Min svärfar blev helt ställd när han såg hur vi egentligen levde.
Jag och Robert träffades på ett bröllop genom gemensamma vänner. Efteråt flyttade jag till Göteborg och lyckades snabbt hitta ett jobb där. Jag kände mig verkligen upprymd över att äntligen ha lämnat den lilla byn utanför Borås där jag vuxit upp. Vår relation utvecklades fort redan efter ett år föddes vår dotter.
Men allt förändrades plötsligt.
Varför är vår dotter så ljus med blå ögon, när både du och jag har mörkt hår? frågade Robert bekymrat en kväll.
Älskling, jag tror hon har ärvt utseendet av din pappa. Titta bara, de är lika som bär, försökte jag förklara.
Kom igen nu, svarade han misstänksamt. Ett barn ska ju likna sina föräldrar, inte någon annan. Mamma säger att hon inte tror att flickan är min.
Sanningen var att Inga, Roberts mamma, alltid varit tveksam till mig. Hon var övertygad om att jag bara ville bort från landsbygden, och aldrig skulle kunna älska hennes son riktigt. Men Roberts pappa, Lars, har alltid varit vänlig mot mig. Han är sedan länge skild från Inga, har skaffat en ny familj, men har ändå alltid haft kontakt med Robert.
Så en dag tog Robert hem en annan kvinna, bad mig packa mina saker och lämna lägenheten. Jag hade inget annat val.
Plötsligt stod jag där utan hem eller pengar. Mina egna föräldrar ville inte ta emot mig och dottern. I ren desperation ringde jag en god vän, Emma, som lät oss bo hos sig några dagar. Sedan lyckades jag hitta ett rum i en studentkorridor med andrahandskontrakt. Vi flyttade in, men pengarna var slut och maten blev allt mer knapp.
En dag när jag gick in på ICA hörde jag mitt namn ropas.
Men flickor, vart har ni tagit vägen? Jag har till och med varit ute i byn för att leta efter er, sa min svärfar Lars plötsligt bakom mig.
Hej det är roligt att se dig, viskade jag lite generat.
Jag vet vad Robert har gjort. Det går inte att försvara. Han och hans mamma är lika envisa båda två. Bor ni här nu?
Vi hyr ett rum, det är allt jag har råd med just nu.
Okej, jag har lite bråttom. Men vi ska ordna det här när jag är tillbaka i stan igen. Här, ta det här. Det borde räcka till mat för ett par veckor, sa han och räckte över ett kuvert med några tusenlappar i kontanter.
Jag blev så rörd att jag nästan inte kunde prata. Nu kunde vi åtminstone köpa nödvändiga saker till dottern.
Lars kom tillbaka tidigare än planerat och hälsade på oss i rummet. Han blev riktigt bestört över hur vi bodde. Hans nuvarande fru ville inte att vi skulle flytta in hos dem, men han hittade en annan lösning han köpte en liten lägenhet åt oss med sina sparpengar. Lägenheten stod på sitt barnbarn, min dotters namn. Jag försökte säga nej till en sån gåva, men han stod på sig. Han gjorde det inte för min skull, utan för sin sondotter.
Bara en månad senare började vi ordna oss i vårt nya lilla hem. Lars kom ofta med möbler och saker som vi behövde.
Stressa inte med att sätta flickan på förskola. Hon behöver sin mamma nu. Jag hjälper till så gott jag kan. Min fru är lugn nu, hon vill gärna träffa sitt barnbarn, sa han en dag.
Tack snälla, Lars! kände jag bara.
Du, gråt inte. Du kan alltid ringa mig, jag ställer upp för er. Ge det lite tid, så blir allt bättre med åren, det lovar jag.
Jag är så tacksam att min dotter fick en sådan fin morfar, trots att hon inte hade tur med sin pappa. Lars gjorde allt han kunde för att hjälpa oss så att vi fick en chans.
Åren har gått. Jag gifte om mig, men Lars är fortfarande en kär gäst i vårt hem och vi hälsar ofta på honom.
