NYFÖTT LYCKA ”Herre, sluta förfölja mig överallt! Jag har sagt att jag sörjer min man. Låt mig vara! Jag börjar bli rädd för dig!” skrek jag. ”Jag minns… Men det känns som att du bär sorg mer för din egen skull än för hans. Förlåt mig,” gav sig min envise friare inte. Jag vilade ut på en svensk kurort. Jag längtade efter tystnad och fågelsång i skogen, inte efter påträngande mäns odrägliga uppvaktningar. Min man hade gått bort plötsligt. Jag behövde förstå min förlust. Vi hade just börjat renovera vår lägenhet i Uppsala och sparade ihop, men så blev Olof sjuk. Hjärtat. Snabbt var han borta. Nu stod jag ensam med två tonårssöner – inga pengar, ingen renovering, ingen livspartner kvar. Kollegorna på jobbet hade ordnat kurortsresa åt mig: ”Du är inte den första änkan, och inte den sista. Barnen behöver dig, Anna. Åk bort, få perspektiv.” Jag for, motvilligt – det hade gått bara fyrtio dagar. Värken satt kvar. På kurorten bodde jag i samma rum som glada Erika från Skåne – ett riktigt solsken, alldeles för munter för mig. Erika skaffade snabbt uppvaktare (kurorter är fulla av ensamstående och skilda svenskar), men jag satt mest inne. Läste böcker, såg på TV utan att se. En morgon vaknade jag med oväntad ro. Ett skogspromenad. Där stötte jag på en ny bekant. Jag hade sett honom i matsalen – inte alls min typ. Kort, självsäker blick, prydlig, men långt ifrån min smak. Varje middag bugade han artigt, bjöd blommor – blåklockor som växte överallt. Visst var det trevligt, men jag ville inte ha någon relation. Men Erik, som envist hängde efter, ignorerade skillnaden i vår längd och min kyla. Han förförde med sin mörka röst – aldrig hört något liknande. Plötsligt gick vi tillsammans på dans, for till staden och köpte äpplen… Han bjöd in till sitt rum, och till sist gav jag efter. Den sista kvällen åt vi middag, drack champagne, föll för varandra. Dagen efter vinkade vi adjö vid bussen, och jag grät stilla. Hemma igen kom brev – från Eriks fru. Hon visste allt, var yngre än jag och försäkrade att Erik aldrig skulle lämna henne för mig. Jag svarade inte. Ett halvt år senare stod Erik plötsligt utanför min dörr i Stockholm med blommor. ”Vill du gifta dig med mig, Anna?” bad han. Tvekande sade jag ja, under villkor: mina barn skulle acceptera honom. Han hade själv en dotter hos sin tidigare fru i Göteborg. Vi försökte skapa en bonusfamilj – med gräl, kärlek, tårar och skratt. Alla ville ha något annat. Tills min äldste son Mattias och Eriks dotter Elina förälskade sig och gifte sig. De lämnade oss, bittra på oss för vuxnas val. Vi stod där – ensamma, men fortfarande kära. Åren gick. När vårt gemensamma barnbarn föddes, sammankallade de oss. Runt smörgåsbordet bad de om förlåtelse. ”Vi förstår nu – ingen vet var livet tar vägen. Man måste förlåta. Och respektera sina föräldrar. Därför har vi döpt vår son till Fred – för att fred ska råda i familjen.” Så fick vi, jag och Erik, vår nya, svenska nyfödda lycka.

ÅTERFÖDD LYCKA

Men snälla, sluta följa efter mig hela tiden! Jag har ju sagt att jag sörjer min make. Förföljer ni mig? Nu börjar jag faktiskt bli rädd för er! jag höjde rösten och stirrade ilsket på honom.

Jag vet, jag vet men det känns liksom att du bara sörjer dig själv. Ursäkta, envisades min beundrare.

Jag tog in på ett behandlingshem. Jag längtade efter lugn och ro bara fågelsång, inte kärlekstörstande män som svärmade runt än. Min man, Olof, hade nyligen gått bort helt oväntat. Allt var ett tomrum, jag behövde tid att andas och begrunda förlusten.

Olof och jag hade just gett oss på att renovera lägenheten, samlat ihop pengar, undvikit alla utsvävningar och så händer det Olof drabbas av en andra hjärtinfarkt, ambulansen hann inte. Jag blev ensam kvar utan make, utan renovering, men med två tonårssöner. Händerna föll. Hur skulle jag orka?

