TITTAR IN I TOMRUMMET
Daniel och Linnea gifte sig när de båda var nitton år gamla.
De kunde varken leva eller andas utan varandra. Det var en sån där vild, ungdomlig kärlek. Deras föräldrar såg snabbt till att förhållandet blev officiellt så att ingenting olämpligt skulle hända.
Bröllopet var stort och minnesvärt med alla klassiska inslag: tygrosor på motorhuven, blomsterhav, fyrverkerier, festlokal och högljudda “Kyss! Kyss!”-rop från gästerna.
Linneas föräldrar kunde inte bidra ekonomiskt till festligheterna. Deras inkomster räckte knappt till enkel mat och… sprit. Det var Daniels mamma, som hette Alexandra Andersson, som tog på sig alla utgifterna.
För att underlätta för gästerna kallades hon bara Sanna.
Sanna försökte tala sonen till rätta:
Daniel, du borde tänka dig för. Det brukar inte växa apelsiner på asp. Tänk om er kärlek blir kortare än en sparvs näbb?
Daniel argumenterade bestämt att Linnea var annorlunda. Han övertygade modern om att deras himlastormande kärlek var starkare än dåliga gener eller arv.
De stod båda på tröskeln till lyckan, trodde de. Det verkade finnas bara glädje, skratt och äventyr framför dem. Hela världen kändes öppen.
Men livet hade sin egen berättelse.
I bröllopspresent fick de en lägenhet av Sanna och hennes man. “Bo och njut, ungdomar!”
I början var livet lugnt och lyckligt. Ödet log mot dem.
Linnea fick två döttrar Tove och Siv.
Daniel älskade dem innerligt och kände sig som herre i sitt eget hem. Han var stolt.
Men det dröjde inte mer än fem år innan Linnea började försvinna hemifrån om kvällarna. Och när hon kom tillbaka kände Daniel tydligt spritlukten. Han bad om en förklaring, men Linnea sa först ingenting innan hon tvärt deklarerade att hon aldrig älskat honom. Det hade bara varit en tonårsförälskelse.
Nu hade hon hittat sin drömman och tänkte lämna Daniel; att den mannen redan hade fru och tre döttrar brydde hon sig inte om. Daniel blev chockad och övergiven, kände sig svekfullt förrådd av kvinnan han älskat.
Linnea drog iväg med sin nye kärlek till en avlägsen småort i Dalarnas skogar. Hon sa att om hjärtat är glatt, är lagårn lika fin som slott men är sällskapet fel, så är det trångt även ute på ängarna.
Barnen blev kvar hos farmor och farfar.
Sanna, som var både handlingskraftig och klipsk, tog genast hand om barnbarnen; de blev som solstrålar för henne och hennes man.
Daniel sörjde djupt, famlade en tid, och vände sig till slut till en religiös sekt på en väns uppmaning. Där giftes han hastigt bort med änkan Karin, som hade två söner. Efter en tid blev de även vigda enligt sektens regler.
Daniel hade snart knappt någon tid alls för sina döttrar. Karins egna problem tog all hans energi. Om Daniel nämnde Tove och Siv, svarade Karin bara:
Men Daniel, de har ju fortfarande en mor! Låt henne ta ansvar. Kan inte du istället skjutsa Olof till skolan och ge Viktor lite mat?
Daniel lydde.
Men innerst inne älskade han fortfarande Linnea, även om han visste att vägen tillbaka var borta.
Sju år passerar. Plötsligt står Linnea vid Sannas dörr med en liten flicka, cirka fyra år gammal.
Sanna granskade den tidigare svärdottern skeptiskt.
Livet har varit hårt mot dig, Linnea. Är det din dotter?
Ja, Alva. Kan vi få bo här ett tag?
Såna gäster väntade jag mig inte. Har de slängt ut dig?
Nej, jag gick själv. Orkade inte längre. Mannen dricker och slår, berättade Linnea.
Du valde honom själv. Tyckte du inte att egna föräldrar vore bättre att vända sig till?
