Efter att jag pratade med den adopterade flickan inser jag att allt inte är så tydligt.
Bredvid mig, på en parkbänk, sitter en femårig flicka. Hon dinglar med benen och berättar om sitt liv för mig:
Jag har aldrig träffat min pappa, för han lämnade mig och mamma när jag var riktigt liten. Mamma dog förra året. De vuxna berättade då för mig att hon hade gått bort.
Flickan tittar på mig och fortsätter:
Efter begravningen kom min moster Ingrid, som är mammas syster, för att bo hos oss. Jag fick höra att hon var väldigt ädel som inte lämnade mig på barnhem. Då förklarade man för mig att moster Ingrid numera är min förmyndare, och att jag ska bo hos henne.
Flickan tystnar, böjer sig ner och petar under bänken innan hon fortsätter:
När jag flyttade in började moster Ingrid städa i vårt hem. Hon la alla mammas saker i ett hörn och ville slänga dem. Jag började gråta och bad henne att låta bli, och till slut fick jag behålla dem. Nu sover jag i det hörnet. På kvällarna ligger jag ovanpå mammas kläder, det är varmt och känns som om hon är nära mig.
Varje morgon ger moster mig något att äta. Hon lagar inte så gott, mamma lagade mycket godare, men hon ber mig alltid äta upp allt. Jag vill inte göra henne ledsen, så jag äter upp maten ändå. Jag förstår att hon försöker när hon lagar mat det är inte hennes fel att hon inte kan laga mat som mamma. Sedan skickar hon ut mig på promenad och jag får inte komma tillbaka hem förrän det börjar bli mörkt. Moster Ingrid är väldigt, väldigt snäll!
Hon gillar att skryta om mig inför de andra mostrarna som brukar komma och hälsa på. Jag känner inte de mostrarna så väl, men de kommer ofta hem till oss. Då sitter moster med dem och dricker kaffe, berättar roliga historier, säger fina saker till mig och bjuder både mostrarna och mig på småkakor.
Efter de orden suckar flickan och fortsätter:
Jag kan ju inte leva bara på småkakor hela tiden. Moster har aldrig skällt på mig för något. Hon behandlar mig väl. En gång fick jag till och med en docka av henne, fast dockan är lite trasig det ena benet hänger och ena ögat blundar mest hela tiden. Mamma brukade aldrig ge mig en trasig docka.
Flickan hoppade ner från bänken och började hoppa på ett ben:
Nu måste jag gå, för moster har sagt att mostrarna kommer idag, och jag måste hinna klä mig fint innan dess. Hon har lovat att jag ska få en extra god kanelbulle sen. Hej då!
Flickan försvinner snabbt bort för att göra sina ärenden. Jag sitter kvar länge och funderar, och mina tankar kretsar hela tiden kring den snälla moster Ingrid. Varför brydde sig moster så mycket om att alla skulle tro att hon var så ädel? Är det möjligt att vara så likgiltig inför att ett barn sover på golvet, täckt med sin avlidna mammas kläderPlötsligt, medan kvällsluften mjukt smyger sig in över parken, hör jag återigen små steg. Flickan har vänt tillbaka och stannar framför mig. Hennes blick är allvarlig nu, som om hon bär på en hemlighet större än hela staden.
Tror du att mamma ser mig? frågar hon plötsligt, rösten tunn som en viskning.
Jag nickar tyst. Hon ser dig. Och hon vet att du är stark.
Flickan ler och ser upp mot himlen där ljuset långsamt bleknar. Ibland känns det så. Fast det är svårt att förstå varför vissa vuxna vill att allt ska se bra ut för andra, istället för att det bara får vara bra på riktigt.
Hon pillar på mammas halsband som hänger runt hennes hals, det enda hon aldrig tillåter moster Ingrid röra. Men när jag sluter ögonen och tänker på mamma, då känns det som att det är vi två som har hemligheten tillsammans. Ingen annans leenden eller fina ord behövs då.
Sedan vänder hon sig om mot huset där mostrarna snart ska samlas och säger lågt:
Jag ska äta kanelbullen och tänka på mamma. Och en dag, när jag blir stor, ska det vara jag som bestämmer när saker är på riktigt.
Utan ett ord till försvinner hon återigen genom parken, med ett steg som nu varken är sorgset eller rädd utan kanske bara flickans alldeles egna. Och kvar i parkens kvällsljus sitter jag, alldeles övertygad om att det är mellan raderna i lilla flickans vardag som sann kärlek och mod bor, precis där ingen vuxen orkar eller vågar titta.