På jobbet gav de mig en veckas vistelse på ett rekreationshem. Jag vägrade först. Ville inte ens gå utanför dörren. Kollegorna höll inte med:
Du är varken den första änkan eller den sista. Du har ju pojkarna. Du måste leva, Annelie, ta semester, få ordning på tankarna!
Jag följde med motvilligt.

Det hade gått fyrtio dagar sen Olof dog. Ingen lättnad, ingen vila för själen.

På hemmet fick jag dela rum med glada, strålande Erika. Hon spred ljus och skratt i överflöd, vilket ärligt talat irriterade mig. Hade liksom ingen lust att prata om sorg och död med en sådan duracellkanin. Vad vet väl en ung tjej om livets mörker? tänkte jag.

Till henne försökte en viss underhållningskille på hemmet ständigt stila. Sådana här ställen var som bekant fulla av skilda, sörjande eller evigt singla. Jag varnade Erika:
Låt dig inte luras, han är säkert inne på tredje frun!

Erika skrattade och sa:
Du behöver inte oroa dig, Annelie, jag har varit med förr…

Och iväg for hon varje kväll på date. Själv satt jag instängd i rummet i en vecka läste en bok (minns inte vilken), såg halva tv-program jag inte kunde återberätta.

En morgon vaknade jag dock på ovanligt gott humör. Gläntade ut genom fönstret vilka vackra björkar! Tänkte, jag tar en promenad i skogen, lyssnar på småfåglarna, andas in trollskogsluft. Och där stövlade han fram en helt okänd karlslok.

Jag hade redan sett honom i matsalen den där kortväxta mannen med stirrande blick. Några huvuden kortare än jag, sliskigt artig och alltid perfekt rakad, med prydlig kavaj. Vid varje middag bugade han artigt, och jag nickade mest för att vara artig tillbaka.

En dag satte han sig vid mitt bord.
Sitter du här och har tråkigt, fröken? frågade han, med sin sammetslena röst.
Nej egentligen inte krystade jag.
Ljug inte, vännen. Sorgen syns i hela ansiktet. Kanske kan jag muntra upp dig? insisterade han.

Det stämmer. Det är sorgen efter min bortgångne make. Något mer ni undrar? Jag torkade av händerna och reste mig, ville markera att konversationen var slut.

Ursäkta, visste inte. Beklagar. Men kan vi inte bli bekanta? Valentin. sade han skyndsamt.
Han såg nästan panikslagen ut av rädsla att tappa bort mig.
Annelie, muttrade jag motvilligt och gick därifrån.

Efter det satte sig Valentin alltid vid mitt bord på middagen, överlämnade varje gång en liten bukett blåklockor de växte överallt i trakten. Visst, det var småtrevligt, men jag hade inga planer på att låta det gå längre.

Men Valentin gav sig inte. Han började hänga med på mina kvällspromenader. Till och med tvingades jag välja platta skor för harmonins skull. Han brydde sig inte det minsta om att vara kort eller om sin blanka hjässa; han fångade kvinnor med rösten. Aldrig hört maken till lockande baston. Tror bestämt jag fastnade i välplanerade nät.

Vi började gå på dans på kvällarna, tog bussen in till staden och handlade frukt Valentin gjorde ständiga försök att få mig till sitt rum. Jag var orubblig. Inget trixande där!

Så, en kväll sade han:
Annelie, imorgon reser vi hem. Vill du komma över till mig i kväll på te? Vad säger du?
Kanske det. Jag höll svaren öppna.

Sista kvällen kom. Jag tyckte synd om Valentin och gick över, fullt medveten om vartåt det barkade.

Han hade dukat fint, plockat smågodis från matsalen (jag kände igen tallrikarna skickligt!), bjöd artigt till bords och fiskade fram champagne.
Ska vi börja, Anneliska? Jag vet inte hur jag ska klara att skiljas från dig imorgon. Kan du skriva din adress på en lapp? Jag kommer, jag lovar! mumlade Valentin bedjande.
Jaså, det tror jag när jag ser det. Vad skålar vi för, Vale? frågade jag och började acceptera min lott.
För kärleken, Annelie, för kärleken! utbrast han.

Morgonen därpå vaknade vi tätt ihop. Herregud varför låtsades jag vara cement hela vistelsen? Varför gick jag inte in till Valentin redan första kvällen? Så mycket bortslösad tid! Jag, vuxen kvinna, var plötsligt som en naiv tonåring. Nu skulle jag hem och packa.

