Ett samtalssignal på min svärdotters telefon fick mig att ompröva min vilja att hjälpa en ung familj att hitta en lägenhet
Jag bor ensam i en fin etta mitt i centrala Stockholm. Min man gick bort för fem år sedan och jag ärvde sedan min mosters tvåa i ett annat område, mindre exklusivt men ändå trevligt. Jag har hyrt ut den till ett ungt par som är väldigt ordningsamma. En gång i månaden kommer de förbi för att betala hyran och kolla till lägenheten. Under två år har det inte varit minsta klagomål.
När min son gifte sig valde han och hans fru att klara sig själva de hyrde en lägenhet och började spara till insatsen till en bostadsrätt. Jag hade inget emot det, även om jag på sikt tänkte ge dem min mosters tvåa så att de kunde göra vad de ville med den, sälja, renovera eller bara bo där och skapa sitt hem.
Ett år efter bröllopet fick de en son och när mitt första barnbarn föddes blev jag ännu mer övertygad om att ordna med överlåtelsen till min son inom kort. Men för bara en vecka sedan ändrade jag mig.
Det hände efter min 60-årsdag. Jag ville fira ordentligt, främst för min egen skull. Jag bokade ett rum på en trevlig restaurang och bjöd in många vänner och bekanta, inklusive min son och hans fru, så klart.
Min svärdotter och jag har alltid kunnat prata även om hon är känslosam och ibland uttrycker sig lite väl direkt särskilt mot mig men jag har tänkt att det hör ungdomen till. Men hur hon betedde sig på min fest förändrade allt.
Min son och svärdotter kom till restaurangen med sitt barn. Restaurangens sorl var inte det bästa för en baby, så min svärdotter meddelade att de sannolikt skulle gå efter en timme vilket jag förstod.
När de var på väg ut märkte min svärdotter att telefonen saknades. Jag följde med bakom henne för att leta och ringde numret från min egen telefon så det skulle vara lättare att hitta den.
Alla gäster såg på oss där vi kikade runt, stämningen blev lite spänd, men började precis lugna ner sig när det plötsligt hördes ett ilskt skallande, morrande och ylande från fönsterkarmen! Alla vände sig mot ljudet; min svärdotter, knallröd i ansiktet, rusade till fönstret, tog telefonen och avslutade samtalet.
Mina vänner stirrade på henne, sedan på mig, och därefter lyckades min bror ta initiativet, höjde glaset och höll ett nytt skål för mig så musiken satte igång igen. Men som man säger det var som att något fastnade.
Resten av kvällen märkte jag hur gästerna tisslade och tasslade om min svärdotters ovanliga ringsignal som hon lagt in på mitt nummer. Nästa dag bad jag min son om förklaring; han hade ju säkert hört det där skallande förr, men han tyckte inte att det var värt att prata om.
Sedan dess har jag dragit mig undan och lagt överlåtelsen av lägenheten på is tills vidare tills relationen blir bättre. Jag önskar mig åtminstone en ursäkt från både svärdottern och min son. Om de verkligen ser mig som en hund är det deras sak.
Livet lär oss ibland att fundera på var gränserna för respekt går och vikten av att medvetet värna om familjebanden, för utan respekt kan ingen gåva göra någon lycklig.
