I natt gick jag barfota genom ett ödsligt Stockholm; någonstans började snön smälta och malmarna glimmade av stadsljus. Det var ingen vanlig nattallt var felvänd och suddigt, som om jag gått vilse i en dröm där logik försvunnit. Jag hade precis lämnat min arbetsplats, det där kontoret som doftade kaffe och nycklar, efter nästan åtta långa år. Men nunär jag står här i lägenheten med Tove, min hustru, känns det som att både mitt arbete och vårt äktenskap lösts upp i dimman.
Det började ju med trygghet. Jobbet, det var fast lön på kontot varje månad, försäkringspapper i byrålådan, fredagsfika med kollegorna. Planer på att köpa en liten trea någonstans mellan Gullmarsplan och Skanstull låg alltid där i bakhuvudet. Tove brukade fråga hur det gick på jobbet, och jag skojade om att vi snart kanske köper oss en koloni också. Allt kändes självklart tills det där felet smög in, som en reva i verkligheten i en annars prydlig och ordningsam tillvaro.
Saga, kvinnan jag bedrog Tove med, klev in i företaget för sex månader sedan. Hon slog sig ner tre skrivbord bort, fipplade med sin dator och bad om hjälp med schemaläggningssystemet. Först käkade vi lunch i grupp, men snart satt vi själva vid ett fönster ovanför Åsöberget och såg ut över hustaken. Hon viskade om gräl med sin pojkvän, skuggor som följde henne runt i lägenheten. Jag nickade, lyssnade, svarade. Allt mer. Började radera sms med ett pirr av skuld, la mobilen på ljudlöst när jag gick hem över Slussen. Sa att möten drog ut på tiden när Tove frågade.
Det som hände mellan mig och Saga var impulsivt och tryckande: en januarifredag när alla gått hem, och kontorets lysrör darrade i vintermörkret. Ingen romantik, bara stilla beslut: jag blev kvar längre än jag borde. Sen kom jag hem som vanligt. Pussade Tove på kinden, och tanken surrar fortfarande i mig varför gjorde jag det?
Det dröjde veckor. Tove drog upp mitt låsta sms-flöde av en ren slump. Hon läste några rader. Frågade, rätt ut, vad som pågick. Jag hade inget försvar. Hon blev kall, nästan som om någon täckte henne i rimfrost, och bad mig berätta allt. Jag gjorde det. Vi sov inte i samma rum den natten.
Dag efter dag följde frågor var, hur ofta, varför, är det över? Jag svarade, allt kändes märkligt verkligt, som om jag stod i någon annans skor. En dag sa hon, helt stilla:
“Jag vet inte om jag någonsin kan förlåta dig. Jag vet bara att jag inte klarar av tanken på att du springer på henne varje dag.”
Sedan började jobbdiskussionen. Ett stillsamt ultimatum, lika svenskt som ett brev från Skatteverket:
“Jag tvingar dig inte, men jag måste få känna mig trygg. Om du jobbar kvar där, vet jag inte om vi kan fortsätta. Valet är ditt.” Ingen höjd röst, inga tårar, bara iskall skärpa.
Jag låg vaken flera nätter och räknade mina kronor och ören. Överslag på sparpengar, räkningar, lån i kronor, vad A-kassan kunde innebära. Jag visste: lämnar jag jobbet så står jag utan inkomst direkt. Men stannar jag är äktenskapet förlorat. Igår kallade jag in min chef till ett rum med issolklara fönster och sa upp mig. På väg hem bland de flimrande spårvagnarna kände jag bara snurr: lättnad blandad med skräck.
När jag berättade för Tove, satt hon vid fönstret, såg ut på Södermalm som ett fruset vykort. Hon tackade lågmält för vad jag gjort men sa att det inte lagade allt. Kanske förlorade hon tilliten för alltid. Hon behövde tid, sa hon. Gav inga löften.
Nu sitter jag här, oförmögen att sova, arbetslös och med vårt äktenskap i ett konstigt svenskt limbo, som en lång vinter som aldrig töar. Jag vet inte om jag bara förlorat mitt jobb,
eller om Tove också håller på att glida ifrån mig, ut i drömmarnas dimhöljda Stockholm.
