Katten sov alltid hos min fru. Han pressade ryggen mot henne och tryckte bort mig med alla fyra tassarna. På morgonen såg han kaxigt och hånfullt på mig. Jag gnällde, men kunde inte göra något åt saken. Favoriten, minsann. Lilla hjärtat och solstrålen. Min fru skrattade, men själv tyckte jag inte alls det var roligt. Till den här lilla solstrålen stektes det fisk, benen plockades ut och den krispiga, goda skinnet staplades till en prydlig liten hög bredvid de värmande, rykande saftiga fiskbitarna på hans tallrik. Katten gav mig en sned blick som nästan sa: Du är bara en förlorare – den riktiga favoriten och husets herre är jag. Det jag fick av fisken var de bitar som mest låg kvar efter katten hade fått sitt. Kort sagt, han drev med mig så gott han kunde. Jag gav igen så gott jag kunde – puffade diskret bort honom från min fisk, puttade ner honom från soffan. Det var krig, helt enkelt. Ibland la han tidsinställda minor i mina tofflor och skor. Min fru skrattade bara och sa: “Du ska inte vara elak mot honom.” Och så klappade hon sin solstråle. Den grå katten såg på mig med en överlägsen min. Jag suckade. Vad kunde jag göra? Jag hade bara en fru och där fanns det inget att diskutera. Så det var bara att stå ut. Men den här morgonen … Den här morgonen, när jag gjorde mig redo för jobbet hörde jag min fru skrika förtvivlat från hallen. Jag rusade dit och såg detta: Sex kilo päls, klor och dåligt humör attackerade min fru som en tjur mot en röd trasa. När katten såg mig, hoppade han mot mitt bröst och stötte till mig så att jag ramlade ut i hallen och föll omkull. Jag flög upp, tog en stol som sköld och drog min fru mot sovrummet. Katten hoppade, slog i stolen och gav ifrån sig ett hemskt skrik. Så högt skrek han. Men han stoppade inte där. Han fortsatte att attackera oss tills dörren till sovrummet stängdes. Vi stod där och lyssnade till fräsandet bakom dörren. Sedan började vi tvätta våra rivsår med sprit och jod. Min fru ringde jobbet och förklarade att vår katt hade blivit galen och rivit oss så illa att vi måste till sjukhuset. Jag ringde min chef och sa exakt samma sak. Och då … Då skakade marken och huset vibrerade av ett kraftigt dån. Fönstren i köket krossades och i badrummet sprack det yttre glaset. Jag tappade telefonen på golvet. Tystnaden som följde var öronbedövande. Vi glömde katten och rusade ut i köket och tittade ut genom fönstret. Framför huset gapade ett enormt hål i marken. Bilskrot låg utspritt. Det var grannens lilla lastbil som gick på gas, lastad med flera tuber. Den hade uppenbarligen exploderat. På parkeringen låg bilar omkullvälta som hjälplösa sköldpaddor, och i fjärran hördes sirener från polis och ambulans. Vi stod där, förstummade, och vände oss samtidigt mot katten. Han satt i ett hörn, höll höger framtass mot bröstet och grät tyst. Min fru skrek till, rusade fram och tog honom i famnen. Jag tog bilnycklarna, vi rusade ner för trapporna – alla sju våningar – utan att säga ett ord. Förlåt alla som drabbades av explosionen, men vi hade vår egen skadade att ta hand om. Vår bil stod som tur var bakom huset. Vi kastade oss in och körde till vår veterinär. Inom mig revs det av oro, under tragiskt nog Mikael Tariverdievs “Två i ett café”, som ironiskt nog spelades på radion. Efter en timme kom frun ut med sin skatt i famnen. Han visade stolt upp sin bandagerade tass. När folk i väntrummet hörde vad som hänt samlades de kring honom och strök honom över pälsen. Hemma igen lagade frun hans favoritfisk. Skinnet lades prydligt vid sidan om, precis som han ville ha det. Jag fick resten. Katten, haltande på tre ben, gick fram till sin tallrik och gav mig en blick som borde ha varit föraktfull men mest såg ut som smärta. Jag var så upptagen, så jag åt snabbt. När jag var klar gick jag till hans tallrik och la dit min del av fisken, benfri. Katten stirrade på mig med stum förvåning. Han drog in tassen till bröstet och jamade frågande. Jag tog honom i famnen, höll honom framför mitt ansikte och sa: “Kanske är jag en förlorare. Men med en sådan fru och en sådan katt är jag världens lyckligaste förlorare.” Sedan pussade jag honom på nosen. Katten spann mjukt och buffade sitt huvud mot min kind. Jag satte ner honom på golvet, och han, grimaserande av smärta, började äta sin fisk. Jag och min fru stod tätt omslingrade och log mot honom. Sedan den dagen sover katten bara hos mig. Han tittar mig i ansiktet varje kväll, och jag ber till Gud om bara en sak: Att jag ska få se honom och min fru bredvid mig så länge som möjligt. För mer än så behöver jag inte – det är sann lycka, det.

Du, du måste höra om dramat hemma hos oss det är nästan så man skäms att berätta. Vår katt, Sigge, har alltid varit störtförtjust i min fru, Linnea. Han sover tätt intill henne varje natt, trycker ryggen mot henne och sträcker ut alla fyra tassar så fort jag försöker närma mig sängen. Så fort vi vaknar stirrar han självsäkert och hånfullt på mig som om han vill säga: Håll dig på din kant, polarn.

