Adam, jag vill inte såra dig, älskling.
Adam sitter på fönsterbrädan och ser ut genom rutan. Han väntar på sin pappa och är inne i sina tankar. Det har redan gått två år sedan hans mamma lämnade honom. Hon har bildat sig en ny familj, sa pappa en gång lite sorgset. Varför övergav hon sin pojke? Vem vet. För Adam känns det fortfarande obegripligt. Långsamt har minnena börjat blekna ur hans sinne.
Pappa har gjort sitt bästa för att ta hand om sin son. Adam är tio år nu, gammal nog att förstå det mesta, det finns inte längre någon mening med att dölja sanningen för honom. Sådant är livet. Under dessa år har Adam lärt sig att diska, plocka undan och hålla ordning bland sina saker. Han bryr sig inte längre om leksaker.
Han är nästan vuxen nu. Men han känner sig väldigt ensam. Hans största önskan är att ha en hund. Men pappa har sagt nej varje gång.
Vem skulle ta hand om den? Jag jobbar ju jämt, och du går i skolan och är dessutom för ung ännu.
Till slut kommer pappa ändå hem, inte med en hund, utan med en kvinna. Hon heter Karin. Efter en tid flyttar hon in hos dem. Adam undviker att prata med henne så mycket han kan. För honom känns hon bara som någon som stör. Men pappa kallar henne för sin fru och hoppas att Adam ska få en ny mamma.
Jag behöver henne inte! säger Adam bestämt. Och så fortsätter livet. Adam ser hur lycklig pappa är tillsammans med Karin. De skrattar, är snälla mot varandra och kramas ibland. Adam känner ändå bara sorg och ilska djupt inombords.
Pappa, jag vill att hon ska försvinna.
Adam, men jag vill att hon stannar. Vi klarar oss inte utan en kvinna här hemma både en fru och en mamma.
Sommaren har kommit med värme. Adam leker ute på gården med sina nya vänner. En dag säger de till honom att pappa och hans nya mamma säkert kommer lämna bort honom på ett barnhem.
Adam blir livrädd. Varför skulle de inte kunna göra det? Kanske vill de skaffa ett nytt barn tillsammans, då är det ju bara i vägen. Så han börjar förbereda sig, ifall det blir så.
En gång hör han en mening han inte riktigt förstår: Där kommer han nog trivas, vi borde kanske låta honom hamna där.
För Adam är måttet rågat. Han sover inte en blund hela natten. På morgonen bestämmer han sig för att försöka bli av med Karin. Först börjar han göra små saker för att irritera henne: saltar hennes te, lämnar på spisen under en tom kastrull. Han blir otrevlig. Hon förstår till sist vem det är som håller på. Hon ber honom komma in till köket för att prata.
Vi måste prata. Jag ser att du är ledsen.
Jag är inte ledsen för något, svarar Adam, nästan trotsigt.
Adam, jag vill verkligen inte såra dig, älskling
Vi har hyrt en sommarstuga. Vi ville överraska dig, men det känns som att det är bäst att vara ärliga. Din pappa har hittat en hund och vi ska hämta den idag. Du får följa med oss.
Du ljuger inte? säger Adam förbluffat men vågar hoppas. Plötsligt kastar han sig om halsen på Karin och kramar henne hårt.
Karin får tårar i ögonen: “Du ska vara glad, nu blir allt bra, det är ingen idé att gråta.” Hon smeker honom försiktigt över håret.
När pappa kommer hem från jobbet åker de tillsammans och hämtar valpen. Adam har redan tillåtit sig att känna vänskap istället för ilska och ser inte längre Karin som sin fiende. De blir sams. Valpen somnar i pojkens famn. Alla känner sig lyckliga.
