Mamma stod ensam med tre barn utan tak över huvudet. Vår pappa tog mammas pengar från försäljningen av lägenheten och försvann spårlöst.
Fram till att mamma och pappa hunnit fylla trettioåtta kunde de inte få några barn. Läkarna visste inte vad det berodde på de ryckte bara på axlarna. Mamma började till slut ge upp och accepterade att livet kanske inte innehöll några barn för hennes del. Pappa såg aldrig särskilt bekymrad ut. Han brukade bara säga: Oroa dig inte, det är inget att haka upp sig på. Han verkade inte ens särskilt sugen på barn.
Trots att mamma tappat hoppet bad hon ändå till Gud om att få åtminstone ett barn. Det var som om hennes bön gav resultat, eller så var det bara tur, men till slut föddes jag.
Jag har aldrig sett mamma så lycklig som när hon höll mig för första gången. Men redan då hade pappa börjat dra sig undan han blev irriterad om jag skrek på natten och ville helst slippa hela ansvaret. Ett år senare föddes mina tvillingbröder. Då tackade mamma Gud av hela sitt hjärta. Hon hade äntligen blivit det hon drömt om mamma. Pappa däremot, barn var fortfarande ingenting för honom. Då bestämde han sig för att luras.
Han övertalade mamma att de behövde sälja lägenheten. Han tyckte vi behövde större när vi blivit fler, och att det var bättre att köpa något större och ta lån på resten. Mamma litade på honom. Men så fort pappa fått pengarna på kontot försvann han. Vi vet fortfarande inte idag vart han tog vägen.
Så blev vi hemlösa, mamma och vi tre barn. Var skulle mamma ta vägen? Hon packade ihop oss och knackade på hos mormor och morfar. Så då bodde vi sex personer tillsammans i en liten tvåa. Efter det litade inte mamma längre på någon man eller relation. Hon kämpade stenhårt. Tre barn skulle matas och hållas varma det var ingen liten sak.
Så här levde vi i flera år. Sedan gick mormor bort, och några år senare morfar. Plötsligt blev det lite luft hemma. En sommardag tog mamma med oss till parken. Det låg en lekplats där. Där brukade vi vara ofta. En dag när vi var där närmade sig en man som var ungefär lika gammal som mamma. Han försökte få kontakt med henne, men hon avfärdade honom gång på gång. Men vi gick till den parken så ofta att det till slut smälte mamma gav honom sitt nummer och de började ses.
Två månader senare flyttade vi till en trerummare tillsammans med den nya mannen, som hette Olof. Han blev vår bonuspappa. Att säga att vår barndom blev lycklig efter det vore nästan en underdrift. Olof fyllde den plats vår pappa lämnat tom tillsammans skrattade vi, oroade oss och kände livet tillsammans. Idag är vi vuxna och vi kallar Olof för pappa.
Min lärdom är enkel: Bara för att man hamnar i en svår situation betyder det inte att allt hopp är ute. En kvinna med barn är ingen börda det finns alltid en chans att bli lycklig om man vågar släppa in nya människor i sitt liv. Min biologiske pappa flydde från ansvar och oss, men Olof visade vad det innebär att vara en riktig man och pappa.
