En gång blev jag uppringd av min syssling-tant som bjöd in mig till sin dotters – min syssling– bröllop. Senast jag såg henne var hon sex år gammal. Jag är inte översvallande släktkär, men att vägra gick inte. “Vi kan väl träffas en gång på 20 år, bara våga att inte komma,” sa tanten strängt. Inbjudan med duvor och rosor från Johanna och Andreas dök upp, och någon dag innan blev jag påmind igen – det var bara att pallra sig dit. Så där försvann en lördag, vad skulle jag göra? Med blombukett, uselt humör och flyktplaner redan efter en timme, anlände jag till restaurangen, satte mig med brudgummens glada vänner och blev snabbt utropad till “snygg, ung brudtjej” som man borde lära känna närmare. Jag kände inte igen bruden som gått från brun musunge till blond bombnedslag, och festen var mer som en gravöl – sura tanter, en nervös brudgum, brud med överdrivet självförtroende och om inte vårt glada gäng varit där hade det kunnat sluta med slagsmål. Jag missade första omgången skålar, men nu blev det min tur. Toastmastern ropade: “Och nu får vi höra ett tal från brudens unga och stiliga moster!” Jag började: “Kära Johanna och Andreas!” och plötsligt blev det tyst – för det fanns varken någon Johanna eller Andreas där. “Bruden heter Malin, och det där är Erik,” väste tanten mitt emot. “Såna där typer kommer bara för att snylta gratis mat,” fyllde en annan i. Då insåg jag att detta skulle bli en intressant kväll – gästerna förvandlades till hajar och började smyga närmare… “Men jag har ju inbjudan! Här står det tydligt: Johanna och Andreas, den här restaurangen, festvåningen.” Räddningen kom från en servitör: “Vi har ett bröllop till på övervåningen, kanske ni ska dit?” “Ja, såklart, dra till nästa fest och ät gratis där med,” muttrade tanten surt. Som tur var hämtade servitören min riktiga tant till salen: hon intygade snabbt att vi var släkt – samtidigt som hon gav alla i rummet menande blickar om att mitt huvud aldrig varit riktigt rätt skruvat. Snabbt fick jag evakueras till rätt bröllop, där brunögda Johanna och någon Andreas faktiskt fanns, och där man vänligt tröstade mig med starka drycker. Vilken tur att jag inte hann ge bort presenten på fel fest – för det var brudgummens vänner på första bröllopet som följde mig ut…

En kväll ringde min sysslingtante och bjöd in mig till sin dotters bröllop min sysslingniese, som jag senast sett när hon själv var sex år gammal. Jag kände inte överdrivna släktband, men försökte ändå smita undan.

Nu kan vi väl ändå träffas åtminstone en gång vart tjugonde år, du vågar inte utebli! sa tant Kerstin hotfullt i luren.

Och så damp inbjudan ner i brevlådan dagen därpå: blommor, duvor och fina snirkliga bokstäver från Camilla och Mattias. Påmindes dessutom flera gånger samma vecka, så det var bara att gå.

Jaha. Lördagen var förstörd, men vad hade jag för val?

Så där gick jag på väg till restaurangen, med en sur min och en blomsterbukett i handen, redan inställd på att försvinna engelskt efter en timme. In i festvåningen blev jag placerad vid ett bord med ett gäng glada, unga killar från brudgummens sida. De hade redan fått i sig några groggar, började genast kommentera vilken trevlig och ung moster bruden hade fått att man aldrig kunnat gissa att jag var släkt på det hållet. De föreslog gemensamt att vi skulle festa loss, vilket vi sannerligen försökte göra.

Bruden kände jag inte alls igen. Så många år från mörkhårig liten mö till ståtlig blondin med en minst sagt imponerande barm. Jag gillade henne bättre som blygt barn.

Stämningen var smått tryckt: mängder av buttra tanter med likasinnade farbröder, brudgummen såg ut som om han ville rymma, Camilla upptagen av sin egen glans och byst, och om inte vi runt vårt bord varit så skrattglada hade det känts som en begravning. Tanterna glodde ilsket åt vårt håll.

Jag missade första omgången av skålar, men nu drog andra igång. Med mig. Toastmaster, en hurtig typ, ropade glatt efter research:

Nu får vi höra en hälsning från brudens unga och vackra moster!

Med högtidlig röst började jag:

Kära Camilla och Mattias!

Men i det ögonblicket föll en dödstystnad över hela salen, och jag insåg för första gången att jag inte sett tant Kerstin någonstans. Och hon var för speciell för att bara smälta in.

Bruden heter Sofia, väste tanten i rosa tvärsöver bordet. Och brudgummen är Henrik.

Vadå Sofia? Vem är Henrik? sa jag förbluffad.

Går folk på främmande tillställningar för att få käka och dricka gratis, muttrade tanten surt. Samma typ dök upp på vår sons mönstringsfest, det var knappt vi fick ut honom. Skäms inte folk?

Det blev plötsligt oroligt i rummet. Gästerna drog in hakan, började blänga, reste sig lite hotfullt från stolarna. Det var nära att någon kavlade upp ärmarna.

Men vänta, jag har min inbjudan här! utbrast jag (ja, jag utbrast!), och viftade frenetiskt med den. Det står tydligt: Camilla och Mattias, restaurang Rådhuskällaren, festvåning.

Räddningen kom från en servitör.

Fröken, vi har faktiskt ännu en festvåning, en trappa upp. Kan det vara där ni ska vara?

Jaså, då ska hon dit nu! Hunnit äta här, sen springer hon upp och tar för sig där med, fnyser tanten i rosa. Man tappar tron på mänskligheten, alltså. Ocker!

Fräckhet, Siv, är ju ändå det näst bästa till lycka, pep tanten i pistagefärgat, lika förnärmad.

Jag vill snabbt flika in att jag inte påminner om varken bedragare eller festkraschare. Fast, vad vet jag kanske tror man alltid det själv. Killarna vid mitt bord ställde sig vänligt på min sida, vilket föranledde en giftig kommentar från tanten i lila:

Ser man på, nu snärjer hon redan brudgummens polare!

Lika dant snodde vår ekonomichefens gubbe, det går fort vänd ryggen till och du är rökt, lade damen i rosa till.

Jag har aldrig stulit någon annans man, men där och då fick jag nästan lust att prova det spelade ju ingen roll längre vilka brott som lades på mig…

Gudskelov sprang servitören snabbt upp och hämtade in min riktiga tant, som direkt försäkrade med försynt höjda ögonbryn att hon kände mig. Sedan blinkade hon diskret åt både mig och bordsgrannarna, som för att antyda att jag alltid varit lite speciell…

Så blev jag evakuerad till ovanvåningen, där den riktiga festen pågick och där stod hon: Camilla, brunhårig skönhet, och Mattias, vars efternamn jag redan glömt. Där dränkte de mitt trauma med både snapsar och starköl.

Tur i oturen, hann aldrig överräcka presenten nere hos fel brudpar.

Men hem eskorterade mig brudgummens kompisar från första, felaktiga bröllopsfesten.