen innan han skickade ett sms till: “Om du nån gång vill köpa något, men pensionen inte räcker, säg till. Jag lovar inget, men då vet jag.” Och skickade, innan han hann ångra sig. Morfar svarade med sitt snedaste brev hittills. Bokstäver och rader dansade. “Sacha. Jag läste det om ‘om pengarna inte räcker’. Först ville jag skriva att jag inte behöver något. Att jag har allt, att jag bara är gammal och det räcker med medicin. Tänkte skämta, be om motorcykel. Men så slog det mig – jag har alltid låtsats vara en karl som kan allt själv. Slutade som gammal som är rädd för att be barnbarnet om minsta hjälp. Så jag säger såhär: får jag nån gång verkligt behov som jag inte klarar själv, ska jag inte låtsas som det inte är viktigt. Men just nu har jag te, bröd, tabletter och dina brev. Det är inte finkänslighet – jag räknar upp. Jag har trott vi är så olika. Du med dina, vad de nu heter, appar. Jag med min radio. Men när jag läser dig märker jag hur mycket vi har gemensamt. Ingen av oss gillar att be om hjälp. Vi båda låtsas som vi bryr oss mindre än vi gör. När vi ändå är ärliga, kommer jag berätta en sak till. Det är inget vi snackar om i familjen, vet inte vad du tycker. När din pappa föddes var jag inte redo. Nytt jobb, vi fick rum på studenthem – kändes som om det skulle vända nu. Sen kom barnet. Skrek, blöjor, nätter utan sömn. Jag kom hem från nattskift, han bara gallskrek. Jag blev vansinnig. En gång kastade jag flaskan i väggen så den gick sönder. Mjölken rann ut. Mormor grät, ungen skrek, jag stod där och ville bara sticka och aldrig komma tillbaka. Jag stack inte. Men låtsades sen att det var en tillfällig grej. I själva verket var det närmare än jag vågar erkänna. Och hade jag dragit, hade du aldrig läst dessa brev. Vet inte varför du behöver veta det. Kanske för att du ska veta att din morfar inte är någon hjälte, inte något exempel. En vanlig människa som ibland ville ge upp och försvinna. Om du efter det inte vill skriva mer, förstår jag. Morfar Nisse.” Sacha läste, först kallt i magen, sedan varmt. Morfarsbilden av filt och doft av julapelsin byttes mot något nytt – en trött karl på korridor, skrikande barn, mjölk på golvet. Han mindes i fjol på sommarlägret hur han skrek på en pojke som alltid grinade. Tog tag för hårt, pojken blev rädd och började gråta. Sacha låg sömnlös hela natten, rädd att han skulle bli en dålig pappa. Han satt länge med ett tomt meddelande. Fingrarna skrev “Du är inget monster”. Raderade. “Jag älskar dig ändå”. Raderade, generad av ordet. Till sist skickade han: “Morfar, hej. Jag kommer inte sluta skriva. Jag vet inte vad man svarar på sånt. Ingen pratar om sånt här i vår familj. Om gallskrik, om att vilja springa. Hos oss skämtar man eller tiger. Jag jobbade på kollo i somras. Det fanns en pojke som bara ville hem och grät. En dag brast jag, skrek tills jag själv blev rädd. Kunde inte sova sen, tänkte jag var en dålig människa, att jag inte borde få barn. Det du skrev gör dig inte sämre. Det gör dig levande. Jag vet inte om jag nånsin kan vara lika ärlig mot mitt framtida barn. Kanske kan jag åtminstone sluta låtsas vara felfri. Tack för att du inte stack. Sacha.” Han tryckte “skicka”, och väntade för första gången på svar som på något eget. Svaret kom två dagar senare. Mamma messade: “Han lärde sig spela in röstmeddelande, men bad dig inte bli rädd. Jag skrev av åt dig.” På skärmen låg ett nytt foto på linjerat ark. “Sacha. Jag läste ditt brev och tänkte att du är mycket modigare än jag var i din ålder. Du erkänner rädsla, jag låtsades vara oberörd och slog i stället i möbler. Jag vet inte om du blir en bra pappa. Det vet man först sen. Men det att du ens funderar på det, säger mycket. Du skrev att jag är levande. Det är nog det finaste någon sagt till mig. De flesta säger ‘envis’, ‘gnällig’, ‘egensinnig’. Levande var det länge sen någon kallade mig. När vi ändå har gått såhär långt ville jag fråga dig en sak, men har dragit mig för det. Nu undrar jag: Om du tröttnar på mina historier, säg till. Jag kan skriva mer sällan, eller bara till jul och födelsedag. Jag vill inte kväva dig med mitt förflutna. Och om du nån gång vill komma förbi, utan anledning, är jag hemma. Har en ledig pall och en ren kopp. Ren – det har jag kollat. Din morfar Nisse.” Sacha log åt koppen. Han såg framför sig köket, pallen, blodsockermätaren på bordet, en potatissäck vid elementet. Han öppnade kameran, tog en bild på studentkorridorsköket. I bild: diskbänk, “skräckpannan”, äggpaket, vattenkokare, två muggar, en med nagg. Burk med gafflar i fönstret. Han skickade bilden till morfar och skrev: “Morfar, hej. Här är mitt kök. Två pallar, fler koppar. Om du vill hälsa på nån gång bara sådär, så är jag också hemma. Nåja – nästan hemma. Du har inte tröttat ut mig. Ibland vet jag inte vad jag ska svara, men det betyder inte att jag inte läser. Om du vill kan du berätta något som inte handlar om jobb eller mat. Något du aldrig berättat för någon, inte för att det är pinsamt utan för att du aldrig haft någon att berätta för. S.” Han tryckte “skicka” och märkte plötsligt att han just ställt frågan han aldrig vågat ställa någon vuxen i sin familj. Telefonen lades bredvid, skärmen slocknade. Äggen fräste. Från grannrummet hördes skratt. Sacha vände sina ägg, stängde av spisen, satte sig på sin pall och föreställde sig hur morfar någon gång satt mitt emot, med en mugg i handen, berättade en historia – högt istället för på papper. Han visste inte om morfar någonsin skulle komma, eller hur det skulle bli. Men tanken att det fanns någon han kunde skicka en bild av sitt röriga kök och fråga “hur är det med dig?” till, gjorde något varmt och lite trångt i bröstet. Han tittade på chatten, rutor, linjer, sina korta “S.” Sen la han mobilen med skärmen nedåt, så han inte skulle missa notisen om det dök upp ett nytt. Äggröran var kall, men han åt ändå klart, långsamt, som om han delade den med någon annan. Exakta orden “jag älskar dig” skrevs aldrig. Men mellan raderna fanns redan något – och det var nog för båda.