Jag är 60 år gammal och om två månader fyller jag 61. Det är ingen jämn siffra, det är varken 70 eller 80, men för mig är det speciellt. Jag vill fira den. Inte med en snabbt uppdukad tårta eller en lunch i förbifarten, utan med ett riktigt, välplanerat kalas: middag, vackra dukningar, dekorerade stolar, serveringspersonal, mjuk musik. Något som får mig att känna mig levande, uppskattad, tacksam för allt jag tagit mig igenom.
Problemet är att mina barn inte håller med.
Jag har två vuxna söner. Båda bor hemma hos mig tillsammans med sina respektive och sina barn. Huset är alltid fullt: ständigt ljud, tv:n på, springande barn, prat, diskussioner. Jag älskar dem förstås men lugna stunder existerar inte längre. Jag är aldrig ensam. Aldrig.
De jobbar båda, men i själva verket är det jag som står för det allra mesta. Jag har pension, pengarna min man lämnade efter sig, och ett litet företag som jag fortfarande driver. Jag betalar räkningar, mat, renoveringar, och inte sällan tillfällig hjälp som har blivit mer av en regel än undantag.
Det har aldrig stört mig att hjälpa till.
Det som stör mig är att de numera tar besluten åt mig.
När jag berättade att jag ville ordna ett kalas, sa de att det vore slöseri med pengar. Att det är onödigt att lägga ut på middagar och serveringspersonal i min ålder. De tyckte att jag borde ge dem pengarna istället till investeringar, till deras behov, till något nyttigt. De pratade med mig som om jag inte längre kunde ta ansvar för mina egna pengar.
Jag försökte förklara att jag inte tänker låna, och att jag har funderat på detta länge. Men de lyssnade inte. De stod på sig det var en onödig utgift.
Och en av dem sa:
Mamma, sådant här är inte för dig längre.
De orden träffade mig hårdare än väntat.
Jag började tänka på saker jag aldrig vågat säga högt. Att jag ibland bara vill vara ensam i mitt eget hem. Att jag saknar att vakna av tystnad. Att jag vill kunna komma hem utan att vardagsrummet är fullt med folk. Att jag vill ta beslut utan att behöva förklara mig.
Jag har till och med funderat på att be dem hitta egna boenden inte av ilska, utan för att jag känner att min del är avklarad.
Men så gnager samvetet.
Jag är rädd att jag ska låta självisk.
Jag vill inte bråka. Jag vill inte kasta ut någon ur huset över en natt. Jag vill bara veta om det är fel av mig att vilja fira. Att längta efter tystnad då och då. Att vilja att mina pengar ibland får gå till mig själv.
Jag skriver för att jag inte vet vad jag ska göra ska jag stå på mig, eller ska jag låta det rinna ut i sanden? Ska jag fira, även om de inte vill?
Vad tycker ni är det fel av mig att vilja fira min födelsedag så som jag själv vill, och att önska att mitt hem och mina pengar inte ska vara ett kollektivt beslut?
