När vi satte mamma på äldreboende – Du slutar genast med det där pratet, Alice, inte en chans! – Klara Stefansdotter knuffade undan tallriken med havregrynsgröt med en bestämd rörelse. – Tror du att du kan sätta mig på hemmet? För att de ska sticka mig med vad som helst och täcka över mig med kudden så jag inte skriker? Inte en chans! Alice tog ett djupt andetag, försökte undvika att titta på mormors darrande händer. – Mormor, vilket hem pratar du om? Det är ett privat äldreboende. Det finns skog runt hörnet, sjuksköterskor på plats dygnet runt. Du kommer att ha sällskap där, och en stor TV. Här sitter du ensam hela dagen medan pappa är på jobbet. – Jag vet hur det där “sällskapet” fungerar, – gnällde den gamla damen, lade sig bekvämare bland kuddarna. – De tar allt man har, beslagtar lägenheten och slänger mig i diket. Hälsa Per att hans mor inte lämnar den här bostaden levande. Han får själv ta hand om mig. Är han min son eller vad? Jag vakade över honom när han låg med mässling som barn. Nu är det hans tur. – Pappa har två jobb för att ha råd med dina mediciner! Han är femtiotre, blodtrycket skjuter i höjden, han har inte varit på bio på tre år, än mindre haft semester! – Det går nog, – muttrade Klara Stefansdotter och pressade ihop läpparna. – Han är ung än, han orkar. Och du, lilla vän, var tyst – hönan lär inte ägget. Torka upp gröten nu. Sånt kladd det blir här! Alice gick ut i hallen och suckade högt. Hur ska man prata med henne? Fadern kom hem klockan sju på kvällen. Han tog inte ens av sig skorna, satte sig bara på pallen i hallen och stirrade tomt ut i luften någon minut. – Pappa, hur mår du? – Alice tog emot matkassen. – Det är okej, Alice. Kaos på lagret inför årsbokslutet. Hur är det med mormor? – Som alltid. Bråk om boendet igen. Hon säger att vi försöker bli av med henne. Pappa, det går inte längre. Jag kollade räkningarna – vi har bara tre tusen kvar till mat den här månaden. Och jag måste betala för studentrummet och köpa kurslitteratur. – Vi löser det, – Per reste sig tungt, drog av sig skorna. – Jag har tagit ett extraknäck. Nattpass på ett vaktbolag varannan dag. – Är du inte klok? När ska du sova? Du rasar ihop snart! Per svarade inte utan gick till köket, fyllde en kastrull med vatten och satte på spisen. – Har hon ätit? – Hälften hamnade i sängen. Jag har bytt lakan. – Okej. Gå och plugga nu, du måste förbereda dig till tentan. Jag fixar henne själv. Alice såg på när pappan, haltande, gick in till sin mor. Hon tyckte så synd om honom. Såg hur han från att ha varit en stark, glad man blivit en skugga av sitt forna jag. Inga fler skämt, inget intresse för livet. *** En vecka senare blev det ännu värre – han kom hem ännu senare än vanligt och vacklade. Alice blev genast orolig. – Pappa? Är du sjuk? – Det är bra, Alice. Blev bara yr i tunnelbanan. Så kvalmigt där. – Sätt dig så tar vi blodtrycket. Mätaren visade 180 över 110. Alice tog tyst fram medicinen. – Imorgon går du ingenstans. Du måste ringa läkare. – Det går inte, – Per vände sig bort. – Inspektion imorgon. Om jag är borta blir det ingen bonus. Och skattechocken på mammas lägenhet har kommit. – Sälj den, pappa! – Alice viskade nervöst, så att mormor inte skulle höra. – Sälj ettan i Upplands-Bro. Sexhundra tusen – det är massor för oss. Vi kan betala av alla skulder och anlita en ordentlig hemtjänst. Pappa suckade: – Mamma vägrar att skriva på… – Hon har inte varit där på fem år! Vad ska hon med den till när hon är sängliggande? Mer hann de inte säga – från rummet lät ett skrapande. Klara Stefansdotter dunkade muggen i nattduksbordet och krävde uppmärksamhet. – Per! Per, kom hit! Vem pratar du med? Snackar ni skit om mig igen? – gormade hon. Per drog i sig tabletten dottern räckte fram och gick till sin mor. *** För sex år sedan hade pappa en kvinna. Lena, snäll och lugn, kom ofta med nybakade bullar, och de drömde om en weekend på ett spa. Men allt tog slut när mormor blev sjuk. Lena försökte hjälpa, men den gamla damen drev henne bort med ständiga attacker. – Jaha, här kommer hon och ska ha allt serverat! Ska hon ta min son ifrån mig? – skrek hon, föreställde hjärtproblem varje gång Per gick på dejt. – Ut med henne härifrån! Till slut stod Lena inte ut längre. Pappa försökte inte ens få tillbaka henne. Telefonen ringde en kväll när Alice pluggade. Pappa var inte hemma. – Hallå? – Är det Per Andersson? – frågade en mansröst. – Nej, det är hans dotter. Vad har hänt? – Vi ringer från personalavdelningen. Din pappa svimmade på jobbet idag på ett möte. Ambulans har kört honom till S:t Görans sjukhus. Skriv upp adressen. Alice klottrade ner adressen på kursbladen. Innan hon la på, ropade mormor på henne. – Alice! Vem ringde? Var är Per? Han ska komma med te, jag är törstig! Alice gick in till mormor. Hon låg högt