Jag saknade flickorna, så jag åkte hit. Snälla, låt mig träffa dem.
Jaså, nu minns du att du har barn? Du är som en hackspett, Linnea!
Samtalet avbröts av dörrklockan.
Det var Tove och Siv, numera tonåringar, som stod och betraktade sin mor med tomma ögon alla känslor av släktskap hade dött. De bar på en tung besvikelse. Sanna beklagade ofta att hennes barnbarn blivit föräldralösa med båda föräldrarna i livet.
Naturligtvis lät Sanna Linnea och lilla Alva bo kvar; man kan inte kasta ut någon på gatan.
Men efter en månad hade Linnea försvunnit spårlöst.
Senare visade det sig att hon återvänt till sin misshandlande partner i småorten, och lämnat Alva hos sin före detta svärmor. Nu hade Sanna och hennes man tre barnbarn på sitt ansvar. Flickorna älskade och tyckte synd om sina morföräldrar, i deras hem rådde ömhet, ordning och respekt.
Tiden gick.
Så småningom gick både Sanna och hennes man bort.
Tove gifte sig men blev barnlös.
Siv förblev ogift och levde ensam livet ut.
Alva blev mamma vid sjutton års ålder, ingen visste med vem, och flyttade till sin mor på landet.
Ungdomen smög bort utan förvarning; ålderdomen kom lika tyst och ovälkommen.
Linnea levde ensam för länge sedan. Hennes man togs till staden av sina tre döttrar när sjukdomen slog till, och han blev invalid. Döttrarna skyllde på Linnea, hävdade att hon orsakat deras fars elände genom att inte ta hand om honom. De skickade henne till slut ett sista surt råd:
Sätt inte näsan i andras gröt!
I byn kallades Linnea bara för den skamlösa suputen. Ett litet samhälle, där alla ser allt och skvallret svävar som rök över taken. Hennes dåliga rykte växte.
Daniel flydde till slut från Karin och tog sig med nöd och näppe ur sekten. Ensam, som ett gammalt träd i höststorm. Han bodde i sin mammas lägenhet, åt knappt, sov kallt och hade skaffat sig tre katter för att inte bli galen av tystnaden. Det var all den kärlek som blev kvar.
Lyckan hade knackat på i Linneas och Daniels hem. Men nu var den bara ett minne.
IN I TOMRUMMET När Dima och Anna gifte sig vid 19 års ålder trodde de att deras vilda förälskelse skulle övervinna allt – trots föräldrarnas varningar om att “äpplet inte faller långt från trädet”. Den pampiga bröllopsfesten i Stockholm, komplett med smällande blommor, smörgåstårta, fyrverkerier och “Kyss! Kyss!”-rop, betalades till största delen av Dimas mamma, Sanna Sannesson, medan Annas föräldrar knappt hade råd med falukorv och folköl. Livet ler till en början – paret får en lägenhet i förorten i bröllopsgåva och två döttrar, Tanja och Siv. Men inom fem år börjar Anna försvinna spårlöst om nätterna och komma tillbaka med spritlukt. Hon lämnar Dima för en gift man på landet, och barnen lämnas hos farmor Sanna, som älskat och bortskämt dem. Dima, vilsen och sårad, går snart med i en religiös sekt på rekommendation av en vän och gifter om sig med Klara, en änka med två söner. Plötsligt finns ingen plats för hans egna döttrar i det nya livet. Efter sju år dyker Anna oväntat upp vid Sannas ytterdörr, nu med lilla Maja vid handen, hemlös och utsatt. Tillfälligt får de bo kvar, tills Anna en dag försvinner igen – och nu stannar Maja också hos farmor. Åren går. Tanja gifter sig men förblir barnlös, Siv väljer ensamheten, Maja föder barn tidigt och flyttar till modern på landet där Anna nu lever ensam efter att ha blivit övergiven och förtalad. Dima lämnar sekten och Klara, isolerad med sina tre katter i mammans gamla lägenhet, medan lyckan som en gång knackade på dörren till Anna och Dima för länge sedan försvunnit ut i tomrummet.
