Min svärfar trodde att vi alltid skulle ta hand om honom.
Min man växte upp i en varm och kärleksfull familj. Men när hans pappa var 57 år gick hans hustru tragiskt nog bort. Självklart var det otroligt tufft för min svärfar att förlora sin livspartner. Därför bestämde vi oss för att sälja hans lägenhet, dela på pengarna och ta hem honom till oss ett tag tills sorgen kanske skulle lindras lite. Det kändes rimligt.
Vi räknade med att han skulle bo hos oss i ungefär ett halvår, för att sedan hitta en egen lägenhet. Men så blev det inte. Han trivdes otroligt bra hemma hos oss. Han betalade varken för mat eller hyran. Jag lagade mat åt honom, tvättade hans kläder och städade hans rum. Själv gick han bara till jobbet, hans liv blev som en lång semester.
På så sätt bodde han med oss i elva år. Sedan började han lägga sig i allt vi gjorde, han skulle alltid berätta hur saker borde göras och införde sina egna regler till slut fick vi nog. Då beslöt vi att köpa ett hus åt honom en bit utanför stan. Han är frisk och fortfarande mitt i livet, han klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.
Vi köpte ett trevligt hus och såg till att allt blev ordnat för att han skulle kunna bo där själv. Efter det började han hitta på berättelser om hjärtproblem och andra krämpor, allt för att försöka flytta tillbaka till oss. Men jag känner att jag inte orkar mer. Jag längtar efter lugn och att få tid med min närmaste familj. Jag är trött. Vad ska jag göra?
Livet lär oss ibland att gränser är viktiga, även gentemot dem vi står nära. Att hjälpa någon betyder inte att låta sig själv gå förlorad på vägen. Ibland är omtanke även att våga släppa taget både för sin egen och andras skull.
