Jag bor tillsammans med min mamma. Min mamma är 86 år gammal.
På något sätt blev det så att jag aldrig gifte mig och inte har några egna barn. Så märkligt kan livet bli. Nu har jag fyllt 57 år. Nyligen firade jag min födelsedag. Det var bara jag och mamma, vi firade tillsammans. Jag har ingen att bjuda in. Jag har inga vänner, och varken jag eller mamma har några andra släktingar kvar.
Vi bor ihop och stöttar alltid varandra. Mamma är 86 år. Jag vet inte vad jag ska ta mig till när hon en dag inte finns längre. Ändå mår min mamma ganska bra! Även om hon blir äldre år för år och hälsan blir sämre så ger hon inte upp. Hon går till och med fortfarande ut själv på promenader.
Jag är redan pensionär, men jobbar lite extra eftersom våra pensioner inte riktigt räcker för att leva drägligt här i Sverige. Men jag låter mig inte nedslås och är tacksam för min kära lilla mamma. Det finns ju människor som har det mycket svårare. En del har varken en lägenhet, släkt eller pengar.
Men mamma och jag lever stilla och fridfullt. På kvällarna dricker vi te, stickar tillsammans och tittar på våra favoritfilmer och svenska dramaserier. Och på helgerna bakar jag bullar och bjuder in grannarna. De berättar om sina familjer. Jag gläds åt andras lycka och önskar innerligt att mamma och jag slipper stora bekymmer.
Så ser vårt liv ut. Jag önskar verkligen att jag fick ha min mamma och denna vardag så länge det bara gårEn kväll när vi sitter där, mamma och jag, under den gamla, broderade lampan och regnet trummar mot fönstret, lutar hon sig mot mig och säger: Tänk att vi fick så mycket tid tillsammans. Jag håller hennes varma hand i min och känner hur all ensamhet försvinner, åtminstone för nu. I den stunden inser jag att kärlek kan vara stillsam och lågmäld, men ändå rymma allt.
Livet blev inte som jag tänkt mig, men medan mammas skratt ekar i köket och doften av nybakt bröd fyller lägenheten, är jag säker på att det blev vackert ändå. Och när grannarna knackar på dörren för att smaka mina bullar, fylls rummet ännu en gång med liv, värme och ett slags hopp som aldrig riktigt slocknar.