Jag tackade av Erika, som satt på sängen och grät floder.
Vad har hänt, Erika? frågade jag.
Jag är gravid, Annelie. Och har ingen aning om vem pappan är, snyftade hon.
Är det underhållaren som varit framme? spekulerade jag hjälpsamt.
Jag vet inte Hann träffa en kille till. Han bodde i grannbyggnaden. Gift, förstås, suckade Erika och torkade tårarna.
Ring dina föräldrar. Be dem komma. Och så går vi till föreståndaren. Någon måste reda ut det här, sa jag bestämt.

Erika rusade ut och tårarna fortsatte droppa. Stackars barn hoppas hon slutar springa på äventyrare

Jag packade ihop mina saker, ville verkligen inte åka hem. På 24 dagar hade allt blivit bekant och tryggt. Särskilt Valentin

Bussen rullade in. Valentin dök upp för att vinka av mig, med ännu en bukett blåklockor. Jag kramade honom varmt, ögonen blev blanka. Så var vår korta romans slut. Hjärtat knep till. Det kändes som att om Valentin bara hade bett, så hade jag kastat allt och följt honom

Vi bodde i olika städer, kontakten kunde bara bli via brev. Men det brev som kom var från hans fru. Hon visste allt om oss. Och hon tyckte att jag inte hade någon chans, eftersom hon bara var trettio och jag var fyrtio. Jag svarade aldrig. Varför skulle jag?

Sex månader senare stod plötsligt Valentin i min hall. Mina tonårssöner stirrade på honom, men höll tyst av ren chock.
Valentin? Är du på genomresa eller vaddå? frågade jag (fast hjärtat hoppades: Säg jag stannar alltid hos dig!).
Inte riktigt bara på genomresa Släpper du in mig, Annelie? pep han förläget.
Pojkarna smög in på sitt rum.

Jaha, och vad vill du då? Har du med brev från din fru, eller? frågade jag syrligt.
Förlåt, Annelie. Skrev till dig, men hon hittade brevet. Jag erkänner, det var klumpigt. Vi har skilt oss, berättade han.
Valentin, visste inte ens att du var gift eller tidigare gift. Inget hade nånsin hänt om jag vetat. Så vad vill du nu? jag förstod ingenting.

Annelie, vill du gifta dig med mig? kom det, rakt på sak.
Jag vet inte, jag har ju barnen Hur ska de ta det? Jag kan inte fatta beslut så där, sa jag, faktiskt rätt glad för hans fråga.
Barn är härligt! Jag har en tioårig dotter, berättade Valentin och höjde på ögonbrynen.
Vadå dotter? Har du lämnat henne? förstod jag inte.
Nej, nej jag tar såklart hem Alva. Deras mamma super, så vi fixar det tillsammans som en stor familj, log Valentin förväntansfullt.

Vänta nu, Valentin! Jag känner ju inte ens din dotter. Och nu är jag plötsligt utnämnd till reservmamma? Du kanske hoppar lite fort här Låt mig prata med mina pojkar först. Sen får vi se. Nu går vi och äter, du charmige katastrof, skrattade jag.

Någon idyllisk familj fick vi förstås aldrig. Det var bråk, tårar, folk stormade ut, gick hemifrån Alla hade olika temperament. Det där om att ta ett steg tillbaka lätt att säga, svårt att göra.

Tiden sprang iväg.

Min äldste son, Gustav, och Alva (Valentins dotter), gifte sig så småningom och plötsligt ogillade de både mig och Valentin. Gamla oförrätter dök upp, de kastade anklagelser: Ni förstörde våra familjer. Valentin skulle aldrig lämnat sin drickande fru. Och du, mamma, borde stannat singel. Gustav och Alva flyttade till egen hyreslägenhet.

Valentin och jag ryckte på axlarna. Vi älskade ju varandra ändå, vad de än sade.

Ett år gick.

Barnen kom aldrig tillbaks. Alva ringde Valentin men bara på hans födelsedag.

Tre år senare bjöd Alva och Gustav hem oss på middag. Valentin och jag blev förvånade och lite misstänksamma men vi gick ändå.

Det visade sig att Alva och Gustav hade fått en son. Vår första gemensamma barnbarn! Vilken lycka! Vid middagsbordet bad de oss om ursäkt. Vi har börjat förstå livet är skruvat, man måste förlåta. Och hedra sina föräldrar de har ju gett oss livet. Därför hade de döpt sonen till Fridrik. För att det alltid ska finnas frid i familjen.

Så där ja. Det är väl det man kallar återfödd lycka på riktigt.