Jag har försökt muttra och klaga, men vad hjälper det när Linnea kallar honom för hjärtat och lilla solen? Ofta skrattade hon åt situationen, även om jag mest surnade till. Varje gång det skulle fixas strömming till solen så stektes den försiktigt, benen togs bort bit för bit och den krispiga, goda skinnbiten lades prydligt bredvid de varma bitarna på hans lilla tallrik. Allt medan Sigge satt där och granskade mig med en sned flin, som om han ville påpeka att han var den riktiga chefen i huset.

Och vad fick jag? Jo, de där små torra fiskbitarna som han ratat. Sigge retade gallfeber på mig ibland knuffade jag bort honom lite snällt från tallriken eller puffade ner honom från soffan. Vi hade liksom vårt eget lilla krig där hemma.

Sen hämnades han också, ska du veta. Ofta smög han ut på nätterna och placerade små överraskningar i mina tofflor eller skor. Och Linnea bara log och sa:
Det får du faktiskt skylla dig själv för, du ska ju vara snäll mot honom!
Och så smekte hon sin lilla solstråle medan Sigge tittade förnumstigt på mig. Jag suckade. Vad skulle jag egentligen göra? Linnea är ju min enda och den bästa, så det var bara att stå ut. Men du, en morgon… då vände allt.

Jag stod i hallen och gjorde mig klar för jobbet när jag plötsligt hör ett djupvrål från Linnea. Jag rusade ut och ser Sigge sex kilo grå päls, klor överallt och världens sämsta humör kasta sig mot henne som en tjur på en röd filt.

Så fort han fick syn på mig hoppade han rakt på bröstet på mig, knuffade iväg mig så att jag for omkull i hallen. Jag flög upp, slet tag i en köksstol och viftade den framför mig som en sköld. Med andra handen tog jag Linneas arm och smet in i sovrummet. Sigge kastade sig mot oss men slog emot stolsbenet och gav ifrån sig ett hemskt illvrål.

Vi lyckades stänga dörren bakom oss, men Sigge morrade och fräste på andra sidan. Vi plockade fram jod och sprit ur förbandslådan och började försöka fixa till alla rivsår. Linnea ringde jobbet och sa på fullt allvar:
Jag kommer bli sen, vår katt har blivit tokig och rivit oss till blods. Vi måste faktiskt till akuten istället.
Efter henne ringde jag min chef och drog exakt samma historia, ord för ord.

Och du just som vi satte på plåster på de värsta såren, skakade huset plötsligt till så pass att allting nästan välte. Fönstren i köket sprack och glaset i badrummet gick i bitar, mobilen föll ur handen på mig och luften blev kusligt tyst.

Utan att tänka på katten rusade vi in i köket och kikade ut. Utanför gapade ett stoooort hål. Bildelar låg utspridda överallt. Grannens lilla lastbil den som han kör gasflaskor med hade exploderat. Eländes elände överallt låg omkullkastade bilar som hjälplösa sköldpaddor och det tjöt av sirener i fjärran.

Vi stod där och gapade som två fån innan vi insåg: Men Sigge! Vi snurrade runt och såg honom i ett hörn, darrig och med sin högra framtass under magen han grät faktiskt! Linnea kastade sig över honom och lyfte honom försiktigt. Jag tog snabbt bilnycklarna och vi rusade ut, hoppandes ner för alla trapporna till bilen (du vet sjuan skittrappa!). Som tur var stod vår Volvo bakom huset, oskadd, så vi lastade in oss och gasa iväg mot veterinären vi alltid går till.

Jag satt helt förstörd där i bilen, och ur bilradion dök Två i en café med Monica Zetterlund upp förstår du ironin? När vi kom fram efter en timme, gick Linnea ut med Sigge i famnen och själaglad visade han upp sin inlindade tass för alla i väntrummet. När folk hörde vad han varit med om kom de fram, klappade honom och gav kramar.

Hemma igen tog Linnea genast fram stekpannan och fixade Sigges favoritströmming, plockade bort benen, la upp den fina krispiga skinnbiten i en liten hög och bar in på fatet. Vad fick jag? Jo, resterna som vanligt såklart. Sigge kom haltande, kisade mot mig han försökte se kaxig ut men det blev mest en min av smärta.

Jag var så stressad, men när jag var färdig med mitt pyssel gick jag fram till hans fat och lade min fiskbit, också benfri, bredvid hans.

Han stirrade tyst och förvånat på mig, drog in sin tass mot bröstet och pep till med ett frågande mjau.

Jag lyfte upp honom och sa tyst mot hans lilla huvud:
Kanske är jag världens klantigaste snubbe. Men har man en fru som Linnea och en katt som dig, då är man faktiskt den lyckligaste klant som finns.
Jag pussade honom på nosen.

Sigge spann nöjt och stötte huvudet mot min kind. Jag satte ner honom och såg hur han, lite haltandes, började mumsa på fisken. Linnea och jag stod där och höll om varandra och log.

Sen den där dan, vet du, sover Sigge bara hos mig. Han söker min blick varje kväll och jag kan bara be till Gud om en sak: att jag får så många år som möjligt med honom och Linnea. Det är liksom allt.

Jag lovar. För det är det som är riktig lycka, på riktigt.