Förra året gjorde min mamma något oväntat hon bestämde sig för att ta betalt av oss för grönsakerna från sin egen trädgård. Hon sa att vi aldrig kom och hjälpte henne, så nu fick det bli så här. Vem som hade betalat för vatteninstallationer, växthusen, hjälpmedlen och dem som hjälpt henne att gräva och sätta upp odlingslådorna, det hade hon visst glömt bort på en gång. Vi köpte frukt och grönsaker billigt på Coop eller ICA ändå.
Vi hade aldrig haft något sommarställe. Vi bodde i Stockholm och sanningen är att pappa nog aldrig hade sett en potatis i jord på riktigt. Mamma däremot var från Dalarna, där hon hade tillbringat hela barndomen i mormors stora trädgård. Men hon hade tröttnat på allt det där och ville inte ha med trädgårdslivet att göra på väldigt länge.
När pappa levde behövde vi ingen hjälp med egna odlingar. Han tog hand om familjens ekonomi även under tuffa tider. Mamma jobbade också, men det var pappa som stod för det mesta.
Sen förändrades inte så mycket, inte förrän jag blev vuxen, började jobba och kunde hjälpa till, vilket jag faktiskt gjorde. Under tiden vi bodde tillsammans delade vi på utgifterna. Jag flyttade hemifrån först när jag gifte mig, bara för ett par år sedan.
Förra året gick mamma i pension och hade då längtat länge efter att äga ett litet torp, precis som hon haft det hos mormor när hon var liten. Hon tog ut sina besparingar från banken och köpte ett litet ställe utanför Uppsala. Visst, det var inte särskilt bekvämt enligt mig, men mamma var lycklig och det var ju det viktigaste.
Självklart fick jag och min man hjälpa till ekonomiskt för att äntligen få huset och tomten i ordning: borra vattenbrunn, fixa in vatten i huset och glasa in verandan. Vi hade råd, vi tjänade bra och ville hjälpa. Vi hade inte pengar till något slott, men tillräckligt för att få det mesta fixat.
Däremot vägrade vi att åka ut dit för arbetshelger. Vi är båda typiska innerstadsbor, utan lust att gräva i rabatter. Helgerna ville vi sova ut, umgås med vänner i stan eller bara ta det lugnt tillsammans.
Den här totala frånvaron av fysisk hjälp var något mamma ofta gnällde över, men så fort vi hjälpte till med pengar verkade hon glömma det. Och det blev en hel del banköverföringar. Växthusen skulle byggas, hon ville ha fler odlingslådor, gräva ut nya rabatter och flytta vinbärsbuskarna. Vi betalade allt mamma behövde mest bara säga till.
Vi betalade till och med taxi när hon hade handlat tungt och inte orkade ta tåget.
Då och då berättade hon entusiastiskt för mig om allt som växte och skickade foton: fina grönsaksland och blomstrande bärbuskar. Jag låtsades vara lite mer glad än jag faktiskt var men ärligt talat kände jag ingen riktig koppling till det hon visade. Så fortsatte det tills mamma skickade en bild på sina jordgubbar en dag.
De var stora, knallröda och såg fantastiskt goda ut! Jag mindes med ens smaken och blev riktigt sugen. Jag bad henne lägga några åt sidan till mig, så kunde jag hämta dem efter jobbet. Trodde aldrig att mamma skulle börja skicka bilder på olika förvaringsburkar och skriva exakta priser per liter.
Jag fick läsa om sms:et flera gånger, trodde jag missförstått eller att hon skämtade. Men när jag ringde och frågade, svarade mamma mycket bestämt att ja, hon tänkte sälja sina jordgubbar till mig.
Vad förväntar du dig egentligen? Jag sliter med varje planta och ni är så lata att ni aldrig varit här och hjälpt mig! Så varför ska ni ha något gratis? Den som inte jobbar, får inte heller äta, sa mamma.
Jag påminde henne om allt vi hjälpt till med: lån och renoveringar. Nu blev hon upprörd och nästan skällde ut mig: Hur kan du prata så med din egen mamma?!
För min del jag tänker aldrig betala för mat från min egen mamma. Hon får sälja till någon annan om hon vill. Jag och min man handlar vårt på matmarknaden som vanligt. Snart försökte mamma sälja zucchini och gurka till oss också men vi avböjde direkt.
Vi kommer inte hjälpa mamma med trädgården längre, om det inte gäller saker som mediciner, räkningar eller akuta behov. Men för jord och grönsaker, nej tack.
Jag har lärt mig att man ibland inte kan hjälpa andra så som de själva vill. Det är viktigt att sätta gränser även gentemot släktingar, och ibland måste man låta folk göra sina egna val och leva sina egna liv. Och vad gäller mamma och hennes trädgård, så hoppas jag att hon finner glädje av den, även om vi inte är där och delar vardagen.