uppstaplad med kuddar, ogillande min. – Pappa är på sjukhus, – sa Alice kort. – På sjukhus? – Mormor stelnade till, men skärpte till sig. – Jaha, titta vad ni gjort! Han skällde på mig igår, det straffade Gud honom för! Ni bryr er inte om mig alls – men vem ska ta hand om mig nu? Sätt på tekokaren! Alice gick tyst ut. *** Alice slet mellan sjukhus och hem i tre dagar. Diagnosen: hypertonisk kris på grund av svår utbrändhet. Läkarna förbjöd honom att ens gå upp. – Alice, hur är det med mamma? – frågade han så fort hon kom in. – Allt är okej. Grannen tittar till henne. Tänk på dig själv. Vila. Minst två veckor. – Två veckor… De sparkar mig… Pengarna… – Sov, – Alice bäddade om honom. – Jag fixar allt. Jag lovar. Fjärde dagen kom hon hem och möttes av ett regn av klagomål från mormor. – Var har du varit? Här ligger jag i smuts, Per latar sig på sjukhuset, och jag ruttnar bort här! Alice knöt nävarna. – Så här är det, mormor. Lyssna nu. Pappa är svårt sjuk, han riskerar stroke om han stressar igen. – Prata inte strunt! – fnös den gamla damen. – Han är stark, precis som sin far. Vänd på mig nu, sidan domnar. – Nej, – Alice satte sig bestämt. – Jag vänder dig inte. Och jag matar dig inte heller. Klara Stefansdotter stirrade förskräckt. – Vad är det du säger, flicka lilla? – Nej. Vi har inga pengar. Inget alls. Pappa jobbar inte, han får ingen bonus. Din pension räcker inte ens till blöjor och blodtrycksmedicin. – Du ljuger! Per har sparpengar! – Inga sparpengar finns kvar. Allt gick till dina undersökningar förra månaden. Så du har två val: antingen skriver du nu på papperna för att sälja din lägenhet i Upplands-Bro, eller så ringer jag socialen imorgon, då tar de in dig på kommunalt äldreboende. Gratis. – Det vågar du inte! – skrek Klara Stefansdotter. – Jag är hans mamma! Det är mitt hem! – Ditt hem? Du är på väg att ta död på din egen son. Du bryr dig inte om han ens överlever sjukhuset. Det enda som räknas för dig är mjuk kudde och god mat. Jag har pratat med äldreboendet vi haft på lut. Nu finns en plats ledig. Pengarna från försäljningen täcker allt. Och där får du bra omsorg. – Jag åker inte! – hostade gamla damen. – Då får du svälta. Jag har ingen mat till dig. Imorgon tar jag extrajobb, kommer hem sent. Vattenflaskan står på nattduksbordet. Tänk på det. Alice gick ut och stängde dörren. Hennes händer skakade. Hon hade aldrig varit hård, men nu visste hon: om situationen inte vände förlorar hon sin pappa. Och mormor… hon skulle överleva dem alla om hon fick fortsätta suga livslusten ur dem. Natten blev tyst. Alice gick inte in, men hörde mormor ropa, gråta, svära. Hon gick in först på morgonen. – Ge mig lite vatten… – kraxade gamla damen. Alice höll fram muggen. – Vad säger du? Skriver vi på? Notarien kommer klockan tolv. – Era… körsbär… – viskade mormor, men nu utan ilska. – Ska ta allt… Okej. Ta fram pappren. Säg bara till Per… att han kommer och hälsar på. – Det gör han. När han orkar igen. Och jag kommer också. Jag lovar. *** Per satt på en bänk i äldreboendets park. Han såg frisk ut – hade fått färg på kinderna och gått upp i vikt. Bredvid honom satt hans mamma i rullstol – ren och fin, ny yllemössa, tuggade noga på ett äpple. – Per? Hörru, Per, – ropade hon. – Ja, mamma? – Du… Jag menar, har du ringt Lena? Har ni blivit sams? Per tittade förvånat på henne. – Jag ringde. Hon sa att hon kommer på lördag. – Bra, – den gamla damen vände sig bort mot rabatten. – Hon kan titta förbi. Här finns en sjuksköterska, Lena, riktigt burdus, hon klagar hela tiden på mig. Din Lena får se hur de behandlar mig här. Och du, Per, var rädd om henne! En karl ska inte göra kvinnor ledsna. Din pappa… Per log och kramade sin mammas hand. Alice kom springande på gångstigen, log stort och vinkade. – Pappa! Mormor! – ropade hon på håll. – Jag har fått stipendium! Och chefen har gett mig fler timmar! Per reste sig och sträckte ut armarna. Klara Stefansdotter kisade mot dem. Hon tyckte fortfarande att hon blivit orättvist borttvingad från sitt hem, men sa inget. När en vårdare frågade om hon ville ha massage, nickade den gamla damen värdigt. – Vi går, lilla hjärtat. Men hälsa massören att vara varsam! Förra gången klämde han till så det gjorde ont… Du får säga åt honom – han är som en björn, ärligt talat… Vårdaren rullade iväg rullstolen, Alice kramade pappa, och de såg ut över de höga tallarna. För första gången på länge var de tre faktiskt lyckliga. *** Klara Stefansdotter levde så att hon fick träffa sitt barnbarnsbarn – Alice tog examen, gifte sig och fick en son. Per gifte sig med Lena, och den andra svärdottern accepterade Klara, de fann till slut tillit och värme – Lena glömde elakheterna hon mött i början. Den gamla damen gick bort stilla i sömnen, utan att hysa agg vare sig mot barnbarnet eller sonen.